Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Radioaktivitet - Radioaktivitet och atomerna - Radioaktiv jämvikt - Radioaktivt belägg - Radioaktivt vatten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
401
Radioaktiv jämvikt—Radioaktivt vatten
402
efterföljande produkter av kort livslängd 140
gramkalorier per tim., varav på radium självt
komma 25, på radon 30, radium A 32 och
radium B + C 53 gramkalorier. Under hela sin
livstid utvecklar 1 g radium över 3 milliarder
gramkalorier, d. v. s. 400,000 ggr så mycket
som 1 g kol vid förbränning. — De utkastade
a-partiklarna ha större räckvidd, ju mindre
ämnets halveringstid är (jfr tab. sp. 395—396),
antydande, att de förändringar, som inträffa
i kärnan, äro våldsammare, ju större
sannolikheten är för ett sönderfall, d. v. s. ju
labilare kärnans konstitution är.
För att åstadkomma en
atomtrans-formation vore det nödvändigt att in till
atomens kärna tillföra energimängder av
nyssnämnd storleksordning. Det är alltså
naturligt, att i de fall, där man trott sig ha med
konst framkallat en atomförvandling, denna
vid närmare granskning visat sig bero på ett
misstag. Det enda medel, som skulle kunna
påverka kärnorna, är a-partiklarna, som
själva äro heliumatomer, berövade sina båda
yttre elektroner, d. v. s. »nakna»
heliumkär-nor och alltså endast av kärnstorlek och
samtidigt utgörande de mest koncentrerade
energicentra man känner. F. ggn åstadkom
Rutherford 1919 en atomsprängning, då han
påvisade, att a-partiklar i högst sällsynta fall
kunde ur kväveatomers kärnor utstöta
väte-kärnor, protoner (se A t o m, sp. 443). Dessa
bilda då vätestrålar (H - s t r å 1 a r). På bild
6 är en sådan stöt avfotograferad, den svagt
antydda linjen är H-strålens bana, den högra
kröken härrör från den resterande delen av
atomen, som samtidigt kastats åt sidan.
Intressant är, att den påstötande a-partikeln
synes lagra sig till den träffade atomkärnan.
Senare ha vätekärnor utstötts även ur flera
andra, särskilt lätta atomers kärnor (R
u-therford, Hans Pettersson m. fl.),
speciellt ur aluminium. Denna i teoretiskt
hänseende utomordentligt betydelsefulla
iakttagelse synes dock ej kunna få någon
praktisk betydelse, i det att de söndersprängda
mängderna äro ytterst minimala. Mätningar
antyda, att de utstötta vätekärnorna ha vissa
bestämda hastigheter, stundom större än den,
som svarar mot a-partikelns hela energi,
vilket kan förklaras med att H-partikeln ej
ut-stötes direkt av a-partikeln utan vid en av
denna orsakad omlagring av kärnan. Detta
liksom övriga minutiösa undersökningar av de
olika strålarna, som f. n. bedrivas
(Rutherford, Ellis, Lise Meitner,
Rosenbi u m m. fl.), ger vid handen, att även den
punktformiga kärnan, liksom atomen i
övrigt, är uppbyggd av diskreta delar,
ordnade i flera energinivåer. (Jfr Proton.) Vid
radioaktinium och aktinium C ha två mycket
nära varandra liggande räckvidder hos
a-partiklarna observerats (se tab. sp. 395—396) utan
tecken till en motsv. dubbel atomförvandling.
Hos radium C och torium C finns ett litet
antal a-partiklar med gruppvis ordnade, från
det stora flertalet mycket avvikande
hastigheter, vilket kan förklaras av att de utsändas
från kärnnivåer av högre energi än den
vanliga. De mycket kortvågiga y-strålar, som
ofta åtfölja den radioaktiva
transformatio-nen. vare sig den sker med a- eller /S-strålar,
kunna enl. kvantumteorien (se d. o.) sättas
Bild 6.
i samband med laddade partiklars
övergång mellan olika nivåer i kärnan och
alltså utgöra ett slags kärnans optiska
spektrum. När efter kärnans omlagring dessa
y-strålar passera atomens yttre
elektronnivåer, utlösa de där sekundära ^-strålar
såsom en fotoelektrisk effekt (se d. o.). De
senare i sin tur förorsaka sekundära y-strålar,
motsvarande de karakteristiska
röntgenstrålarna (se d. o.). Så förklaras de olika
grupper och y-strålar, som iakttagits. —
Om radioaktiva ämnen i jordskorpan,
mineralens och bergarternas ålder och jordvärmet
se Radioaktiva mineral.
Litt.: Madame P. Curie, »Traité de
radio-activité» (1910); K. W. F. Kohlrausch,
»Radio-aktivität» (Wien och Harms, »Handbuch der
Experimentalphysik», XV, 1928); A. F.
Kova-rik och L. W. McKeehan, »Radioactivity» (i
Bulletin of the National Research Council,
Washington D. C. 1929); S. Meyer och E.
Schweid-ler, »Radioaktivität» (1927); Hans Pettersson,
»Atomernas sprängning» (1927); Eva
Ram-stedt och Ellen Gleditsch, »Radium och
radioaktiva processer» (1917); E. Rutherford,
»Ra-dioactive substances and their radiations»
(1913); E. Rutherford, J. Chadwick och C. D.
Ellis, »Radiations from radioactive substances»
(1930). E. R-dt.
Radioaktiv jämvikt, se
Radioaktivitet, sp. 397.
Radioaktivt belägg, se
Radioaktivitet, sp. 396 ff.
Radioaktivt vatten innehåller små
mängder av radioaktiva ämnen, ofta enbart
ra-diumemanation, som upptagits vid vattnets
cirkulation i berggrunden (jfr
Radioaktiva mineral). Halten är därför
synnerligen beroende av geologiska
förhållanden. Aktivitetens storlek anges av
mängden emanation i 1 1 vatten, uttryckt i c
u-rie (se Radon) eller delar därav;
fransmännen använda ofta mikromillicurie = 10’9
curie, tyskarna eman = 10‘10 curie eller mache,
d. v. s. den mängd emanation, som måste
finnas ill vatten, för att den enbart utan
efterföljande produkter skall, överförd till ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
