Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Riddarhyttan - Riddarklass - Riddarmusseron - Riddarna av runda bordet - Riddarordnar - Riddarpoesi - Riddarromaner - Riddarslag - Riddarsporre - Riddarståndet - Riddarsynerätt - Riddarvisor - Ridderschantz, Ebbe - Ridderskapet och adeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Riddarklass—Ridderskapet och adeln
787
anläggningarna, som ägas av Riddarhytte
a.-b. (gr. 1877, aktiekap. 11,5 mill. kr.,
600 arb., tillv.-värde 3,5 mill. kr.), omfatta
bergverk med järn- och koppargruvor vid
Riddarhytte malmfält, järnbruk vid
Lienshyt-tan, träförädlingsverk vid R., smältsmedja
vid Gisslarbo (Malma socken), 15,300 har
produktiv skogsmark och 350 har jordbruk.
1929 producerades 46,000 ton järnstyckmalm,
81,000 ton järnslig, 1,250 ton kopparslig, 9.440
ton tackjärn och 4,280 stds virke. R:s
huvudbyggnad är numera pensionat. — Gruvorna
vid R. ha med längre el. kortare avbrott
brutits sedan urminnes tid. Den första hyttan
privilegierades 1610 för Thomas
Hammarsmed. — Litt.: »Beskrivning över
mineral-fyndigheter, Nr. 1», utg. av
Kommerskollegium (1923).
Riddarklass var den andra i rangordningen
av de tre avd., i vilka adeln vid riksdag
indelades genom 1626 års riddarhusordning (se
d. o.) och vilka ägde var sin röst. R. bestod
av ätter, vilkas förfäder beklätt
riksrådsvär-dighet, och var alltid mycket fåtalig. Vid
1719 års riksdag upphävdes klassindelningen,
då omröstning per capita infördes, men den
återställdes av Gustav III 1778. R., som då
räknade endast 16 ätter, förstärktes med de
300 äldsta ätterna ur den tredje klassen samt
med kommendörsätterna (se d. o.). (E. F-ck.)
Riddarmusserön, bot., se Musseroner.
Riddarna av runda bordet, se A r t
ursa g a n 2.
Riddarordnar. Under korstågstiden
bildades andliga r., vilkas medlemmar avlade
de vanliga munklöftena jämte löfte att strida
mot de otrogna. R. ägnade sig även särskilt
åt att skydda pilgrimer och vårda sjuka. De
styrdes av mästare (högmästare, stormästare),
och medlemmarna indelades småningom i
riddare, präster och tjänande bröder. De
förnämsta r. äro Johannitorden,
Tempelherre-orden, Tyska orden och Svärdsriddarorden (se
dessa ord). Även kunna nämnas Alcantara-,
Calatrava- och Santiagoordnarna (se dessa
ord). Jfr även Ordnar, sp. 318. B. H-d.
Riddarpoesi, gemensamt namn på de
medeltidens diktalster, som ge uttryck åt
riddar-väsendets anda (jfr Riddare). Denna poesi
är företrädesvis episk och uppstår i
Nord-frankrike men utbreder sig sedermera hastigt
till övriga europeiska länder. Dess allmänna
tendens är starkt idealiserande,
karakteristiken av de handlande saknar individualisering,
och motivkretsen är föga skiftande. Av olika
ämnen förekomma antika (Alexandersagan),
keltiska (Artuskretsens hjältar och deras
äventyr), franska (Karl den store och hans
paladiner) m. fl. R. ger ett troget uttryck åt
feodaltidens tanke- och känsloliv. Mot
medeltidens slut går r. sin upplösning till mötes
och blir mångenstädes föremål för parodiering
(Cervantes, Pulci, Bojardo). Motiven levde
emellertid länge kvar, och mycket av r. fortfar
ännu, fastän i starkt urvattnad form, att vara
folkläsning i de romanska länderna. O.W-n.
Riddarromaner, se Riddarpoesi och
Roman.
