Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Retzius, Gustaf (Magnus Gustaf) - Retzius, Magnus Christian - Reuchlin, Johann - Reumatisk - Reumatism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
687
Retzius, M. Chr.—Reumatism
688
nämnas »Das Gehörorgan der Knochenfische»
(1872), »Studien in der Anatomie des
Nervensystems und des Bindegewebes» (1875—76;
tills, m. Axel Key), »Das Gehörorgan der
Wirbeltiere» (2 bd,
1881—84), »Das
Men-schenhirn» (1896),»Ce-rebra Simiarum
illust-rata» (1906). Som
antropolog gick R.
värdigt i sin faders
fotspår med »Finska
cranier» (1878),
»Cra-nia suecica antiqua»
(1899),
»Anthropolo-gia suecica» (1902;
tills, m. C. M. Fürst).
Som histolog
studerade han främst
nerv
systemets, musklernas och könsprodukternas
cellstrukturer; sina forskningar rörande dessa
och en mängd andra cellslag utgav han i
20 bd »Biologisehe Untersuchungen» (1881—
1921). Alla dessa verk utgav han i en
sällsynt praktfull utstyrsel. Genom dem har R.,
även om han icke lyckats fästa någon större
vetenskaplig upptäckt vid sitt namn,
varaktigt inskrivit det i forskningens historia. Som
kulturpersonlighet visade R. storartad
frikostighet mot vetenskapliga och allmänt
kulturella strävanden. Han utgav dec. 1884—dec.
1887 tidningen Aftonbladet, skrev ett antal
reseskildringar (från Egypten 1891, Sicilien
1892, Nordamerika 1893—94) och
populärvetenskapliga verk, bl. a. i den av honom 1872
—89, till 1880 tills, m. Axel Key utgivna
serien »Ur vår tids forskning», samt dikter
(urval 1919). Led. av Vet.-akad. (1879), Sv.
akad. (1901) m. fl. samfund. Biogr. av E.
Holmgren i Hygiea 1919, E. W. Dahlgren i
Ymer 1919 m. fl. E-kN-d.
Re’tzius, Magnus Christian, läkare
(1795—1871), son till A. J. R. Blev med. lic.
1813 och med. dr 1815 i Lund, 1816 läkare
vid Krigsakad. på Karlberg, fick 1819 titeln
livmedikus, blev 1825 prosektor vid Karol.
inst. och 1828 därjämte föreståndare för
barn-bördshuset Pro Patria. 1830 blev R.
regementsläkare vid Svea livgarde och var 1849
—64 prof, i obstetrik vid Karol. inst. Led.
av Vet.-akad. (1836). R. var en mycket
anlitad praktiker och en flitig författare inom
sin vetenskap. Till Karol. inst. skänkte han
bl. a. sitt värdefulla bibliotek och obstetriska
instrument. Hans stora samling av bäcken och
tänger förvärvades åt Uppsala univ. (A. W-dt.)
Reuchlin [räl^lin], J o h a n n, tysk
humanist (1455—1522). R. studerade i Freiburg,
Paris och Basel samt tillägnade sig en för
sin tid enastående kännedom om de antika
språken. En tid verkade han som lärare vid
univ. i Basel; samtidigt utgav han ett latinskt
lexikon, »Breviloquus sive dictionarium», som
upplevde 23 uppl. Då han började hålla
föreläsningar över grekiska språket, ådrog han
sig de andligas missnöje, varför han
lämnade Basel. 1481 slog han sig ned som
advokat i Tübingen och höll även där grekiska
föreläsningar. Greve Eberhard av
Württem-berg anställde honom som sin privatsekr., och
R. följde denne till Rom 1482. I Florens
gjorde han bekantskap med flera framstående
humanister. 1484 blev R. assessor vid
hovrätten i Stuttgart och användes sedan av
greve Eberhard i flera beskickningsuppdrag.
Av kejsar Fredrik III:s livmedikus, en lärd
jude, infördes han i
studiet av hebreiska
språket och utgav 1494
det märkliga arbetet
»De verbo mirifico»,
som huvudsaki.
grundläde hans litterära
rykte. Från denna tid
voro hebreiska
språket och litteraturen
de förnämsta
föremålen för hans studier.
Eberhards död (1496)
föranledde R. att bege
sig till Heidelberg,
där han anställdes vid Filips av Pfalz hov.
1498 skickades han till Rom och tillbragte
där ett år, idkande klassiska studier. 1506
utkom hans epokgörande arbete »De
rudi-mentis linguæ hebraicæ» (grammatik och
lexikon). 1510 invecklades han i en
långvarig strid med anledning av en döpt judes,
Pfefferkorns, fanatiska judehat. Denne hade
föreslagit, att alla judiska skrifter skulle
brännas, och fått Maximilian I och
domini-kanmunkarna i Köln på sin sida. R., som
uttalade sig mot förslaget, blev föremål för
våldsamma angrepp från dominikanernas sida.
(Se Epistolæ obscurorum v i r
o-r u m.) Sina sista år tillbragte R. dels i
Ingol-stadt, dels i Tübingen, högt uppburen både
som lärd och människa. Utom de ovan
nämnda arbetena utgav R. det märkvärdiga, om
en oerhörd hebreisk språkkunskap vittnande
»De arte cabbalistica» (1517) och dessutom
flera editioner av latinska och grekiska
författares arbeten. Ävenså författade han två
latinska skolkomedier, »Sergius» och »Henno».
Hans brevväxling utgavs 1875 av L. Geiger,
som även skrivit »J. R., sein Leben und seine
Werke» (1871); en modern biogr. saknas. Se
även K. Christ, »Die Bibliothek R:s in
Pforz-heim» (1924). Hj. H-t.’
Reumatisk [röj- el. réu-], som härrör från
el. hör till reumatism (se d. o.). Om
reumatisk huvudvärk se Huvudvärk.
Reumati’sm [röj- el. réu-] el. Rheumati’sm
(av grek. rhe’uma, flytning, tillflöde), i
medicinskt avseende föga differentierat begrepp,
varmed man betecknar smärtor el. ömhet f
olika delar av kroppen. Den utbredda
användningen hos allmänheten av ordet r. står
i bjärt kontrast till den ringa kännedom man
verkligen har om vad som menas därmed.
Populärt räknas r. såsom den kanske vanligaste
»förkylningssjukdomen», men i vilken mån
meteorologiska el. liknande förhållanden spela
in känner man icke.
I väsentlig grad äro de reumatiska
sjukdomarna infektionssjukdomar, framkallade av
såväl de vanliga varbildande bakterierna som
av andra (t. ex. gono- och staf ylok ocker).
Från olika ingångsportar överföras dessa
genom blod- el. lymfvägar och deponeras möjl.
inom musklerna men särskilt i och omkring
ledgångarna, merendels i dessas slemhinnor,
synovialmembranerna. Några av de
reumatiska sjukdomarna äro sålunda intet annat än
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
