Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Reformerta kyrkor - Reformierter Bund - Reformism - Reformjudendom - Reformkonsilier - Reformskolor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
551
ReforHiiericr Bund—Reionuskolor
552
tantismens — så har den liksom denna sin
ortodoxi, sin p i e t i s m oeh sin
rationalism. Ortodoxiens tid var fylld av
omsorgen att befästa det ealvinska arvet och
att skydda det såväl mot katolicism och
Lutherdom som mot vederdöparrörelsens och
med den besläktade riktningars upplösande
verkningar på det egna kyrkoskicket.
Reaktionen mot ortodoxien kom inom den
reformerta protestantismen så gott som samtidigt
från pietism och rationalism. I England kom
»upplysningen» före pietismen, på fastlandet
tvärtom. Ett av den reformerta pietismens
främsta namn är Labadie, som genom
föreningar och sträng kyrkotukt i Calvins anda
sökte reformera det reformerta
kyrkoväsen-det. Väckelserörelserna under 1800-talets förra
del ha bland de reformerta många stora namn,
bland vilka märkas A. Vinet, D.
Krurn-macher och J. G. Krafft. Bland mera
betydande teologer under 1800-talet må slutligen
nämnas schweizarna A. Biedermann, A.
Schweizer, F. Godet, A. Schlatter och P.
Wernle, holländarna van Costerzee och A.
Kuyper, tyskarna H. Heppe och Karl Muller,
fransmännen A. Monod, de Pressensé och
Dou-mergue (Calvinforskare), engelsmännen
Kings-ley, F. W. Robertson och W. Robertson Smith
samt amerikanerna Th. Parker, Ohanning och
F. Peabody. Inom de nutida kyrkliga
en-dräktsrörelserna ha de reformerta
kyrkosamfunden (i inskränkt mening) framträtt såsom
en starkt markerad enhet. Bland de mera
bemärkta representanterna märkas E. Ohoisy
och A. Keller (Schweiz), E. Gounelle och M.
d’Aubigné (Frankrike). A. Lang (Tyskland), J.
Cramer och J. R. Slotemaker de Bruine
(Holland) samt P. Cadman (Amerika). I senaste tid
har reformert teologi gjort en betydande
insats framför allt genom Karl Barth oeh Emil
Brunner. G. A-n.
Reformierter Bund [refårmFrtør bo’nt], ty.,
stiftat 1884 vid firandet av Z w i n g 1 i s
400-årsminne och avsett till skydd för de
reformerta i Tyska riket. Dess organ är
Refor-mierte Kirchenzeitung. Under senare år har
förbundet även främjat den teologiska
forskningen och prästutbildningen på reformert
grund, bl. a. genom en 1927 i Elberfeld
upprättad teologisk skola. Jfr Reformiertes
Jahr-buch, I, 1925—26. E. Nwn.
Reformi’sm, riktning inom
socialdemokratien av huvudsaki. samma syftning
beträffande den praktiska socialistiska politiken som
revisionismen (se d. o.). R. blev framför allt
beteckningen för den grupp inom den
italienska socialdemokratien, som från
1890-talet till världskriget företrädde en praktisk
reformpolitik genotn partiella reformer.
Omkring r. inom den italienska
socialdemokratien uppstod en mångårig, stundom mycket
skarp inre partidebatt, varvid från början
Filippo Turati var reformisternas och Enrico
Ferri de radikala opponenternas främsta
talesmän. R. har också brukats inom andra
socialdemokratiska partier som beteckning för en
reformsocialistisk politik, varav en del
accepterar fredliga och demokratiska medel
i sin strävan. R. bruka i Sverige
Landsorganisationens fredliga medel och taktik
kallas i motsättning till syndikalismens
metoder. R. L-dm.
Reformjudendom. Judarnas anslutning till
modern kulturmentalitet framkallade en
reformerande riktning inom den religiösa
judendomen. gående ut på en modernisering av
fromhetslivet (avskaffande av en del
religiösa sedvänjor, införande av orgelsynagogor,
gudstjänster på landets språk, gudstjänster
på söndagar etc.). Rörelsen, som hade sitt
upphov i Tyskland, vann kraftig utbredning,
framför allt i Amerika. I Sverige övergingo
först Göteborgs och sedan Stockholms
mosaiska församling till r. i mitten på
1800-talet. L. F.
Reformkonsilier, se Konsilium.
Reformskolor, skolor, vilka frigjort sig från
det band av traditionen, som vanl. utmärker
skolväsendet, och genom förändringar i
arbetssättet söka förbättra uppfostran och
undervisning. I modern mening (»nya skolor»,
»fria skolor») äro de barn av de senaste
årtiondenas pedagogiska, vetenskapliga och
samhälleliga utveckling, och särskilt efter
världskrigets slut har reformskolerörelsen fått
stark utbredning. Dess mål kan väsentligen
sammanfattas i följ, punkter: moralisk
ka-raktärsbildning genom lärjungarnas
självuppfostran och i samband därmed större
utrymme för handens arbete; ökad
självverksamhet i studiearbetet, förenad med mera
individuell undervisning; skolarbetets
kombine-ring med livet utanför skolan samt ökat
samarbete mellan skola och hem.
R. ha uppstått framför allt i Förenta
staterna (John Dewey och Helen Parkhurst; se
dessa ord) och England (Cecil Reddie och J. H.
Badley) men även i andra länder, särskilt
Tyskland (Hamburg) och Österrike. Till denna
rörelses målsmän kunna även räknas Maria
Montessori (se Montessorisystemet)
och i viss mån G. Kerschensteiner (se d. o.).
Särskilda utbildningsanstalter för lärare vid
r. finnas i Jena (P. Petersen) och Genève
(A. Ferrière).
Även till Sverige har reformskolerörelsen
sträckt sig. Dess grundsatser tillämpas vid
flera skolor, bland vilka må nämnas Tyr inge
helpension vid Hindås (grundlagd av Ester
Boman och Ester östrand), Annaskolan (Ester
Edelstam) och Olofskolan (gr. av arkitekt C.
Malmsten) i Stockholm. Som r. kunna även
räknas skolor som t. ex. Lundsbergs skola
(se d. o.), Göteborgs högre samskola (gr. av
Artur Bendixson) och flera enskilda
flickskolor (bland ledare Anna Sandström och
Anna Kruse).
En internationell sammanslutning av
rörelsens anhängare bildades 1921, Ligue
Internationale pour l’éducation nouvelle (New
educa-tion fellowship), som regelbundet håller
kongresser (senast 1929 i Helsingör) och utger en
tidskrift, Pour l’Ére Nouvelle (The New Era,
Das Werdende Zeitalter). Liknande program
har den svenska tidskriften Pedagogiska
Spörsmål, utg. sedan 1924 av Ester Edelstam
och Marion Montelius. — Litt.: J. Dewey,
»Interest and effort» (1913); Helen Parkhurst,
»Education on the Dalton plan» (1922); J.
och Evelyn Dewey. »Schools of to-morrow»
(1915; »Framtidsskolor», 1918, Pedagogiska
Skrifter, 82—83); A. Ferrière, »L’école active»
(2 dir. 1922); »Reformera skolanl» (1924;
Pedagogiska Skrifter, 108); Ingrid Prytz, »Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
