Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Relief - Reliefemalj - Relieffotografi - Reliefkarta - Religio licita - Religion - Religionsbrott - Religionsfilosofi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Relief emalj—Religionsfilosofi
615
1 i e f (fr. haut-relief, it. alto rilievo). För
mellanliggande grader brukas rätt och slätt
benämningen r. eller halv r. (fr.
demi-relief, it. mezzo rilievo). En övergång från
den enkla, i sten, trä el. dyl. ristade el.
graverade konturteckningen till lågreliefer
bildar den s. k. koilanaglyf en,
hålreliefen (fr. relief en creuæ), karakteristisk
för den egyptiska konsten. — Man talar även
om r. i en målning, där vissa partier synas
framträdande framför de övriga. — I figurlig
mening brukas ordet r. i betydelsen
framträdande och iögonenfallande. Upk.*
Reliefemalj, se Emalj, sp. 739.
Relieffotografi, på fotografisk väg
framställd reliefbild. — En med kromatgelatin (se
d. o. och Fotografi, sp. 877) övergjuten
glasskiva belyses under ett fotografiskt
negativ el. diapositiv, varvid kromatgelatinet
garvas i den mån det påverkas av ljuset och
därför partiellt sväller vid efterföljande
behandling med kallt vatten. Man får sålunda
en gelatinrelief, som kan avgjutas i annat
material. J. H-g.
Reliefkarta, se Karta, sp. 465.
Relfgio li’cita, lat., se Kristendom
s-förföljelser.
Religion (lat. reli’gio, antingen omsorg,
uppmärksamhet, av rele’gere, el. bundenhet, av
religäre) betecknar i den romerska
litteraturen känslan av beroende och förpliktelse mot
högre, gudomliga makter. I modernt
västerländskt språkbruk har ordet fått en
synnerligen vidsträckt användning och en mera
oviss och skiftande betydelse. Den engelska
och franska upplysningen ansåg den sanna
»naturliga» r. som en samling hos
människan medfödda förnuftsidéer: Gud, dygd,
odödlighet. Alla verkliga r. äro mer el.
mindre förvirrade försök att ge uttryck åt denna
allmänna förnuftsreligion. Den nyare
uppfattningen, framför allt sedan Schleiermacher,
fastslår, att r. icke existerar som en allmän
idé utan i otaliga konkreta former av
gudsdyrkan, fromhet och övervärldslig tro.
Frågan om vad som är lika och gemensamt el.
väsentligt i alla dessa skiftande företeelser
besvaras olika av olika forskare. På skilda
vägar söker man nå fram till r:s allmänna
begrepp.
1) Man betraktar hela det historiska
komplex av företeelser, som bruka kallas
religiösa, och söker fastställa de drag, som alla
ha gemensamt. Så bestämmer Wundt r. som
.»känslan av människans och den henne
omgivande världens tillhörighet till en
översinnlig värld, i vilken hon tänker sig de ideal
förverkligade, som för henne utgöra de
högsta målen för mänsklig strävan».
2) Andra stanna inför de egendomliga
känslor och själsliga upplevelser, som
fromma och religiösa människor erfara, och söka
bestämma det egenartade och karakteristiska
i dessa upplevelser. Så är för A. Sabatier r.
»hjärtats böu», för Söderblom upplevelsen av
det heliga: »from är den, som på allvar håller
något för heligt».
3) Åtskilliga bestämningar av r:s väsen
äro i själva, verket värdesättningar, som ange
det betydelsefulla och förblivande, som
vederbörande tänkare mena sig återfinna i de
skilda religiösa företeelserna. För Höffding
616
är det väsentliga i r. tron på värdets bestånd.
Spränger bestämmer r. som den funktion,
genom vilken vi sammanfatta alla våra värden
till en helhet under ett högsta värde.
4) Man kan slutligen medvetet välja de
religionsformer, som man anser vara de högre
el. högst stående, till utgångspunkt och
utifrån ett sådant idealbegrepp bestämma vad
r. är. Så är för Scholtz r. »livskänslans
bestämdhet av gudsmedvetandet på grund av
objektiva upplevelser av icke jordisk art».
I sista hand beror det alltså på
betraktarens intresseriktning och ståndpunkt vuxen
bestämning av r. han finner vara den
»riktiga». Se även följ, artiklar.
Litt.: N. Söderblom, »Gudstrons uppkomst»
(1914); R. Otto, »Das Heilige» (1917); J.
Scholtz, »Religionsphilosophie» (1922); J.
Cull-berg, »Religion och vetenskap» (1930). T. A-æ.
Religionsbrott, i vidsträckt mening alla
förbrytelser, som på något sätt stå i samband
med religionen. Enl. nutida rättsuppfattning
äro r. straffbara dels direkt av hänsyn till
samhällsintresset, dels såsom angrepp på
enskilda intressen, s. k.
religionsfrids-b r o 11 (se d. o.). Straffbestämmelser av
förstnämnda typ, mot s. k. religionsbrott
i inskränkt mening, äro i svensk
rätt meddelade i strafflagen kap. 7 (»Om
religionsbrott»); där avses allenast angrepp på
föremål, som äro heliga för svenska
statskyrkan. De särskilda brotten äro dels
åstadkommande av allmän förargelse genom
hä-delse, lastande el. gäckande av Guds ord eller
sakramenten eller gäckeri med gudstjänsten,
dels sabbatsbrott. I Tr. O. kvarstår ett
numera icke tillämpat straffbud mot förnekelse
av en Gud och ett liv efter detta el. av den
rena evangeliska läran. -— Främmande
lagars bestämmelser emot r. avse vanl.
offentligt förhånande av någon inom riket tillåten
religionsbekännelse o. dyl.; de framträda ofta
snarast såsom religionsfridsbrott. I
Sovjet-ryssland framträder omvänt statens
principiella religionslöshet i bestämmelser om straff
för vissa offentliga kulthandlingar m. m. —
Se N. Stjernberg, »Kommentar till
strafflagen kap. 7» (1926). R. B-l.
Religionsfilosofi, den del av (den
»praktiska») filosofien, vars föremål är religionen.
I äldre tid sammanföll r. väsentligen med
metafysiken (se d. o.), som kulminerade i de
s. k. gudsbevisen (se Gud 1). En
nyorientering förbereddes genom Kant, som genom
sin förnuftskritik uppvisade metafysikens
vetenskapliga orimlighet. I sin r. kvarstod dock
Kant själv i stort sett på upplysningstidens
ståndpunkt. Den Kantska kriticismens
principer tillämpades religionsfilosofiskt f. ggn
av Schleiermacher, som i sina »Reden
über die Religion» (1799) sökte skarpt
avgränsa religionen från metafysik och moral
jsamt klarlägga dess egenart såsom en
specifik åskådning och känsla (sedermera bestämd
såsom känslan av absolut beroende). Därmed
försköts det religionsfilosofiska intresset till
analysen av det »fromma medvetandet».
Frågan om religionens väsen trädde i
förgrunden. Till en början bestämdes detta
starkt konstruktivt (H e g e 1 och hans skola).
Genom religionsvetenskapens starka uppsving
under slutet av 1800- och början av 1900-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
