Nordisk familjebok / Tredje upplagan. 16. Posen - Ryssland / 405-406 (1929) - Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Radiopejling - Radiosensibilitet - Radioteknik

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

pejling från landstationen. Denna art av
sändare kallas vanl. roterande radiofyr.
Metoden 2) torde vara den vanligaste, och
radiomistsignaler (radiofyrar) anordnas i allt
större utsträckning på de flesta länders
kuster. En och samma radiostation kan därvid
samtidigt pejlas av ett obegränsat antal
fartyg med pejlram. Metoden 3) har nyligen
försöksvis tagits i bruk i England, där den
tidigare använts för flygning, och synes äga
samma tillförlitlighet som 1) och 2).
Samtliga metoder ge i allm. en noggrannhet av 2°
vid pejling inom 100—200 sjömil. I allm.
måste pejlingar på över 100—200 sjömil anses
som osäkra. — Vid solnedgång och soluppgång
äro pejlingarna mindre pålitliga. 4) Särskilt
för flygning användas fasta radiofyrar, som
sända olika tecken i olika riktningar. En på
så sätt avgränsad smal sektor tillåter en
flygmaskin att landa eller ett fartyg att
insegla i ett hamninlopp under tjocka.

Exempel på radiopejlingar från ett fartyg och deras avsättning på sjökort.

I Sverige finnas fyra
radiopejlstationer, näml, vid Hållö, Vinga och Morup
på västkusten samt vid Landsort på
östkusten. Flera svenska fyrskepp och
landstationer avge radiomistsignaler, och åtm. de
flesta oceangående fartyg utrustas numera
med pejlram. — Ett fyrskepp, som avger
undervattenssignaler och radiomistsignaler, kan
även användas för direkt avståndsbestämning
genom att den tid iakttages, som förflyter
mellan radiosignalen och det ögonblick, då
en samtidigt avgiven undervattenssignal når
fram till fartyget. Radiosignalen fortplantas
näml. ögonblickligt, medan
undervattenssignalens ljud har en hastighet i havsvatten av
omkr. 1,500 m i sek. Samtliga svenska
fyrskepp med radiomistsignal äro även
anordnade för detta slags avståndsbestämning. R.
började nyttjas under världskriget av båda
de krigförande parterna för att bestämma
läget av fientliga fartyg och luftfartyg. —
Litt.: »Förteckning över nautiska
radiosignaler», utg. av Sjökarteverket (1926 ff.), samt
moderna läroböcker i navigation.

        P. C–r.

Radiosensibilitet, se
Radiumbehandling, sp. 416—417.

Radioteknik benämnes den gren av
växelströmstekniken, som för immateriell
kommunikation begagnar elektriska strömmar av så
högt periodtal, att den fria elektromagnetiska
strålningen (därav namnet) från därav
genomflutna, lämpligt formade ledare
(antenner) blir av väsentlig betydelse. Härigenom
avgränsas r. från telegraf- och
telefontekniken, där energien ledes av tråd el. kabel; dess
föremål fick därför först namnet trådlös
telegrafi (eng. wireless, fr. T. S. F., ty.
drahtlose Telegraphie), som i U. S. A. (omkr.
1911) ersattes med radiotelegraphy (sv.
radiotelegrafi), resp. radiotelephony, el.
blott radio, ord, som nu vunnit
internationellt burskap. En mellanställning intar den
vanl. till r. räknade
högfrekvenstelefonien (»trådlös på tråd», wired wireless),
där r:s höga periodtal användas men den fria
strålningen så långt görligt undertryckes.

R. kan lämpligen uppdelas i »inre r.»,
som befattar sig med konstruktion av
sändnings- och mottagningsstationer, samt
»yttre r.», som sysselsätter sig med det
mellan dessa liggande mediets verkan på
strålningens fortplantning (dess
regelbundna dämpning, resp. oregelbundna
styrkeändringar, fading) vid olika periodtal, liksom
med de atmosfäriska
störningsimpulserna, och utväljer den våglängd
(våglängden är lika med ljusets hastighet i
tomrummet, dividerad med periodtalet), som för
ett givet ändamål, särskilt avståndet mellan
sändare och mottagare (räckvidden), är
den lämpligaste, resp. minst olämpliga. Det
lägsta periodtal, som kommit till användning
i r., är 10,000 (våglängd 30 km), det högsta
3 milliarder (våglängd 1 dm); under det att
intet står att vinna genom att passera den
övre gränsen (i själva verket användes nu
icke större våglängd än 20 km), kan den
lägre komma att ytterligare sänkas.

Den äldsta och enklaste sändaren, vilken
ännu användes, särskilt till sjöss, men är
dömd att försvinna, är
gnistsändaren. I en av kapacitet och
självinduktion bestående svängningskrets inkopplas
ett gnistgap. Relativt lågfrekvent
växelström (periodtal vanl. 500)
upptransformeras till nog hög spänning att ge gnistor
i gnistgapet. Härav benämningen
gnisttelegrafi. För varje gnista sättes
antennen, en vanl. vertikal ledare med
upp till 250 m höjd, i elektriska
svängningar av hög frekvens (för
fartygssändare vanl. 500.000 perioder per sek., motsv.
600 m våglängd). Svängningarna dämpas
genom utstrålning och annan energiförlust,
så att de dött ut, då nästa gnista
kommer. Energien utstrålas i form av
dämpade våggrupper och uppfångas av
mottagarantennen, som avstämmes till
sändarens frekvens. På grund av resonans (se
d. o.) blir den därför särskilt känslig för
denna frekvens och störes ej mycket av

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>