Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ramberg, Carl August - Rambeg, Harald Georg - Ramberg, Johann Heinrich - Ramberg, Ludvig - Rambouillet - Rambro - Ramdala - Ramdohr, Paul - Rameau, Jean Philippe - Ramée, Louise de la (Ouida) - Ramée, Pierre de la (Petrus Ramus) - Ramek, Rudolf - Ramel, släkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
453
Ramberg, H. G.—Ramel
454
C r a m b e) flera livfulla reseskildringar, bl. a.
»Bland svarta, gula och röda» (1911) och
»Profetens söner» (1912).
Ramberg, Harald Georg, tandläkare,
skriftställare (f. 1879 15/3). Har skrivit bl. a.
»Svenska tandläkaresällskapets historia»
(1910; tills, m. M. Schmidt) och
»Tandläkekonstens utöfvande i Sverige från äldsta tider
t. o. m. 1861» (1913). A. W-dt.
Ramberg, Johann Heinrich, tysk
konstnär (1763—1840), hovmålare i Hannover.
Blev i främsta rummet uppskattad som
illustratör (teckningar till »Reinecke Fuchs» och
»Eulenspiegel»). G-g N.
Ramberg, Ludvig, kemist och
universitetslärare (f. 1874 21/2). Blev fil. dr och
docent vid Lunds univ. 1902, laborator där 1905
och är från 1918 prof, i kemi vid Uppsala
univ. R. har utfört betydelsefulla
undersökningar inom kemisk kinetik, komplexkemi,
organisk och analytisk kemi. I samband med
arsenikkommissionens (1913—19) arbete har
R. givit viktiga bidrag till arsenikens kemi
och särskilt utarbetat den nu i Sverige enda
lagliga metoden för bestämning av små
arsenikmängder i handelsvaror (Ramberg-Bangs
metod; jfr A r s e n i k p r o v). R. har utgivit
»Grunddragen av den analytiska kemiens
teori» (1905; 2:a uppl. 1921), »Syra, bas och salt»
(i Uppsala Univ:s Ärsskr. 1925), »Teoretiska
synpunkter vid analytiskt arbete» (i
Ing.-vet.-akad:s Handlingar, 99, 1930). Led. av
Vet.-akad. (1930). G. S-ck.
Slottet Rambouillet.
Rambouillet [räbojä’], fransk stad i dep.
Seine-et-Oise, 27 km s. v. om Versailles; 6,225
inv. (1926). Har stor park och ett slott, som
sedan 1896 är franska presidenternas
sommar-residens. — Om Hötel de
Rambouillet i Paris se Preciöser.
Rambro, se Bro, sp. 1268.
Ramdala, socken i Blekinge län, östra
härad, sträcker sig från kusten ö. om
Karlskrona upp till Smålandsgränsen i n. och
omfattar i s. den bergiga Senoren m. fl.
skärgårdsöar; 83,24 kvkm, 2,669 inv. (1932).
Bördigt kustland, norrut skog. 2,544 har åker,
3,113 har skogsmark. Ingår i R. och Jämjö
pastorat i Lunds stift, östra kontrakt.
Ramdohr [ra’mdår], Paul, tysk geolog och
petrograf (f. 1890). Blev 1926 prof, i
mineralogi och fyndighetslära vid tekniska
högskolan i Aachen och är särskilt bekant för
betydelsefulla mikroskopiska undersökningar
av malmmineral, bl. a. nedlagda i det i
samarbete med H. Schneiderhöhn (se d. o.)
författade mycket viktiga arbetet »Lehrbuch der
Erzmikroskopie», 2 (1931), jämte
tillhöran
de »Erzmikroskopische Bestimmungstafeln»
(s. å.). N. Zn.
Rameau [ramå’], JeanPhilippe, fransk
tonsättare (1683—1764). Innehade först
platser som organist i franska landsorten men
slog sig 1723 ned i Paris som lärare på
klaver och i musikteori.
R. utgav 1722 sin
berömdaste skrift,
»Trai-té de 1’harmonie», som
sedan följdes av flera
andra. Han blev
genom dessa
grundläggaren av den
moderna harmoniläran, som
grundar sig på
klang-förvantskapen. R.,som
gjort sig känd som
skicklig klaverspelare,
utgav en mängd verk
för sitt instrument,
vilka vunno mycket beaktande. R:s första
opera var »Hippolyte et Aricie», uppförd
1733. Bland de senare märkas följ.: »Les
Indes galantes» (1735), »Castor et
Pol-lux» (1737), »Dardanus» (1739). R. ägde
sin styrka i de stora dramatiska
partierna, där han genom praktfull deklamation,
fyllig harmonisering och rik orkestrering gav
det franska musikdramat en ledande ställning
i Europa. En samlad uppl. av hans verk har
utgivits under redaktion av Saint-Saens och
Malherbe. — Biogr. av L. Laloy (1908) och
L. de la Laurencie (s. å.) m. fl. T. N.
Ramée [rame’], Louise de la
(pseudonym Ouida), engelsk romanförfattarinna
(1839—1908). Skrev från 1860 ett stort antal
synnerligen populära romaner, »Two little
wooden shoes» (1874; »Ett par små träskor»,
s. å.), »Ariadne, the story of a dream» (1877;
»Ariadne», 1878), »The Massarenes» (1897;
»Familjen Massarene», 2 bd, 1898). Litterärt
stå hennes småberättelser ur Italiens folkliv
(»Ruffino», 1890, »Santa Barbara», 1891, »La
strega», 1899, m. fl.) något högre. (S. B. L.)
Ramée [rame’], Pierre de la
(latiniserat Petrus
Ra-m u s), fransk
humanist (1515—72),
framstående motståndare
till Aristoteles’
filosofi. R. ville reformera
logiken och grunda
den på iakttagelser av
det verkliga
erfaren-hetsmässiga tänkandet. Han författade
även för sin tid
framstående och allmänt
brukade läroböcker i
många ämnen. Jfr F.
P. Graves, »Peter Ramus and the educational
reformation of the 16th century» (1912). G.O-a.
Rämek, Rudolf, österrikisk politiker (f.
1881). Blev 1913 advokat i Salzburg, deltog
i världskriget och invaldes 1919 i
konstituerande nationalförsamlingen (kristligt-social).
Okt. 1919—juli 1920 var R. justitieminister,
nov. 1920—juni 1921 inrikesminister och nov.
1924—okt. 1926 chef för en koalitionsregering.
Ramel [ra’mmelj, svensk, urspr. pommersk,
från 1500-talet dansk adelssläkt. Henrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
