Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Reticulo-endot(h)eliala systemet - Reticulum - Rétif de la Bretonne, N. - Retikulin - Retikulär - Retinaculum - Retinitis - Retinospora - Retiolites, Retioloidea - Retirera - Retj - Retmedel - Retning - Retningsfysiologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Reticulum—Retningsfysiologi
677
på olika grunder ansett sig till ett system
kunna sammanföra vissa bestämda
cellformer, som, fastän lokaliserade till anatomiskt
skilda organ, ha en del — framför allt
fago-cytära — egenskaper gemensamma; så ha
de t. ex. likartad inverkan på vissa
färgämnen, på. kolloidala element och på
blodbe-ståndsdelar. Till r. höra mjältens
endotelcel-ler, vissa celler i leverkapillärerna,
lymfkörtlarna samt benmärgens retikulära
element m. m. E. L-g.
Retfculum, zool., nätmage, se I d i s s 1 a r e.
Rétif de la Bretonne [reti’f da la bratå’n],
N., fransk författare, skrev sig själv R e s t i f
de la Bretonne (sed. o.).
Retikulln, kem., se Albuminoider.
Retikulär, nätformig. Om retikulär bindväv
se Bindesubstansvävnad, sp. 311.
Retinäculum, hot., se Ask 1 e p i a d a c é e r.
Retinltis (av mlat. rétina, näthinna), of talm.,
inflammation i näthinnan, se
ögonsjukdomar.
Retino’spora, bot., se Ch a ma e cy p a r i s
och T h u j a.
Retiolltes, Retiololdea, paleont., se Gra
p-t o 1 i t e r.
Retirera, återtåga, draga sig tillbaka. —
R e t i r é, tillbakadragen.
Retj [rjetj], ryskt dagblad, utg. i
Petersburg (från 1914 Petrograd) 1906—17, organ
för de konstitutionella demokraterna
(»ka-dettpartiet»),
Retmedel, fysiol., se Retning.
Retning, fysiol. Kroppens organ äro
anpassade för en bestämd verksamhet, som i en
del organ har ett typiskt tidsförlopp, och man
kan där skilja mellan ett verksamhet
s-och ett vilotillstånd, övergången från
vila till verksamhet, d. v. s. utlösningen
av den materiella process, som kännetecknar
verksamhetstillståndet, kallar man retning.
Ofta använder man detta uttryck även för
den utlösta processen själv. Sålunda kan
»nervretning» beteckna såväl den i
nervtråden fortledda processen, »nervimpulsen» (se
Nervsystem), som utlösningen av denna
process. R. el. retningsprocess blir i detta fall
likbetydande med verksamhet i ett organ.
Tillståndet i en cell, t. ex. en vit blodkropp
el. en amöba, är beroende av omgivningen. En
förändring i det omgivande mediets osmotiska
tryck el. kemiska sammansättning framkallar
en hel del reaktioner hos cellen som uttryck
för rubbningen i den osmotiska el. kemiska
jämvikten. Mekaniskt tryck, ändringar i
temp., belysning o. s. v. ha liknande
verkningar. Även för dessa företeelser använder
man termen r., som sålunda i sin
vidsträcktaste betydelse betecknar den levande cellens
el. organismens reaktion för inflytanden av
olika art. I varje fall betecknar den
biologiska termen r. en utlösningsföreteelse,
jämförlig med avtryckningen av en spänd fjäder,
öppnandet av en dammlucka o. s. v. Det
utlösande momentet kallar man retmedel.
Dessa kunna vara av olika art (kemiska,
mekaniska, elektriska o. s. v.). Från biologisk
synpunkt skiljer man mellan adekvata
och inadekvata retmedel och från
ex-perimentalteknisk mellan naturliga och
konstgjorda. Varje sinnesorgan har sitt
bestämda, adekvata retmedel, för vilket det
67 8
är anpassat, t. ex. näthinnan i ögat för
etervibrationer av viss våglängd (ljus). De
elektriska retmedlen ha kommit till stor
användning inom den experimentella fysiologien,
framför allt i form av induktionsströmmar.
De kunna med lätthet och utan skada
anbringas ej allenast på muskler utan även på
nerver, sinnesorgan och delar av det centrala
nervsystemet. För att utöva någon verkan
måste retmedlets styrka (intensitet)
överstiga ett visst värde, retningströskeln.
Ökas retmedlets styrka, tilltar i regel
effekten, t. ex. muskelryckningens höjd, till en
viss gräns, retningsmaximum. Vissa
organ, t. ex. hjärtmuskeln, ge en maximal
verkan, så snart retmedlet uppnått
retningströskeln. I regel förflyter en viss tid från
retningsögonblicket till effektens inträdande,
latenstiden (jfr Muskel, sp. 480).
Utom av retmedlets styrka beror effekten av
det retade organets tillstånd, dess r e t b a
r-h e t, som påverkas av en mängd
faktorer-Vid ihållande r. sjunker retbarheten,
trötthet. Retbarheten är i väsentlig mån
beroende av närings- och syretillförseln. I en del
fall tilltar retningseffekten vid r:s
upprepning, en företeelse, som fått namnet trappa.
Om en r. träffar ett organ, under det att detta
befinner sig i verksamhet till följd av en
föreg. r., inträffar i en del fall en summation
av de på varandra följande retningarna, r e
t-ningssummation (jfr Muskel och
T e t a n u s). Vissa organ, t. ex. muskler och
hjärta, visa sig under ett visst stadium av
sin verksamhet okänsliga, refraktära,
för en ny r. Under sådana förhållanden är en
retningssummation omöjlig. Inom
nervsystemet kan man iakttaga fall, då en
efterföljande r. upphäver verkan av en föregående,
en företeelse, som kallas hämning. Om
ett organ, t. ex. en muskel el. en nerv, på en
viss punkt träffas av en r., fortplantar sig
retningsprocessen med en viss hastighet från
retningsstället, retningsledning.
övergår r. från ett organ till ett annat, föreligger
en retningsöverföring. I kroppens
olika förrättningar ingår retningsöverföring
som ett av de viktigaste momenten. På denna
väg bringas de olika organen att samverka
och hela organismen att anpassa sig efter
omgivningen. Retningsöverföringen förmedlas
dels genom nervsystemet, dels genom s. k.
retämnen el. hormoner, som
transporteras med blodströmmen. Om bildningen
av dessa ämnen se Inre sekretion (jfr
även Au t om a t i). J. E. J-n.*
Retningsfysiologi, ett inom växtfysiologien
ofta använt namn för den riktning, som
sysslar med de mest påtagliga
retningsföreteel-serna hos växterna och söker utreda de
lagbundna sambanden mellan retning och
reaktion. Den motsvarar närmast
sinnesfysiolo-gien på det zoologiska och medicinska
området. R:s föremål är i första hand
retnings-rörelserna, ehuru retningsfenomenen spela en
roll inom växtfysiologiens alla delar. De lika
påfallande retningsföreteelserna inom
formväxlingens område (m o r f o s e r n a), vilka
studeras av den s. k. experimentella
morfologien, lämpa sig mindre väl för en
kvantitativ analys enl. r:s metoder.
F. n. finnes ingen oomstridd, klar defini-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
