Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
611
Relativitetsteorien
612
i st. f. sann, tid, ss. timme, dag, månad, år».
Det absoluta rummet definierades
såsom »till sin natur utan relation till varje
yttre, förblir alltid likadant och orörligt. Det
relativa rummet är ett mått el. en rörlig
enhet för detta spatium, som bestämmes av våra
sinnen genom sitt läge till kropparna oeh som
av den stora hopen tages för rörligt rum». —
Dessa definitioner, vilka filosofiskt sett äro
myoket otillfredsställande, måste under alla
förhållanden numera uppgivas.
Genom den av Einstein uppställda r:s
rela-tivisering av tidsbegreppet mister
samtidig-hetsbegreppet sin absoluta betydelse, och
gången tid, nutid och framtid bli relativa
begrepp, vilka bero av iakttagarens rörelse. Av
tidens relativisering följer återigen rummets,
i det att rumsbestämningarna måste bli
beroende av de relativa tidsbestämningarna. Den
slutliga sammansmältningen av rum och tid
till en enhet genomfördes av H. Minkowski
1908, vilken definierade rummets och tidens
sammanfattning såsom »världen». I denna
världs fyrdimensionala kontinuum bestämmes
rymdtidsavstånd medelst de tre
lägeskoordi-naterna och den mot tiden svarande
koordina-ten ct — 1, där c är ljushastigheten och t
tiden. Medan rum och tid äro olika för skilda
iakttagare, vilka röra sig i förhållande till
varandra, är den fyrdimensionala världen
gemensam för alla, icke relativ utan
absolut. Minkowski uttalade meningen, »att rum
och tid skola komma att sjunka ned till
skuggor» ocih kvar endast stå den förening mellan
båda, som ges i den av honom framställda
koordinattransformationen.
Den 1905 uppställda r. har benämnts den
speciella, därför att den var giltig i det
enskilda fallet, att rörelsen hos iakttagarens
system är likformig och rätlinig.
Einstein gick emellertid längre oeh uppställde
1907 ekvivalensprincipen, vilken
innebär, att ett gravitationsfält är ekvivalent
till, el. kan ersättas med, ett artificiellt
kraftfält, som uppstår på grund av acceleration.
Det är icke möjligt att medelst några
experiment avgöra till förmån för den ena el. andra
hypotesen. Genom denna princip slås bryggan
mellan relativitetsteorien och gravitationen.
Einstein fördes därifrån över till
uppfattningen, att gravitationskraften icke existerar.
Accelerationen ger upphov till en skenbar
kraft. Om en motorcyklist åker i en
cirkelbana med en hastighet av 80 km/sek., utövas
en acceleration mot cirkelns centrum. Denna
ger sig till känna som en kraft, vilken
identifieras med gravitationen. Anledningen till
»gravitationen» är då enl. Einstein att söka i
en »krökning» i den fyrdimensionala världen.
Denna är absolut till sitt väsen, och om en
partikels väg i denna också göres absolut, så
är den resulterande gravitationen ett uttryck
för den allmänna
relativitetsprin-c i p e n, vilken framställdes 1916 och säger,
att naturfenomenen äro desamma för två
iakttagare, vilka röra sig i förhållande till
varandra med en föränderlig hastighet. Om man
uppställer det villkoret, att materiella kroppar
skola utföra en absolut rörelse i den
fyrdimensionala världen, d. v. s. röra sig så, att
kortaste vägen i denna värld tillryggalägges
av dem, finner man, att de resulterande
kur
vorna (geodetiska linjer) komma med några
obetydliga avvikelser att bli desamma som
de faktiska planetbanorna. Samma sak gäller
ljusstrålarna, och strålar, som framgå i
närheten av materiella massor, komma därför
icke längre att framgå rätlinigt utan längs
krökta banor, varvid krökningen bestämmes
av massans storlek och ljusstrålens avstånd
från denna. Här förelåg således en möjlighet
att göra r. till föremål för experimentell
prövning genom att undersöka om stjärnor, vilka
iakttogos nära solranden, då syntes i något
andra riktningar, än när solen icke befann sig
i den undersökta himmelstrakten. Då solen och
stjärnorna icke kunna fotograferas samtidigt,
är man hänvisad att utföra provet under
totala solförmörkelser, när solskivan under en
kort stund är bortskymd av månen. De
provisoriska anordningarna under en
solförmörkelse medföra, att noggrannheten i mätningarna
ej gärna kan nå den, som erhålles på fasta
observatorier. Redan 1919 lyckades emellertid
engelska expeditioner (F. W. Dyson, C. R.
Davidson, A. S. Eddington) påvisa en
avböjning av den riktiga storleksordningen. Flera
andra försök ha gjorts, av vilka W. W.
Camp-bells och R. J. Trümplers i Wallal i Australien
1922 torde vara bland de tillförlitligaste.
Medan avböjningen vid solranden enl. teorien är
1,753", funno Campbell och Trümpler den enl.
mätningen vara 1,98". 1931 publicerade E.
Freundlich, H. v. Klüber och A. v. Brunn
resultaten av undersökningar, vilka utförts 1929
på Nordsumatra, av vilka det framgår, att
avböjningen skulle vara 2,28", således avsevärt
större, än r. fordrar. Om detta skulle visa
sig riktigt, är en revision av r. påkallad.
Emellertid är den livliga diskussionen ännu
långt ifrån avslutad. En annan möjlighet att
pröva r. erhålles genom Einsteins 1911 gjorda
påpekande, att tidsförloppet av en process på
solen är 1,000002 ggr längre än på jorden.
Härav följer en försinkning av de solära
atomprocesserna, vilket medför en obetydlig
förskjutning av spektrallinjerna mot rött av
storleken O,oo98 Ångströmenheter. De första
kvalitativa resultaten erhöllos av Grebe och
Bachem (1919). Mätningar, utförda av Ch. S.
John, ha slutligen visat god
överensstämmelse med r:s teoretiska förskjutning (1926),.
och detsamma gäller om undersökningar av
J. Evershed (1927).
Den allmänna r. visade sig i stånd till att
ej blott förklara lika mycket av
himlakropparnas rörelser som Newtons gravitationskraft
utan jämväl en kvarstående oförklarad
rörelse hos Merkuriusperiheliet (kringvridningen
av absidlinjen i banans plan med ett
beloppav 0,427" per år). Emellertid är frågan om den
faktiska storleken av denna av Leverrier
upptäckta och av Newcomb senast undersökta
rörelse under förnyad utredning, och man måste
invänta resultatet härav, innan man kan säga
något bestämt om dess bevisvärde för r:s
riktighet.
Den allmänna r. förutsätter, att världen
har en ändlig men obegränsad utsträckning.
Dock synes icke detta postulat vara
ofrånkomligt, utan en oändlig värld kan även
antagas vara uppbyggd, utan att r. upphör att
gälla. Om man med Einstein emellertid
förutsätter, att världen är »krökt» i den mening-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
