Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Retningströskel—Retroaktiv
681
mer. En pålrot är positivt, ett
upprättväxande toppskott negativt geotropiskt. Sidoskott
och -rötter, krypande stammar o. s. v. ha
kallats dia-, p 1 a g i o- el. t r a n s v e r s a
1-geo t ropiska. Den plagiotropa
inställningen tycks kunna uppkomma på ganska
olika sätt genom ett komplicerat samspel av
positiv och negativ geotropism och en
egendomlig verkan av tyngdkraftens
längskompo-nent (Lundegårdh).
Nyktinastiska kallas de
»sömnrörelser», som utföras av en hel del blad och
blommor. I vissa fall riktas de av tyngdkraften,
och nyktigeotropiska vore ett bättre
namn (ej nyktitropism, som också
använts). Liknande mer el. mindre lodrät
»profilställning» inta småbladen av vissa
ärtväxter i starkt solljus (»dagssömn»).
Litt.: W. Pfeffer, »Pflanzenphysiologie» (2
bd; 2:a uppl. 1897—1904); E. G. Pringsheim,
»Die Reizbewegungen der Pflanzen» (1912);
W. Benecke och L. Jost,
»Pflanzenphysiologie», II (4:e uppl. 1923); H. Lundegårdh,
»Reizphysiologische Probleme» (i Planta, 2,
1926); uppsatser av W. Zimmermann, P. Stark
och L. Brauner i »Ergebnisse der Biologie»
(1927). L.-G. R-ll.
Retningströskel, psyk. och fysiol., den
svagaste intensitet, som en viss retning måste
ha för att åstadkomma en märkbar
sinnesförnimmelse. S-e.*
Rétor (grek, rhétor). 1. Talare (lat.
orä-tor). — 2. Lärare eller forskare i
vältalighetens konst (retorik, se d. o.).
Retorik, i vidsträcktaste mening konsten
att uttrycka sig i tal, regler för ämnets
uppsökande och uppställning, för språkbruk, stil,
inlärande och utförande. Talen indelas i tal
inför domstol, tal i rådplägande församlingar
och lovtal (epideiktiska tal, panegyriker). De
första, som författade en handledning i
talekonst, voro advokater, Korax och Teisias i
slutet av 400-talet f. Kr. Sofisterna, t. ex.
Gorgias, utvecklade r:s teori och den
epideiktiska vältaligheten. Från denna tid
bemäk-tigade sig r. den högre undervisningen; den
berömdaste läraren var Isokrates, men r.
bekämpades av Platon. 300-talet var den offentliga
vältalighetens blomstring i Aten (Lysias,
De-mosthenes, Aischines m. fl.). Aristoteles bragte
r. i vetenskapligt system, men den i hans
skrifter bevarade äldsta, Alexander den store
tillägnade handledningen är författad av
Anaxi-menes. Under den hellenistiska tiden
utträngdes r. ur den högre undervisningen av
filosofien. Vid dess slut uppstodo olika skolor,
den asianska, som älskade ett svulstigt och
uppstyltat språk, och den attiska, som
föredrog knapphet och klarhet, mellan vilka den
rhodiska intog en mellanställning. R. vann
starkt insteg i Rom vid republikens slut. Vid
denna tid levde stora talare; den främste var
Cicero, som också behandlade r:s historia och
teori, men den klara och knappa, Q.
Heren-nius tillägnade lärobok, som upptagits bland
hans skrifter, är icke författad av honom.
Med kejsartiden upphörde vältalighetens
betydelse i det statliga livet, men den
epideiktiska vältaligheten blomstrade, och r.
be-mäktigade sig åter undervisningen;
Quintili-anus’ berömda »Institutiones oratoriae»
omfatta uppfostran över huvud. R. blev alltmer
682
verklighetsfrämmande, men retorerna åtnjöto
stort anseende. Inom det grekiska
språkområdet upplevde r. en ny blomstring i 2:a årh.
e. Kr. (den s. k. andra sofistiken) och en
annan på 300-talet. Från samma tid finns
en samling latinska panegyriker. R:s
överväldigande betydelse för antiken ligger bl. a.
däri, att det talade ordet då ersatte pressen.
Enär r. drevs alltför långt på innehållets
bekostnad, fick själva ordet r. småningom den
föraktliga klang, som ofta vidlåder det. I
verkligheten är r. den viktiga konsten att på
ett övertänkt och vårdat sätt uttrycka sina
tankar i tal, en konst, som vår tid fått
återupptaga. — Se R. Volkmann, »Rhetorik und
Stillehre der Griechen und Römer» (i I. v.
Mül-lers »Handbuch der klassischen
Altertums-Wissenschaft», 3:e uppl. 1901). M. Pn N-n.
Modern r. innehåller dels den rent
praktiska läran om hur man skolar sig till ett
verkningsfullt föredrag, dels teorien för de
förändringar i behandlingen av konstprosan,
vilka framkallas av det muntliga föredraget.
I den förra ingå röstbehandling, utbildning av
ett rent och riktigt uttal och, slutligen, den
tekniska fulländningen i fråga om sätten att
verksammast begagna talarens medel att göra
intryck, röra, egga, rycka med sig, övertyga
(jfr Deklamation). Den senare delen åter
utgör en avd. av stilistiken. Litt.: H.
Hennings-son, »Välläsningens konst» (4:e uppl. 1926);
O. Ottelin, »Det offentliga talandets konst»
(4:e uppl. 1930). En praktisk-teoretisk
handledning är A. W. F. Damaschke,
»Volkstüm-liche Redekunst» (1913; många uppl.). R-n B.
Retorisk (se Re tor och Retorik), som
hör till retoriken; högtravande, prunkande. —
Retorisk fråga, ett utrop, som
uttrycker häpnad, ovilja el. annan stark känsla, i
frågeform, ehuru man ej väntar svar. R-n B.
Retorsiön (av lat. re, tillbaka, och torquére,
vrida). 1. Dialektiskt konstgrepp, som består
i att emot en motståndare vända hans egna
skäl. — 2. (Folkr.) Vedergällning, som
till-gripes av en stat gentemot främmande stat
på grund av ett förfarande från den senares
sida, som utan att utgöra en rättskränkning
dock ter sig i hög grad obilligt och
hänsynslöst. Liksom vid repressalier (se d. o.)
en rättskränkning besvaras med samma mynt,
innebär en retorsionsåtgärd, att staten
besvarar en obillig behandling med samma mynt
i syfte att vinna rättelse. ö. U.
Reto’rt, kem., se
Destillationsapparat och L y s g a s, sp. 437. — Retortkol,
se Kol, sp. 958.
Retouche [rato’J], fr., se Re t u sc h.
Retranchema’ng [-tranjo-], fortif., längre
sammanhängande skanslinje, avsedd att
försvaras av en större truppstyrka; i en fästning
belägen längre fästningslinje, avsedd att
avskära fiendens vidare framträngande efter
huvudvallens intagande. L. af P.
Re’tro, lat., tillbaka, bakåt.
Retroaktiv (av lat. re’tro, tillbaka, och
a’gere, driva), tillbakaverkande. En lag säges
erhålla retroaktiv kraft, då den användes för
att bestämma de rättsliga verkningarna av
tilldragelser, som infallit före den tidpunkt,
då lagen blev gällande. Att lagar i regel ej
böra få utöva ett sådant inflytande på redan
uppkomna rättsförhållanden erkännes allmänt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
