Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Quensel, Conrad - Quensel, Johan Ulrik Theodor - Quensel, Percy Dudgeon - Quenstedt, Friedrich August von - Quenstedt, Johann Andreas - Quental, Anthero de - Quérard, Joseph Marie - Quercetanus - Quercia, Jacopo della - Quercus - Quercy - Querétaro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
349
Quensel, J. U. Th.—Querétaro
350
(1676—1732); se släktart. Blev docent i Äbo
1695, prof, i matematik vid univ. i Pernau
1704 och i Lund 1712. Q. var verksam som
praktisk astronom och meteorolog. Hans
utgivna skrifter behandla övervägande
kalenderfrågor, vilka i dåtidens Sverige voro
synnerligen aktuella på grund av svårigheterna att
enas om en lämplig reform. 1714—33
utgav Q. almanackor, beräknade för fyra olika
horisonter. K. Lmk.
Quensel [kve’n-], Johan Ulrik T h e
o-d o r, läkare, akademisk lärare (f. 1863 i6/e);
se släktart. Blev med. dr i Lund 1894,
laborator vid Karol. inst. 1893 samt var prof,
i patologi och allmän
hälsovård vid Uppsala
univ. 1902—28. Q. var
1915—28 univ:s
prorektor. Han har
utövat en betydande
vetenskaplig
författarverksamhet. Hans
stora arbete om
»Alkoholfrågan från
medicinsk synpunkt» (2
bd, 1913) har i flera
avseenden varit
banbrytande. Han var
1928—30 ordf, i rus-
dryckslagstiftningsrevisionen. På Q:s
initiativ bildades 1917 Sv. patologföreningen, 1922
utvidgad till Nordisk patologförening. A. W-dt.
Quensel [kve’n-], P e r c y D u d g e o n,
geolog och petrograf (f. 1881 8/0); se släktart.
Blev fil. dr och docent i geologi i Uppsala
1911 och är sedan 1914 prof, i mineralogi och
petrografi vid
Stockholms högskola. Q.
deltog i svenska
expeditionen till
Patagonien och Eldslandet
1907—09 och har
företagit geologiska
studieresor bl. a. i
Mexiko, Kanada, U. S. A.,
Sydafrika, Indien,
Japan och Kina. Inom
Sverige har Q. arbetat
bl. a. på utforskandet
av fjällkedjans
byggnad. Bland Q:s
skrif
ter märkas »Geologisch-petrographische
Studien in der patagonischen Cordillera» (1911),
»Die Geologie der Juan Fernandezinseln»
(1912), »The alkaline rocks of Almunge»
(1914), »Zur Kenntnis der Mylonitbildung»
(1916; samtliga dessa ingå i Bulletin of the
Geological Institution of University of
Up-sala) och, tills, m. Helge G. Backlund, »Karta
över berggrunden inom Västerbottens
fjällområde upprättad under åren 1918—1928»
(1929; Sveriges Geol. Undersökning, ser. Ca,
n:r 21). — P. är sedan 1911 g. m. Annie
Weiss (f. 1886 24/io), som 1910 blev fil. dr
i Graz med zoologi som huvudämne och i
Sverige framträtt som journalist och
författarinna (bl. a. »Kring Röda torget, Sovjet i
fest och vardag», 1926). N. Zn.
Quenstedt [kvä’n.ftät], Friedrich
August von, tysk geolog och paleontolog
(1809—89), blev 1836 prof, i Tübingen. Hans
förnämsta arbeten behandla Tysklands jura-
bildningar och deras fossil (»Der Jura», 1857).
Q. indelade jurasystemets tre underavd.
(svarta, bruna och vita jurans) vardera i sex
etager, a—£. Q. verkade mycket för
popula-risering av geologien, och ingenstädes i
Tyskland är kännedomen om bergarter och fossil
mera utbredd än i Schwaben. K. A. G.
Quenstedt [kvä’njtät], Johann Andreas,
tysk teolog (1617—88). Studerade till en
början i Helmstedt under Calixtus, därefter från
1644 i Wittenberg, där han 1649 blev prof, i
filosofi och e. o. prof, i teologi samt 1660 ord.
teol. prof. Hans huvudarbete, »Theologia
di-dactico-polemica sive systema theologicum»
(1685), frukten av hans mer än 30-åriga
verksamhet som akademisk föreläsare, kan
betecknas som den klassiska, mindre genom
originalitet än genom omfattande lärdom och
logisk klarhet och skärpa utmärkta
sammanfattningen av den luterska ortodoxiens
dogmatiska arbete. (G. A-n.)
Quental [kènta’1], Anthero de,
portugisisk skald (f. 1842, d. 1891 genom självmord).
Var ledare för den litterära opposition, som
utgick från univ. i Coimbra på 1860-talet.
Q. utgav 1861 ett häfte sonetter, 1865 »Odes
modernas», 1872 diktsamlingen »Primaveras
romanticas». Fr. o. m. 1874 drog han sig helt
tillbaka från världen. 1872 utgåvos hans
samlade sonetter och postumt diktsamlingen
»Raios de extincta luz» (1892) med biografisk
inledning. G. Björkman har till sv. översatt
några av hans dikter (2 saml., 1892, 1895).
— Q:s poetiska produktion är ej synnerligen
stor, men den ger honom en obestridd
rangplats bland Portugals nyare skalder. En
grundton av grubblande trånad genomgår den
del av hans diktning, som ej är polemisk;
den var urspr. romantisk-religiös, sedan
alltmer pessimistisk, tvivlande och negerande. —
Litt.: G. Björkman, »Q. Ett
skaldepor-trätt» (1894); F. de Figueiredo, »A. de Q.»
(1909). _ (C. Bjm.)
Quérard [kerä’r], JosephMarie, fransk
bibliograf (1797—1865). Utgav dels det
viktiga bibliografiska arbetet »La France
litté-raire» (13 bd, 1826—64), dels även två
anonym- och pseudonymlexika, oumbärliga för
den bibliografiska forskningen. (O. W-n.)
Quercetänus, se Duchesne, André.
Quercia [kcoäTtJa], J a c o po d e 11 a,
sie-nesisk skulptör (1374—1438), en av
grundläg-garna av den monumentala stil, som under
1400-talets första årtionden bryter igenom i
Toscana. Q:s båda huvudarbeten äro den 1409
—19 utförda brunnen på stora piazzan i Siena
(Fonte Gaia, nu ersatt av en kopia, originalet
i Sienas stadshus; en av brunnens reliefer
avbildad sp. 351) och portalskulpturerna på San
Petroni i Bologna (1425), vars reliefer ur
skapelsehistorien (se Italiensk konst, bild
7) med sin enkla, mäktiga form och sin
dramatiska uttryckskraft räknas till
renässansens märkligaste verk. Monogr. av J. B.
Su-pino (1926). H. 0-1.
Que’rcus, bot., se E k.
Quercy [kärsi’], gammalt fr. landskap, motsv.
nuv. dep. Lot och en del av Tarn-et-Garonne.
Delades i Haut-Q. (huvudstad Cahors) och
Bas-Q. (huvudstad Montauban). Ligger
huvudsaki. på Quercyplatån (jfr Causses).
Querétaro [käräTarå], huvudstad i mexik.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
