Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ren (hjortdjur) - Rena - Renaissance - Renan, Ernest
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
633
Rena—Renan
634
ett brett band från bogveck till ljumske
svart-brunt, ben mörkbruna. Under vintern ljusnar
fällen genom nötning av hårspetsarna. Nya
försommardräkten är skiffergrå. Nyfödda
kalven är rödbrun, ofläckad. Sedan hornen fejats,
inträffar brunsten i sept. Äldre tjurar fälla
hornen i dec., yngre senare, korna efter
kalv-ning i maj. Även kastrerade djur bära horn.
— Rentjur kallas s a r v, kastrerad renoxe
h ä r k och renko vaja.
R. är cirkumpolär i arktiska och boreala
länder med stort antal raser, som ha olika
levnadsvanor. Fjäll- och tundrarenar företaga
långa vandringar vår och höst, skogsrenar
äro mera stationära inom skogsområden. I
Sverige utrotades de sista fjällrenarna,
R. tarandus, i Idrefjällen av inflyttade
lappar på 1860-talet. I s. Norge finnes en starn
mellan Dovre och Langfjeldene, dock nu
försvagad och blandad med tamren (75 skjutna
1930, 320 1929, 12 år tidigare över 1,000 årh).
Förr fanns utom fjällren (boghöjd hos tjur
112 cm) en större ras (boghöjd 120 cm)
skogs-ren i Norrlands skogsland. Numera är den
blott jämte fjällrenen föremål för renskötsel
(se d. o.). Skogsrenen, R. tarandus fennicus,
är nyligen utrotad i Finland och har starkt
minskats i Ryssland. Tundrarenar (motsv.
fjällren) finnas i n. Ryssland och hela
Sibirien, där en del utsträcker sina vandringar
ända till Nysibiriska öarna. I länderna vid
Ochotska havet lever däremot en stor
skogs-rensart. På Spetsbergen finns en liten r., R.
tarandus spetsbergensis, helvit om vintern,
och på Ellesmere och Grants land en dylik
liten vit r., R. pearyi. Grönlandsren, R.
groen-landicus, är däremot större. De vidsträckta
Barren grounds i nordligaste Nordamerika
bebos av tundrarenen R. arcticus, som i
otaliga skaror om våren vandrar mot kusten och
även till Ishavets öar, om hösten åter. Mera
storvuxna raser av den finnas, t. ex. R.
arcticus caboti i v. Labrador, och några andra i
British Columbia, bl. a. den största av alla,
R. osborni (boghöjd 148 cm), en mörk fjällren.
Nordamerika har även skogsrenar, k a r i b o,
»woodland cariboo», R. caribou (cariboo är ett
från indianerna lånat namn). Urspr. fanns
den genom hela n. slkogsregionen från Maine
och västerut genom Kanada. Dessa
skogsrenar äro ofta bruna och ha starkt greniga,
plattade horn med ända till 50 spetsar.
R. är sällskaplig och lever i flock el. hjord,
men om sommaren hålla sig tjurarna för sig
själva till brunsttiden. R:s föda är om
sommaren örter, gräs, svamp m. m., om vintern
lavar, som de gräva sig till genom snön med
de breda klövarna. De äro uthålliga löpare
och simma lätt, burna av sin luftfyllda päls,
över milsvida sjöar och sund. Lukten är
deras bästa sinne. Näst människan äro varg
och järv deras värsta fiender, men de plågas
mycket av mygg och bromsar, än värre av
renflugan (se d. o.) och renstynget (se
Styng-flugor). — Under sen- och postglacial tid
funnos renar från Mellaneuropa till s.
Sverige, där talrika fynd av horn m. m. gjorts,
mest i Skåne. — Litt.: A. Jacobi, »Das
Rentier» (1931). Lönnb.
Rena, biälv till Glommen, uppstår genom
föreningen av Tysla och Finstadelv;
flodområde 3,835 kvkm. Se även Rendalen. Ax. S.
Skandinavisk tamren.
Renaissance [rønäsä’s], fr., se Renässans.
Renan [ronä’], E r n e s t, fransk författare
(182 3 27/2—9 2 2/io), av bretonsk sjömanssläkt.
Teologiska studier vid S:t Sulpices
prästseminarium i Paris bragte R. i en olöslig
konflikt mellan tro och vetande, som 1845
föranledde honom att bryta med kyrkan och
ägna sig åt den lärda banan. Redan innan
han vann doktorsgrad (1852), hade han
dokumenterat sig som framstående
orientalist. Under en arkeologisk forskningsresa till
Syrien och Palestina 1860—61 skrev han sitt
mest berömda arbete, »La vie de Jésus»
(1863; »Jesu lefnad», s. å. och 1907), som
utgjorde första delen av ett större verk,
»Histoire des origines du christianisme» (8
bd, 1863—83), varmed R. inledde sin
religions-historiska forskning. Den professur i hebreiska
vid Collège de France, varmed han betrotts
1862, nödgades han lämna redan året
därpå; han återfick den först efter
kejsardömets fall 1870. Efter en ny
Orient-resa (1864—65) publicerade han andra
och tredje delarna av samma verk, »Les
apötres» (1866; »Apostlarne», s. å.) och
»Saint-Paul» (1869). Var boken om Jesus
närmast ett försök till psykologisk analys av
en märklig historisk gestalt, fyllt av de heliga
orternas egen poesi, så sökte R. nu härleda
kristendomen som lärosystem och
världsorganisation ur vid vår tideräknings början
rådande andliga, sociala och politiska
förhållanden. Samma strängt rationalistiska
betraktelsesätt fasthöll han i sin senare
teckning av judendomens historia och
messia-nismens uppkomst, »Histoire du peuple
dTs-rael» (5 bd, 1887—93). R:s intresse för de
religiösa företeelserna var rent historiskt.
Likväl frambryter ett djupt religiöst
sinnelag icke blott i självbiografiska dokument
utan också i hans rent filosofiska arbeten, där
vetenskapen träder i st. f. religionen. I »La
réforme intellectuelle et morale» (1871)
framlade R. ett vältaligt program för tredje
re
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
