Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Raab, Adam Christian - Raab, Carl Axel - Raab, Carl Axelsson - Raab, Gustaf Adolf - Raab, Hugo (Claes Fredrik Hugo) - Raabe, Wilhelm - Raabjerg Mile - Raahe - Raaslöff, Harald Iver Andreas - Raattama, Johan - Rabah el. Rabeh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
367
Raab, C. A.—Rabah
368
Tiselius, »A. Chr. R. och Hugo R.» (i
Person-hist. Tidskr. 1931). B. H-d.
Raab [rab], Carl Axel, målare (1835—
71), brorson till A. A. R.; se släktart., furir
vid Dalregementet. Studerade konst i
Stockholm och Düsseldorf. I statens samlingar är
han representerad genom »Räv i ett
vinterlandskap» och »Morgon i hönshuset».
Raab [räb], Carl Axelsson, sjömilitär
(1659—1724); jfr släktövers. Tjänstgjorde i
sv. flottan från 1674 men var 1684—86 i
holländsk tjänst, blev 1686 officer och 1710
kommendör. Tre skepp under R:s befäl anföllos
11 juli 1713 vid Högland av 13 ryska
örlogs-fartyg. Sedan ett par ryska skepp bragts ur
stridbart skick, undkommo de svenska utan
förluster till finska skärgården. (ö—g.)
Raab [räb], Gustaf Adolf, frih.,
socialpolitiker (1844—1914); jfr släktövers. Blev
officer 1867, kapten vid Första
livgrenadjär-reg:tet 1886 och tog avsked 1895. R. bedrev
energisk propaganda i tal och skrift för
införandet av allmän folkpensionering och
väckte härigenom ett betydande intresse för denna
fråga. Han var den ledande kraften i en av
Göteborgs och Stockholms arbetareföreningar
tillsatt kommitté, som 1906 avgav förslag till
lag om allmän pensionering av behövande enl.
ett system, byggt på självhjälp och i viss mån
statshjälp, vilket helt skulle ersätta
fattigvården. På R:s initiativ hölls 1910 i
Stockholm en »folkpensioneringskongress». B. W-g.
Raab [räb], Hugo (Claes Fredrik
Hugo), frih., militär (183 1 27/n—81 u/i2), son
till A. Chr. R. Blev underlöjtnant vid
Kalmar reg:te 1850, genomgick allmänna
krigsskolan i Berlin
(sedermera krigsakad.) 1855
—58 och blev 1859
generalstabsofficer. R.
fick anställning som
premiärlöjtnant i
danska armén 1864,
deltog i striden vid
Dyb-böl 17 mars men
övertog därefter
befälet över det av
svenska och norska
frivilliga bestående l:a
komp. av kapten
Aaröes strövkår; som
sådan anförde han expeditionen till
Löjt-Kir-keby. 1865 blev R. kapten i armén och s. å.
lärare i taktik, reglementen och krigsartiklar
vid Krigsakad. på Karlberg. Han var lärare
i krigskonst och krigshistoria vid Högre
artilleriläroverket från 1866, vid
Krigshögskolan 1867—73 och blev 1872 överstelöjtnant i
armén och chef för Lantförsvarsdep :s
kommandoexpedition. R. utarbetade förslag till
organisation av svenska arméns generalstab.
Förslaget antogs av 1873 års riksdag, och R.
blev dec. s. å. överste och chef för den
nyskapade Generalstaben. Som sådan
utarbetade han förslag till ny härordning och
förberedde det högre militära
undervisningsväsendets omorganisation. Han blev generalmajor
i armén 1877. — R. ägde klar blick, mycken
viljekraft och stor arbetsförmåga samt
verkade med okuvlig energi för höjandet av
fosterlandets försvarsförmåga. Han författade
flera mindre skrifter och uppsatser i Krigs-
vet.-akad:s Tidskr.; 1870 utgav han »Kort
sammanfattning af de vigtigaste
bestämmelserna rörande arméns organisation». — Litt.:
»Generalstaben 1873—1923» (1923); E.
Tiselius i Personhist. Tidskr. 1931. M. B-dt.
Raabe [rä’be], Wilhelm, tysk författare
(1831—1910), debuterade med berättelsen »Die
Chronik der Sperlingsgasse» (1856), som
följdes av en mängd noveller och romaner, bl. a.
»Die Leute aus dem
Walde» (1863), »Der
Hungerpastor» (1864;
sv. övers. 1914), »Drei
Federn» (1865), »Abu
Telfan» (1867), »Der
Schüdderump» (1870),
»Der Dräumling»
(1872), »Horacker»
(1876), »Alte Nester»
(1880), »Pfisters
Müh-le» (1884),
»Stopfku-chen» (1891),
»Gut-manns Reisen» (1892),
»Die Akten des Vo-
gelsangs» (1896) och »Hastenbeck» (1899). —
R., som under större delen av sitt liv var
föga beaktad, har alltifrån 1800-talets slut
vunnit allt större rykte och popularitet som
en av den tyska psykologiska realismens
mästare. Liksom Jean Paul var han i stil och
teknik subjektivt oregelmässig och invecklad.
Hans huvudpersoner tillhöra oftast tillvarons
styvbarn, vilkas öden han följer med finaste
och känsligaste förstående.
Individualisering-en och troheten mot verkligheten förenas med
djup humanistisk idealitet; han skildrar
livets tragik utan förvanskning, men frisk
ursprunglighet, humor och lyrik rädda hans
verk från ensidighet. En liberal från 1848,
förblev han hängiven frihetens och den tyska
enhetens sak. »Sämtliche Werke» utkommo
1913—-16 i 18 bd. — Monogr. av H. Hoffmann
(1907), F. Hartmann (1927), H. Stegmann och
O. Kohlméyer (båda 1931). R-n B.
Raabjerg Mile [rå-], se Nationalpark,
sp. 765.
Raahe [rä’he], fi. namnet på Brahestad.
Raaslöff [rå-], Harald IverAndreas,
dansk politiker (1810—93), jurist, minister
för Slesvig 1854—56, för Holstein 1860—61.
R. var konservativ helstatsman och
förfäktade sina åsikter i en rad ströskrifter. —
Hans bror Valdemar Rudolf R. (1815—
83) var 1866—70 krigsminister och
genomdrev härordningen av 1867. P. E-t.
Raattama [ra’ttama], Johan, se L æ
stadi a n e r.
Rabah el. R a b e h, sudanesisk härskare (f.
på 1840-talet i trakten av Kartum, d. 1900).
Var urspr. i tjänst hos slavhandlaren Zobeir,
drog sig 1879, då denne underkastade sig
egyptiska regeringen, västerut med 3,000
negersoldater och grundade s. om Dar Fur i
Dar Fertit (se d. o.) ett rike, som snart
vidgades åt s. Han erövrade 1892 nästan
fullständigt riket Bagirmi, 1893—94 riket Bornu
och förläde sin huvudstad till Dikoa (se d. o.).
R:s slavjakter och skräckvälde kommo
befolkningen att hälsa de från Tsadsjön
anryc-kande fransmännen som befriare. I en strid
mot dem vid Kusseri (vid floden Schari)
stupade R. 22 april 1900; sedan hans son
Fad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
