Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Relandersgrund - Relata refero - Relatera - Relation - Relativ - Relativism - Relativitet - Relativitetsprincip - Relativitetsteorien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
609
Relandersgrund—Relativitetsteorien
610
Relandersgrund (finskt, numera off. namn
Relanderinmatala), finländskt, 1888
utsatt fyrskepp i Bottniska viken utanför
inloppet till Raumo. O. Brn.
Reläta re’fero, lat., »jag berättar det (för
mig) berättade», näml, utan att garantera
dess tillförlitlighet, urspr. ett citat i lat.
övers, från Herodotos.
Relatera, berätta, redogöra för.
Relation, berättelse; inbördes förhållande;
beröring, bekantskap; relationer,
inflytelserika bekantskaper (förbindelser). — Som
filosofisk term betyder r. förhållande el.
förbindelse. Ex. på r. äro begrepp som
kausalitet, likhet, rumsförhållande. Begreppet r.
erbjuder ur logisk synpunkt stora
svårigheter och har undersökts av Hume, Bradley
m. fl. G. O-a.
Re’lativ (lat. relativus). 1. (Filos.) Som
hänför sig till något annat, som endast
gäller i visst hänseende, som är till genom något
annat. G. O-a.
2. (Gramm.) Termen relativ brukas om
vissa en bisats inledande ord, som syfta
tillbaka på en hel föreg. sats el. (vanligare) på
något ord däri, samt om hela den så inledda
bisatsen. En relativ (b i)s a t s el. r e
lati v(bi)sa t s kan sålunda inledas av ett
relativt pronomen el.
relativpronomen (»här är den man, som du söker»,
»han är ännu här, vilket gläder mig») el. ett
relativt adverb (»här är det hus, där
jag bor»). — En komparativ el. superlativ
kallas r., då den innebär verklig jämförelse;
motsats: absolut (se d. o. 2). A. Lbd.
Relativfsm, filos., åsikt, som i någon
mening förnekar det absoluta. Etisk r. förnekar
t. ex. absoluta värden. G. O-a.
Relativitèt, fys., se Relativitetsprincip.
Relativitetsprincip (princinen om
relativitet), fys., en princip, enl. vilken kroppars och
elektromagnetiska störingars hastigheter och
accelerationer definieras såsom vissa tillstånd
i förhållande till materia. Med r:s hjälp
beräknas materiella kroppars och ljusstrålars
»banor» i rymdtiden (se vidare Relativ
i-tetsteori). K. Lmk.
Relativitetsteorien, fys., namn på ett
komplex av teorier över den fysikaliska
verklighetens natur, i vilka man söker enhetligt förena
rums- och tidsbegreppet. — Då en
avstånds-verkan utan förmedlande medium (actio in
distans) syntes orimlig, upplivade man, sedan
Newtons gravitationslag av hans efterföljare
antagits orsakad av en kraft, för att förklara
den allmänna gravitationen, antikens
eterföreställning och antog, att kraften
förmedlades av ett absolut elastiskt, ovägbart ämne,
vä ridsetern, vilken genomträngde alla
materiella kroppar. Enl. den klassiska
mekaniken borde det bli möjligt att konstatera
jordens rörelse i förhållande till etern. Det
första försöket i denna riktning utfördes av
A. A. Michelson 1881 och upprepades av
honom 1886, då i samarbete med E. W.
Mor-ley. Med användning av interferensmetoden
(se Interferometer) kom man till det
oväntade resultatet, att jordens hastighet icke
adderade sig till ljusets hastighet, när vår
planet gick i riktning mot en ljusstråle, el.
subtraherade sig, när den gick i motsatt
rikt
ning. Man måste därför antaga, att
ljusstrålar utbreda sig med samma hastighet i
olika riktningar, alldeles oberoende av
ljuskällans egen hastighet. Av de försök, som
gjordes att förklara resultatet av Michelsons
och Morleys experiment, må nämnas den av
Fitzgerald 1893 och H. A. Lorentz 1895
framställda kontraktionshypotesen, enl.
vilken en kropp, som rör sig med hastigheten v,
undergår en förkortning i rörelsens riktning
av storleken 1/1––- per längdenhet, om c
V cn
(=299,794 km/sek.) är ljusets hastighet. En
ny förklaring lämnades genom arbeten av H.
A. Lorentz 1904 samt H. Poincaré och A.
Ein-stein 1905. Av dessa torde Einstein klarast
ha formulerat förklaringen genom
uppställandet av sin relativitetsprincip, som
säger, att alla observationer av fenomen i ett
visst rörelsesystem, utförda av en observatör
inom systemet, utfalla fullkomligt oberoende
av systemets likformiga rätliniga hastighet i
förhållande till andra system. Detta
implicerar, att ljusets hastighet är oföränderlig och
att addition av två hastigheter aldrig kan ge
upphov till ett hastighetsvärde, som
överstiger ljushastigheten c. Om
fortskaffningsmed-len hade hastigheten av storleken 200,000 km
per sek., skulle nämnda slutsats vara en
alldaglig erfarenhet.
Om jordens rörelse i förhållande till etern
icke kan uppmätas, leder den av Einstein
uppställda speciella r. till ett upphävande av
samtidighetsbegreppet, som framgår av det
följande. Antag, att observatorierna i
Stockholm och Lund utföra en bestämning av
longituden och att för detta ändamål en
tids-signal (elektrisk el. ljussignal) utsändes från
det förstnämnda observatoriet just i
midnatts-ögonblicket där. Midnatten i Lund
uppfattas såsom inträffande, när signalen anländer
dit. Om t betecknar tiden för signalens
utsändande, så mottages den i Lund vid
tidpunkten t + ’794’ då betyder avståndet
mellan de bägge observatorierna. Om jorden
har en hastighet av v i den riktning, som
förenar observatorierna, och ljusstrålens led, så
är den hastighet, varmed signalen överföres, i
verkligheten 299,794 + v och tiden för
mottagandet t + .—i—. Det blir därför icke
° 299,794 + v
möjligt genom utsändande av tidssignaler att få
de bägge orternas ur att gå lika(synkront),utan
deras skillnad blir:
el. approximativt
Iv
(299,794)-’
och således be-
roende av det okända värdet på v. Enl. denna
uppfattning är tiden icke längre någon
absolut kvantitet utan beroende av systemets
hastighet. 1. Newton har i »Principia» definierat
den absoluta, sanna och
matematiska tiden, som »i och för sig och till
sin natur utan någon relation till något yttre
flyter likformigt och kallas med ett annat
namn varande. Den relativa, apparenta och
vulgära tiden är ett förnimbart yttre (vare sig
exakt el. ofullkomligt) mått av detta
varande genom rörelse, som den stora hopen nyttjar
XVI. 20
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
