Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Religionsfilosofi - Religionsfridsbrott - Religionsfrihet - Religionshistoria - Religionspsykologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Religionsfridsbrott—Religionspsykologi
617
talet tillfördes r. ett rikt
erfarenhetsmate-rial, varigenom åtskilliga av de tidigare
teorierna måste uppgivas. —• Jämte
väsens-frågan tilldrager sig sannings- eller g
il-t i g h e t s f r å g a n det starkaste intresset
inom nutida r. Man har härvid i allm.
slagit in på den kunskapskritiska
vägen. Redan Schleiermacher sökte visa upp,
att religionen representerar en nödvändig och
grundläggande funktion i det mänskliga
medvetandet. Denna tankegång har sedermera
utförts i olika riktningar. Sålunda tillmäter
t. ex. Wi nde Ib a n d religionen
allmängiltighet på grund av dess fundamentala
ställning i värdesystemet (det sanna, goda och
sköna). En likartad tanke ligger bakom
Tr o el t sch s teori om det »religiösa a
prio-ri», som garanterar religionens plats i
förnuftssammanhanget. Den nyaste r. söker i
skarp motsättning mot den på Schleiermacher
återgående idealismen och subjektivismen få
nytt grepp på religionens verklighetsfråga,
varvid man anknyter till K i e r k e g a a r d s
»existentiella» tänkande. Dessa tendenser ha i
viss mån fått en systematisk avslutning genom
Karl He i m s arbete »Glaube und Denken»
(1931). — Litt.: G. Wobbermin,
»Religions-philosophie» (1924); H. Leisegang,
»Religions-philosophie der Gegenwart» (1930). J. Cbg.
Religionsfridsbrott, straffbara kränkningar
av samhällsmedlemmarnas religiösa känslor.
Enl. svenska strafflagen kap. 11 (»Om
fridsbrott», omfattande även hemfridsbrott o. dyl.)
bestraffas störande genom våldsgärning,
svordom, oljud el. annan förargelse av
statskyrkans el. främmande, till offentlig
religionsutövning berättigad församlings gudstjänst
ävensom av annan sammankomst för
gemensam andaktsövning. R. B-l.
Religionsfrihet, rätt för en stats
medlemmar att utan hinder från statsmaktens sida
bekänna en viss religiös tro och att ej av
sin samhälleliga verksamhet förhindras från
denna tros utövning. Om de inskränkningar,
som i Sverige ännu förekomma i denna i R. F.
§ 16 principiellt erkända rätt, se
Främmande t r o s b e k ä n n a r e. Det ovan
anförda grundlagsstadgandet innebär ett förbud
för K. m:t att i lagstiftningsväg lägga andra
hinder för r., än dem lagen uppställt eller
ordningspolitien möjl. kan kräva (konungen
skall »skydda var och en vid fri utövning
av sin religion, såvitt han därigenom icke
störer samhällets lugn eller allmän förargelse
åstadkommer»). — Under medeltiden ansågs
bekännelse till annan religion än den rom.-kat.
som en borgerlig förbrytelse och var belagd
med hårda straff. Även efter reformationen
dröjde det i de flesta länder ganska länge,
innan r:s grundsats trängde igenom. R.
fastslogs emellertid i den nordamerikanska
oav-hängighetsförklaringen 1776 och i
deklarationen om mänskliga rättigheter i 1791 års
franska konstitution som en av de
mänskliga rättigheterna och intogs som allmän
grundsats i ett flertal under 1800-talet
tillkomna författningar, här och där dock med
vissa inskränkningar. Bland r:s
landvinningar i Sverige må särskilt nämnas Gustav III:s
toleransedikt av 1781 och judereglementet
av 1782 samt förordningar 1858 om
upphävande av 1726 års konventikelplakat och
618
1860 om upphävande av straffet för avfall
från rikets religion och om rätten att bilda
egna församlingar med offentlig gudstjänst
samt dissenterlagen av 1873. Se vidare
Främmande trosbekännare. Rid.*
Religionshistoria, den del av
religionsvetenskapen (se d. o.), som behandlar de olika
religionerna i deras egenart och historiska
utveckling. De stora geografiska
upptäckterna vid nyare tidens början riktade
Västerlandets uppmärksamhet även på de
främmande folkens tro och sed, och samtidigt gav
den begynnande katolska missionen särskilt
i Indien och fjärran östern nytt material till
kunskapen om de asiatiska kulturfolkens
religion. Så vaknade under upplysningstiden
intresset för r. och tog sig uttryck i flera
omfattande samlingsverk. Liksom under antiken
Demokritos och Kritias sökte
upplysningsfilosoferna, ’ t. ex. H ume (»Natural history of
religion», 1757), visa hur religionen historiskt
uppkommit ur rent mänskliga föreställningar
och behov. Den fördjupade förståelse för och
inlevelse i främmande kulturvärldar, som
väckts av He r d e r s historieuppfattning,
kom under romantikens epok r. till godo. F.
C r e u z e r sökte visa, att bakom myternas
förvirrade föreställningar gömdes en djup och
enkel urtidsvisdom: gudstro, odödlighet,
försoning, och Hegel skildrade i en storslagen
systematik samtliga religioner som olika
stadier i den gudomliga andens självutveckling.
Samtidigt hade en rad framstående
språkforskare brutit väg för en vetenskaplig
förståelse av de orientaliska religionernas
heliga urkunder. Romantikens
systembyggnader och myttolkning fingo under 1800-talets
senare hälft vika för den filologiska
specialforskningen. Den siste store romantikern
inom r., Max Müller (se d. o.), var
samtidigt banbrytare för det vetenskapliga
studiet av indisk religion. En ny vidsträckt
värld öppnades för forskningen, då folktron
genom J. G r i m m och Mannhardt och
etnografien genom Tylor (»Primitive
cul-ture», 1871) och Frazer (»The golden
bough», 3:e uppl., 12 bd, 1911—18) drogos
inom r:s intressesfär. Djupare psykologisk
förståelse för folkreligionerna, särskilt ur
socialpsykologisk synpunkt, gav W. W u n d t
i sitt stora verk »Völkerpsychologie» (5 bd,
1900—09). Den sociologiska synpunkten har
senare med stor ensidighet hävdats av
fransmannen E. Durkheim och hans skola.
Viktiga bidrag till sammanfattning och
helhetssyn över r:s hela område ha givits av
C. P. T i e 1 e. N. Söderblom och E. L e
h-m a n n. Religionshistoriska kongresser ha
hållits i Stockholm 1897, Paris 1900, Basel
1904, Oxford 1908, Leiden 1912, Lund 1929.
En god framställning av r:s nuv. ståndpunkt
ger samlingsverket »Lehrbuch der
Religions-geschichte» av P. D. Chantepie de la
Saus-saye (4:e uppl., utg. av A. Bertholet och E.
Lehmann, 1925). — Litt.: E. Lehmann,
»Religionsvetenskapen», I (1914); H. Pinard de
la Boullaye, »L’étude comparé des religions»
(1922). T. A-æ.
Religionspsykologi, den del av
religionsvetenskapen, som undersöker religionen såsom
ett faktum eller en funktion i själslivet. R.
såsom självständig vetenskapsgren
härstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
