Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Retningsfysiologi
679
tion av den märkliga egenskap, r ebb
arhet, som allmänt erkännes tillkomma alla
levande organismer. Det utmärkande för de
klara retningsreaktionerna är emellertid, att
retningen icke verkar grovt mekaniskt, t. ex.
ieke genom att lämna energien för
reaktionens utförande. Retningens effekt beror i
stället på dess inverkan på
regleringsmeka-nismerna i den levande organismen (Pfeffer).
Detta utesluter ej, att retmedlet samtidigt
kan verka som kraftkälla, näring el. allmän
livsbetingelse. Dylika fall, där de olika
verkningarna ej rätt väl kunna hållas isär, är
det, som vålla svårigheter vid definitionen.
Retningsreaktionerna ha hittills i huvudsak
endast kunnat analyseras rent formellt. Man
har härvid funnit vissa gemensamma drag
men knappast några allmängiltiga
kvantitativa lagar. Retningen måste överstiga ett
visst minimum, om någon reaktion skall
utlösas; upprepade retningar, svagare än detta
tröskelvärde, kunna dock ev. utlösa
reaktion, förutsatt att pauserna dem emellan ej
äro för långa. Motsv. förhållanden träffas
inom sinnesfysiologien (Talbots lag). Den
nära till hands liggande tanken, att det är
retmängden (produkten av intensitet och
varaktighet), som det kommer an på
(»ret-æängdlagen»), har dock ej visat sig gälla
generellt. Retningströskelns höjd påverkas ofta
av en diffus retning med samma retmedel
enl. den Weber-Fechnerska lagen (se F e c
h-n e r, G. T h., och W e b e r, E. H.). Ej heller
denna har visat sig gälla utan undantag; den
har fullständigt slagit slint för den
geotro-piska retningen. Även sedan tröskelvärdet
nåtts, förflyter en viss, ofta avsevärd tid, innan
reaktionen inträder på allvar. Den s. k. r e
aktion st iden, d. v. s. tiden mellan retningens
början och reaktionens inträde, sammansättes
av presentationstiden (den tid retningen
behöver verka, för att retningströskeln skall
nås) och transmissionstiden
(Trönd-le). Vid ökning av retningen över
tröskelvärdet ökas oftast reaktionens styrka inom vissa
gränser (dock icke alltid;
»alit-eller-intet-typen» finns representerad även inom
växtriket). Vid mycket starka retningar brukar en
positiv reaktion åter bli svagare och till sist
slå över i en allt starkare negativ. Samma
retmedel kan alltså ofta utlösa rakt motsatta
reaktioner hos samma objekt.
Retningsreaktionerna pläga åtföljas av impulser, som
sträva att återställa de tidigare
förhållandena. Sålunda brukar ett organ, som utfört
en krökning, sträcka sig rakt igen (au t
o-t rop i sm), om ensidiga yttre retningar ej
vidare inverka, t. ex. om växten roteras på
klinostat (se d. o.). Ofta ha
retningsreaktionerna ett periodiskt förlopp med starka
svängningar fram och åter, vilket förklaras så,
att motsatta impulser växelvis utlösa
reaktion (Lundegårdh). Ehuru växterna sakna
nerver, är retningsledning vanlig även i
växtriket. Ledningsmekanismen synes vara ke
misk, möjl. i något fall hydrostatisk.
Långtifrån alla rörelser hos växterna äro
retningsrörelser. Spåmanstistelns holkfjäll,
skatnävans fruktnäbb, en mängd fröhus och
sporgömmen m. m. ge ex. på
rörelsemekanismer, som ej utlösas genom någon retning.
Detsamma gäller de påfallande sprängnings-
680
rörelserna hos en del saftiga frukter, t. ex.
springkorn (Impatiens). När de utlösas något
i förtid vid beröring, så sker detta rent
mekaniskt, på samma sätt som ett sprucket glas
kan gå sönder, när man tar i det.
Beträffande vissa s. k. autonoma (utan skönjbar
yttre anledning uppträdande) rörelser är det
ovisst i vad mån de skola uppfattas som
retningsrörelser. Autonoma rörelser äro t. ex.
nutationerna, oregelbundna
svängningar hos stamspetsar m. m. Den skenbart
autonoma epinastien (en starkare
tillväxttendens på översidan), som är mycket vanlig
hos sidoskott och blad med över- och
undersida, har i vissa fall visat sig inducerad
av tyngdkraften, alltså icke autonom.
Plasmaströmningarna i cellerna kunna
utlösas av sårretning o. s. v. men synas i
andra fall vara autonoma rörelser.
De påtagligt av yttre retningar utlösta
(inducerade, aitionoma, p a r a t
o-n i s k a) rörelserna pläga indelas i t r o p i
s-mer, nastier och t a x i e r. Tropismer och
nastier kallas kröknings- el. vridningsrörel
ser, utförda av organ hos ej självrörliga
växter. En tropism är en
orienteringsrö-r e 1 s e, antingen krökning el. vridning (t o
r-s i o n), med bestämd riktning i förhållande
till retmedlets. En nasti är icke på detta
sätt riktad av retmedlet. Taxis kallas en
orienteringsrörelse hos fritt rörliga växter,
svärmsporer o. dyl. (i zoologien kallas även
taxierna för tropismer).
Tropismerna och nastierna utföras vanl.
genom olikformig tillväxt men ibland genom
förändring av safttrycket (t u r g o r) i
speciella vävnader. Det senare ger i allm. den
livligaste och uthålligaste rörelseförmågan
(t. ex. mimosans och många andra växters
ledgångsförsedda blad). De fritt rörliga
växterna antingen krypa på olika sätt el. simma
med hjälp av flimmerhår el. gissel. Taktiska
rörelser förekomma även hos
klorofyllkropparna inuti cellerna (jfr Assimilation,
sp. 332). Uur de åstadkommas är oklart.
Retningsrörelserna pläga ytterligare
indelas efter det retmedel, som utlöser dem, samt
benämnas genom sammansättning av ett
prefix, angivande retmedlet s a vt. med ettdera av
orden tropism, nasti el. taxis. Följ, lista
upptar de vanligaste av dessa prefix med den
svenska tolkningen inom parentes: a e r
o-(luft- el. gas-); foto- (ljus-); g a 1 v a n
o-(galvanisk, d. v. s. medelst elektrisk ström);
g e o- (tyngdkrafts-); hapto- (berörings-);
h e 1 i o- (ljus-; mindre brukligt än foto-);
hydro- (fuktighets-); k e m o- (kemisk);
osmo- (osmotisk, d. v. s. beroende av
koncentrationen som sådan, ej av ämnets
kemiska natur); r e o- (strömnings-, framkallad
av strömmande vatten); s e i s m o-
(skak-nings-); termo- (värme-); t i g m o-
(berörings-); traumat o- (skade-, d. v. s.
framkallad genom sårnad el. annan skada). M o
r-f o s e r n a ha delvis klassificerats på motsv.
sätt, t. ex. kemomorfoser,
mekano-mo r f o ser (uppkomna genom resp, kemisk
och mekanisk retning).
För de riktade reaktionerna (tropismer,
taxier) urskiljer man positiv och negativ
reaktion, allteftersom rörelser ske emot el.
bort ifrån det håll, varifrån retningen
kom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
