Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rentenbank - Rentenmark - Rentid - Rentier - Rentoalering - Rentryck - Renuntiation - Renvall, Gustaf - Renvall, Heikki Gabriel - Renässans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
647
Rentenmark—Renässans
648
ny sedelutgivande bank, Deutsche
Rente n b a n k, med ett kapital av 3,2 milliarder
s. k. Rentenmark (den tillfälliga
valutans benämning), som fick emittera sedlar till
högst samma belopp. Därav skulle 1,2
milliarder mark ställas till regeringens
disposition. Sedlarna säkerställdes till hälften
genom inteckning i tysk jordegendom, till
hälften genom förskrivningar av tyska industri-,
handels- och bankföretag. Rentenmarksedlar
voro ej lagligt betalningsmedel men måste
mottagas i statskassor. Vid Tysklands
återvändande till guldmyntfot beslöts genom lag
av 30 aug. 1924, att R. skulle likvidera och
Rentenmarksedlarna inlösas med 10 års
betalningsfrist. O. Ä.
Rentenmark, se R e n t e n b a n k.
Rentid, arkeol., se Paleolitiska
perioden, sp. 527.
Rentier [rätie’; sv. uttal raptié’], fr.,
person, som lever på räntor.
Rentoalèring [raij-] (fr. rentoiler, av toile,
duk), överflyttning av en oljemålning på
ny duk. Målningsskiktets framsida
överklistras med tunn väv, den gamla duken
avlägsnas, och målningsskiktet klistras på
ny duk, varefter väven på framsidan tages
bort. E. L-k.
Rentryek, boktr., ark ur tryckt upplaga,
vilket lämnas, innan bok är färdigtryckt
eller häftad. B. O-g.
Renuntiatiön, avsägelse av anspråk
(särskilt av anspråk på tronen).
Renvall, Gustaf, finländsk språkforskare
(1781—1841). Blev 1811 docent i finska vid
Äbo akad., 1819 kyrkoherde i Uskela och
1829 i Ulfsby och Björneborg, fick 1827
professors titel och blev 1830 teol. dr. R. var en
banbrytare på den finska språkforskningens
område och utgav på föranstaltande av R.
Rask 1823—26 »Suomalainen sanakirja,
Lexi-con linguae fennicae» samt 1840 »Finsk
språklära». H. E. P.
Renvall, Heikki Gabriel, finländsk
försäkringsman och politiker (f. 1872), son
till Torsten Ture R. (1817—98), som
1858 blev domprost och 1884 ärkebiskop i
Äbo stift. R. blev 1900 jur. utr. dr samt var
1906—17 docent i nationalekonomi och
statistik vid Helsingfors univ. Under Bobrikovs
tid hörde han till det konstitutionella
ungfinska partiet och centralkommittén för
kagalen, var 1904—06 huvudred, för Helsingin
Sanomat, satt i borgarståndet 1904—06 och i
enkammaren 1907—13 samt (för finska
samlingspartiet) 1922—24. Han var nov.
1917—-nov. 1918 led. av Svinhufvuds (senare
Paasi-kivis) senat som chef för handels- och
industriexpeditionen samt som t. f. vice ordf, i
den s. k. Vasasenaten under frihetskriget. R.
blev 1916 led. av direktionen för
försäkrings-a.-b. Kaleva och 1925 dess verkst. dir. H. E. P.
Renässa’ns (fr. renaissance, pånyttfödelse),
en i konst-, litteratur- och kulturhistorien
förekommande term, som vanl. användes för
att beteckna tiden fr. o. m. ingången av
1400-talet t. o. m. slutet av 1500-talet; ofta
ut-sträckes renässansperioden ända till inemot
1600-talets mitt, då den avlöses av barocken.
I äldre tid förstods med r. den period,
då efter den egentliga medeltidskulturens
upplösning Europas idéliv fick en ny blomst-
ring genom återknytande av det under
medeltiden, som man trodde, helt upplösta
sammanhanget med den antika kulturtraditionen.
Den ensidigt på det utomvärldsliga riktade
medeltida mentaliteten avlöstes då, enl. vad
man trodde sig kunna iakttaga, av en ny
sinnesriktning, vars intresse var
koncentrerat på det närliggande, det omedelbara och
rent mänskliga. Ur denna synpunkt
uppfattades r. redan av de italienska humanisterna
under 1400-talet, vilka med förakt sågo ned
på medeltidskulturen och betraktade den som
outvecklad och barbarisk. Inom den moderna
vetenskapen har uppfattningen av r. först
formulerats av den berömde franske
historikern Michelet (»la découverte du monde, la
découverte de 1’homme»). Något senare
tecknades r:s hela kulturhistoria av den
schweiziske forskaren Jacob Burckhardt (»Die
Kultur der Renaissance in Italien», 1860; många
senare uppl.; sv. övers. 1930). Detta arbete,
som gav en glänsande bild av den hedniskt
frigjorda, starkt individualistiska,
aristokratiskt förfinade kultur, vilken utvecklades
under 1400- och början av 1500-talet i Italien,
kom att utöva ett ofantligt inflytande och
blev i allt väsentligt bestämmande för
uppfattningen av r. ända till in i våra dagar.
Senare tids mera ingående forskningar ha
emellertid visat, dels att Burckhardts
teckning av r. är alltför starkt influerad av hans
personliga sympatier och antipatier för att
kunna tillerkännas historisk giltighet, dels
också att han gått mycket fritt till väga, då
det gällt att draga gränsen mellan medeltid
och r. I själva verket hade den europeiska
kulturen långt före r:s uppkomst nått fram
till de kulturella resultat, vilka han h. o. h.
vill skriva på r:s konto. Framför allt gäller
detta om förhållandet till den antika
litteraturen, som i realiteten var känd hela
medeltiden igenom. Däremot försiggår under
medeltidens avslutninigssekel i samband med
den universalistiska världsåskådningens
upplösning och de nationella statsbildningarnas
framträngande överallt i Europa en
djupgående idéförskjutning, som sätter märkliga
frukter i tidens allmänna tankeliv. En
framträdande allmän tendens är strävandet mot
realismen, vilken visar sig särskilt inom
den bildande konsten. Även i förhållandet
till religionen och kyrkan kunna betydande
förändringar iakttagas, syftande till en
förnyelse av hela det andliga livet på kristen
grund och under anknytning till de under
1400-talet mångenstädes uppdykande
pla-tonska idéströmningarna. Sitt förnämsta
centrum hade denna strömning i Florens (i
Lorenzo di Medicis omgivning). Att man ofta
tillskriver renässanskulturen hednisk tendens
beror på ett modernt missförstånd.
Litteraturen på området växer alltjämt.
Här kunna blott några av de viktigaste nyare
arbetena upptagas (jfr även litt. vid art.
Humanism): »Vom Mittelalter zur
Reformation», utg. av K. Burdach (1912 ff.); K.
Burdach, »Reformation, Renaissance,
Humanismus» (2:a uppl. 1926; med litt.-förteckn.); A.
Philippi, »Der Begriff der Renaissance» (1912);
J. Huizinga, »Ur medeltidens höst» (övers,
från boll. 1927); K. Borinski, »Die
Welt-wiedergeburtsidee in den neueren Zeiten. I:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
