Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Radioaktivitet - Radioaktiva grundämnen - Radioaktivitet och atomerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
399
Radioaktivitet
400
Bild 5.
bildade aktiva belägget. Med 1 mg
mesoto-rium menas i handeln ofta den mängd
meso-torium, vars y-strålning är ekvivalent med
y-strålningen från 1 mg radium. Då
mesoto-rium 1 :s halveringstid blott är 6,7 år, är
kvantiteten mesotorium i verkligheten mycket
mindre. Dess aktivitet avtar också rätt hastigt.
Aktiniumserien. Aktinium, Ac,
metalliskt grundämne, upptäckt 1899 i pechblände
av Debierne och av G i e s e 1, följer de
sällsynta jordarterna, står särskilt lantan
nära, har ännu ej framställts i rent tillstånd.
Det sönderfaller utan iakttagbar strålning
till radioaktinium, isotopt med
radioto-rium och vidare enl. samma schema som i
to-riumserien. Aktiniums modersubstans, p r o
t-aktinium, upptäcktes först 1918 av dels
H a h n och M e i t n e r, dels S o d d y och
Cranston. Vissa skäl tala för att a
k-t i n i u m D har atomvikten 207 (se
nedan). I så fall skulle aktinium och
prot-aktinium ha resp. 227 och 231.
Aktinium-seriens element finnas i alla uranmineral
men så sparsamt, endast omkr. 3 % i
förhållande till radiumprodukterna, att de ej kunna
bildas i serie med dem. Ett annat ämne, det
^-strålande uran Y, har upptäckts i
uranmineralen i samma proportion och därför
antagits vara utgångsmaterialet för
protakti-nium. Är atomvikten 231 för detta riktig,
kan uran Y tänkas härstamma från en
a-strålande isotop till uran I, som benämnts ak
ti-n o u r a n. Förut hade antagits, att uran Y
var en grenprodukt till nran I eller II. En
atomviktsbestämning, med tiden möjl. utför
bar på protaktinium, blir utslagsgivande.
Slutprodukterna. Två produkter samlas
i alla radioaktiva mineral och preparat, näml,
helium, som härstammar från a-partiklarna,
vilka efter absorption förlora sin laddning
och övergå till vanlig heliumgas, samt
seriernas slutämnen, som alla äro blyisotoper. På
radium G, u r a n b 1 y, och torium D, t o r
i-u m b 1 y, ha atomviktsbestämningar gjorts,
som stämma med de beräknade atomvikterna
206 och 208 (se A t o m, sp. 441, och B 1 y).
F. W. Aston (se d. o.) har med masspektro-
grafen (se A t o m, sp. 441) undersökt
blyisotoperna och funnit antydan till en svag linje,
motsv. atomvikt 207, som tillskrivits
aktinium D, aktiniumbly (jfr ovan).
Radioaktivitet och atomerna. De i det
föreg. (sp. 393) nämnda scintillationerna
uppkomma var och en genom stöt från en enda
a-partikel. I ett svagt preparat med känd
halt kan man räkna scintillationerna och
därigenom bestämma det antal a-partiklar,
som preparatet utsänder. Dylika räkningar
kunna utföras även med elektriska
mätmetoder. Sålunda har beräknats, att 1 g rent
radium utsänder per sek. 3,7 . 1010 a-partiklar
och 1 g radium i jämvikt med emanation och
radioaktivt belägg alltså 14,8 . 1O10
a-partiklar. Man har också uppsamlat den heliumgas,
som a-partiklarna ge upphov till (jfr ovan),
och funnit, att 1 g radium per år ger omkr.
170 kbmm helium. Genom dylikt direkt
räknande bar antalet heliumatomer eller
helium-molekyler, som ingår i 1 kbcm helium vid 0°
och 760 mm tryck, bestämts till 2,7. 1019 och
i 1 grammolekyl till 6.1023 (se Avogadros
lag).
Medelst C. T. R. W i 1 s o n s sinnrika metod
att avfotografera strålbanor (se A t o m, sp.
447, och lonisation) ha strålarnas
förhållanden kunnat ingående studeras. Bild 5
åskådliggör hur a-strålarna från toriums
aktiva belägg ha två räckvidder,
härstammande från torium C och C’. Alla dylika
fotografier visa, att a-partiklarna tränga
rakt igenom de hundratusental atomer de
påträffa på sin väg genom en gas utan att
påverkas av dem. Endast någon högst enstaka
gång, särskilt mot slutet av banan, inträffar
en skarp krök (se bilden vid art.
lonisation). Bild 5 visar också en sådan krök
och hur den påstötta atomen kan få så stor
hastighet, att även den ioniserar. Med stöd
av dylika fenomen har Rutherford uppställt
sin kärnmodell för atomens struktur
(se A t o m, sp. 446 ff.). Enl. denna består
atomen av en punktformig kärna, uppbyggd
av protoner (se d. o.), vätekärnor med en
Sositiv elementarladdning, och elektroner,
verskjutande antal protoner bestämmer
kärnans laddning och atomnumret, hela antalet
protoner atom vikten. Vid radioaktiva
omvandlingar utkastas a- och /?-partiklar ur
kärnan, vilket förklarar förskjutningslagen
(sp. 398). Utanför kärnan kretsa elektroner
till ett antal, motsv. atomnumret. För
elektronernas anordning i olika nivåer har B o h r
utarbetat en ingående teori (se A t o m, sp.
449 ff.). Av elektronanordningen bero
ämnets kemiska egenskaper och spektrum, av
kärnan sådana egenskaper, som
sammanhänga med atomvikten, och r. Detta
förklarar, att de radioaktiva egenskaperna äro»
fullständigt oberoende av yttre förhållanden.
Varken de största temperaturändringar,
de-kraftigaste magnetiska och elektriska fält
eller olika slag av bestrålning inverka på
sönderfallets hastighet.
Samtidigt ge de utsända strålarna ett mått
på storleksordningen av de energimängder,
som äro magasinerade i kärnan. Bäst mäta»
dessa av det värme, som utvecklas av ett
instängt radiumpreparat. Enl. tillförlitligaste
bestämningar ger 1 g radium i jämvikt med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
