Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Reduktion (historia)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
535
Reduktion
536
hans söner förekommo vid upprepade
tillfällen rannsakningar efter skattegods, som med
orätt kommit under frälse, efter kyrkogods,
som ansågos med orätt ha kommit under
enskilda, o. s. v. Johan III:s ständiga
penningförlägenhet drev honom även till andra
åter-kallelseåtgärder. Det hände särskilt under
hans senare regeringsår, att han av
förlä-ningar (i ordets äldre bemärkelse; se Län,
sp. 479) lät återkalla än vissa delar, än vissa
räntor. Även gods el. räntor inom bestämda
förvaltningsområden (t. ex. bergslager,
områden vid slott o. s. v.) kunde återkallas (en
analogi med senare tiders r. av gods på
förbjudna orter). Liknande indragningar
förekommo även under Karl IX och Gustav II
Adolf. En omfattande godsindragning blev
under Karl IX:s tid en följd av striden med
Sigismund, vars anhängare förklarades
skyldiga till högmålsbrott. En märklig roll i
denna periods reduktionshistoria spela
Gustavianska arvegodsen (se d. o.).
8. De nya reduktionskravens
framträdande. Under 1600-talets förra
hälft framträdde allt starkare yrkanden på
återkallelser. De stora gods- och
ränteav-söndringarna voro en av orsakerna härtill.
Därmed samverkade ock en de ofrälse
ståndens stigande emancipation, och även hos
adeln skapades en motsättning mellan den
jordbesittande och med stora donationer
begåvade högadeln och massan av lågadel, som
blott hade små donationer men vars medl. som
ämbetsmän voro måna om ordnade
statsfinanser för att ordentligt utfå lönerna. 1644
yrkades från bondehåll återlösen av försålda
gods liksom också likhet i utskrivning mellan
frälse och skatte samt indragning till
kronan av vissa från frälsejord till
frälsemannen utgående pålagor (landtågsgärden). Det
hejdlösa godsslöseriet under Kristinas egen
regering skärpte kraven, och vid
krönings-riksdagen 1650 framburos de i kraftiga
re-duktionsyrkanden av de tre ofrälse stånden.
9. Reduktionen av 165 5.
Finansernas dåliga tillstånd jämte den stegring i
statsutgifter, som dels Kristinas underhåll
efter tronavsägelsen, dels krigsrustningarna
påkallade, framkallade reduktionsbeslutet på
1655 års riksdag. Regeringen tog själv
initiativet, och formellt fick beslutet närmast
karaktären av en frivillig bevillning av adeln.
Förfarandet skulle blott träffa vad som skett
efter Gustav II Adolfs död. Gods, givna på
vidsträcktare arvsrättsvillkor än
Norrköpings beslut 1604, skulle förvandlas till
Norrköpings besluts gods (se d.
o.). Alla exspektanser (jfr A v vän tn i n g
s-g o d s) skulle upphävas. Gods på s. k.
omistande orter skulle, om de voro donerade,
återgå till kronan, om de voro bortsålda el.
förpantade, av denna få igenlösas (jfr
Förbjudna orter). Till en början hade man
tänkt stanna vid detta, men då det blev
tydligt, att ytterligare medel behövdes,
beslöts, att dessutom en fjärdedel av övriga
donerade gods skulle återgå till kronan
(därav namnet fj ärdepartsräfsten, som
oegentligt fästs vid hela 1655 års
reduktionsbeslut). Det indragna skulle för all framtid
tillhöra kronan. Adeln hade beviljat
fjärdeparten blott under villkor, att återstoden
skulle bekräftas för all framtid, och detta
hade konungen bifallit. De ofrälse stånden
vägrade dock att godkänna ett sådant
villkor, och i riksdagens sista timma ingicks
härom efter skarp strid en bristfällig
kompromiss. Den av adeln äskade bekräftelsen
ersattes i riksdagsbeslutet med en hänvisning
till närmare avgörande vid nästa riksdag.
Då härigenom villkoret ändrats, ändrades ock
beslutet; i st. f. själva fjärdeparterna skulle
adeln t. v. i tre år erlägga en kontribution i
penningar, motsv. en fjärdedel av godsens
ränta. Vissa närmare bestämmelser insattes
i en 25 juni 1655 utfärdad »stadga ang.
godsen och deras r.», och 9 juli utnämndes
kommissarier för verkets utförande (se
Reduktionskollegium). — Till en början
fortgick redaktionsarbetet med god fart,
ehuru icke utan missnöje och motstånd.
Kriget och även beslutets egen oklarhet vållade
snart ökade svårigheter, och under konungens
senaste regeringsår nära nog avstannade det
hela. Räntan av de gods, som reducerades
under hans regering, har beräknats till
närmare 78,000’ dal. smt. Efter Karl XI :s
myn-digblivande 1672 sattes ny fart i verket, och
1673—80 återkallades gods med omkr. 203,000
dal. smt ränta. Därefter trädde
Reduktionskollegiets verksamhet i bakgrunden för de
nya reduktionsbesluten av 1680 och 1683.
10. Reduktionerna under Karl
XI. Redan under förmyndartidens riksdagar
framträdde krav på r:s fortgång, och detta ej
blott från de ofrälse stånden utan även inom
adeln. Därpå upptogs frågan på 1680 års
riksdag. Då konungen begärde bevillning,
yrkade de ofrälse stånden ytterligare
återkallelser, men även inom adeln framställdes
av konungens anhängare planen om utvidgad
r. Principiellt bibehöll adeln därvid r:s
karaktär av frivillig bevillning. I stort sett
innebar beslutet följ. Ingen preskriptionstid
skulle gälla, d. v. s. reduktionen gå
obegränsat tillbaka även över 1632. Till kronan
skulle återgå alla grev- och friherreskap, alla
kungsgårdar — ett slags utvidgning av r. av
omistande gods — samt alla Norrköpings
besluts gods, som räntade över 600 dal. smt
årl., en bestämmelse, som bidrog att vinna
lågadeln. Vidare skulle köp och förpantningar
från kronan underkastas rannsakning och
vissa regler uppställas för deras likvidation.
Tillika skulle r. utsträckas till de utländska
provinserna. Det reducerade skulle
evärd-ligen bliva hos kronan behållet. Adeln
uttalade sin förvissning att ej vidare betungas
med ny r. För r:s utförande tillsattes en
reduktionskommission (se d. o.), i
vilken adeln själv fick välja medlemmar.
Redan vid 1682—83 års riksdag utsträcktes
emellertid indragningen, sedan konungen
begärt medel till krigsmaktens stärkande. Adeln
önskade ge en kontribution, men de ofrälse
begärde utvidgad r. Resultatet blev, att
konungen begärde och erhöll en ständernas
förklaring, att han enl. landslagen ägde län läna
och vid behov dem återtaga utan ständernas
el. donatariernas samtycke. Beslutet gick i
själva verket utöver landslagen, som
begränsade återkallelserätten till efterträdaren, men
då Karl XI själv tidigare bekräftat
företrädarens gåvor, behövde han just en så vid-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