Riddarslag, se Riddare.
Riddarsporre, Ddphlnium, artrikt släkte av
fam. ranunkelväxter, igenkänt därpå, att det
mot huvudaxeln vända (»övre») foderbladet
788
bildar en sporre, som omsluter de till sporrar
utbildade nedre delarna av de båda större
kronbladen. Vild i Sverige är endast den
enåriga, blå- el. violettblommiga D. consolida,
som i vissa trakter är ett vanligt åkerogräs.
Som prydnadsväxter odlas flera arter, oftast
den enåriga D. Ajacis (från
Medelhavsländerna), som i likhet med D. consolida har de
båda kronbladen sammanvuxna, och den
fleråriga, högvuxna D. datum (från Sibirien),
som har fria kronblad. Se även färgpl.
Ranunkelväxter. G. M-e.
Riddarståndet, se E q u i t e s 1.
Riddarsynerätt, förr högsta synedomstol i
ägotvist, förordnades av K. m:t på begäran
av den, som ej nöjde sig med
lagmanssyne-rätts dom. R. avskaffades 1849. Schg.
Riddarvisor, se Folkvisor, sp. 757.
Ridderschantz [-skants], Ebbe, kejserlig
tysk riksgre ve Ulf eld-Rid derschantz,
krigare, politiker (1686—1767). Var son till en
1682 adlad officer och dotterson till Ebbe
Ulfeld (se d. o.). R. deltog med utmärkelse
i Karl XII:s ryska fälttåg, blev livdrabant
1704 och sårades vid Poltava och under
kala-baliken i Bender. Tillfrisknad gick han i
kejserlig tjänst, blev kavalleriöverste,
generaladjutant hos prins Eugen och romersk
riks-greve. R. deltog i italienska, tyska och
ungerska fälttågen, bl. a. i slaget vid Belgrad
1717, och i polska tronföljdskriget. R. tog
1737 avsked, återvände till Sverige och slog
sig ned på Araslöv i Skåne. Han mottogs från
officiellt håll med misstroende och fick öppet
förklara sig ej vara katolik. R. hörde till
danske ministern G. Grüners första
förbindelser i Sverige, var från sommaren 1742 en
av danska partiets ledare och arbetade som
dess »generaladjutant». Av danska
regeringen emottog R. stora summor och efter
partiets nederlag pension. 1755 fick han
svensk generalmajorstitel. Ännu 1760 hade
han förbindelse med Grüner. B. H-d; Bj. B-n.
Ridderskapet och adeln, i Sverige och
Finland sedan mitten av 1500-talet namn på
frälseståndet. Från början betecknande
skillnaden mellan hög- och lågadel, blev det sedan
det off. namnet på adeln som korporation och
som stånd vid riks- (el. lant-)dagarna. Vid
riksdagarna fick r. sin första organisation
såsom riksstånd genom 1626 års
riddarhusordning (se d. o.). Redan under 1600-talet
framträdde den oenighet mellan hög- och
lågadel, som medförde krossandet av r:s
övermakt. De ofrälse stånden, som så ivrigt
medverkat därtill, fingo dock, även de, snart
sin överman, ty sedan adeln mist sin stora
politiska betydelse, hade också det förnämsta
värnet mot en enväldig konungamakt fallit.
Men då riksdagen efter enväldets fall (1718)
återtog och utvidgade sitt inflytande på rikets
angelägenheter, fick r. tillbaka sin plats
såsom det förnämsta riksståndet. Visserligen
lyckades ej högadeln återställa sin forna
makt — det blev tvärtom den lägre adeln,
»riddarhusdemokratien», som genom
klassindelningens upphävande (1719) kom att
behärska ståndet —, men emot de övriga
stånden förfäktade adeln ivrigt sina
företrädesrättigheter. I riksdagens utskott och
deputa-tioner ägde adeln att utse dubbelt så många
som vart och ett av de övriga stånden,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
