Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Riemann, Hugo - Riemannska z-funktionen, Riemannsk yta - Riemenschneider, Tilmann - Rienzi el. Rienzo, Niccolo de (Cola di Rienzi) - Riera y Bertrán, Joaquin - Ries - Riesa - Riesener, Jean Henri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
801
Riemannska z-funktionen—Riesener
802
ämnet, »Musikalische Dynamik und
Ago-gik» (1884), samt redigerade flera
klassiska verk efter sin fraseringsläras
metoder (med inbetoning inuti takten). Ännu
mera beröm vann hans »Musiklexikon» (1882;
11 :e uppl. 1928 av A. Einstein), den mest
anlitade allmänna uppslagsboken i musik. R.
utgav därjämte 1884 en mycket värdefull
»Opernhandbuch» (suppl. intill 1893). Som
musikhistoriker framträdde han först med
sammanfattande översikter, bl. a. »Geschichte
der Musik seit Beethoven» (1901), sedan med
djupare verk som »Geschichte der
Musiktheo-rie im 9.—19. Jahrhundert» (1898; 2:a uppl.
1921), som fick epokgörande betydelse, och
»Handbuch der Musikgeschichte» (1901—13).
Kort före sin död utgav R. en skrift om
folkmusikens melodik, »Folkloristische
Tonalitäts-studien» (1916). R. medhann även att utge
en mängd uppl. av äldre musik. Av största
betydelse blev hans »Symphonien der
pfalz-bayrischen Tonschule», där han förfäktade
Mannheimskolans betydelse. T. N.
Riemannska z-funktionen, Riemannsk yta
[ri’-], mat., se R i e m a n n, B.
Riemenschneider [rFmenJnåider], T i
1-m a n n, tysk skulptör (omkr. 1460—1531), en
av de främsta tyska sengotikerna. R. kom
till Würzburg 1483, där han inom ett par år
blev mästare och borgare och 1520—21 var
borgmästare. Där och i omnejden finnas flera
av R:s kyrkliga skulpturverk bevarade. De
mest berömda äro figurframställningarna i
Heiligblutaltar i S:t Jakobs kyrka i
Rothen-burg med nattvarden som mittscen (1499—
1505; se bild sp. 802) och gruppen Marias
himmelsfärd i det arkitektoniskt rikt
uppbyggda altarskåpet i Herrgottskirche vid
Kreglingen (omkr. 1505). R., som verkade
vid den gotiska periodens slut, visar i sina
sista arbeten intryck av den italienska
formrenässansen. Hans betydelse var stor. — R.
hade många lärjungar, och hans
konsthistoriska insats är jämförlig med Adam Kraffts.
— Litt.: Monogr. av G. A. Weber (1884; 3:e
uppl. 1911), J. Bier (2 bd, 1925—30) och H.
Schrade (2 bd, 1927). E. L-k.
Rienzi [riä’ntsi] el. Rienzo, Niccolo
d i, kallad C o 1 a di R., romersk folkledare
(trol. 1313—54). Var son till en romersk
krogvärd och ägnade sig åt den juridiska
banan. Hans ärelystnad eggades häftigt
genom det helt grundlösa ryktet, att han skulle
vara son till kejsar Henrik VII. R:s
svärmiska lynne ledde honom in på de
tankebanor, vilka behärskade tidsstämningen och
framför allt gingo ut på att en stor
världsomfattande kulturomvälvning vore i
annalkande, ett den Helige andes rike, varom
Joakim från Floris (se d. o.) profeterat. Hos
R. förenades dessa tankar med en djup
entusiasm för Roms forna storhet. Drömmerierna
satte frukt i en våldsam revolution i Rom,
som utbröt under hans ledning i maj 1347
och inom få dagar krossade de romerska
rövarbaronernas herravälde. Till organisation
och praktiskt arbete visade sig R. emellertid
föga lämplig, varför hans nya »tribunat»
snart föll sönder. R. måste fly från Rom (jan.
1348) och sökte senare förgäves i Prag
intressera kejsar Karl IV för sina planer, sat-
Detalj av Heiligblutaltar i S:t Jakobs kyrka i
Rothen-burg. Av T. Riemenschneider.
tes i fängelse och utlämnades omsider till
påven i Avignon, där han behandlades milt.
Innocentius VI sände honom till Rom för att
söka bemästra den där rådande inre anarkien,
men R. hade mist sitt gamla grepp över sina
landsmän, vilka, uppretade av hans
despo-tiska styrelse, gjorde uppror och mördade
honom (8 okt. 1354).
Litt.: Grundläggande är F. Papencordt, »C.
di R. und seine Zeit» (1841), viktigast av
nyare verk är P. Piurs ty. monogr. (1931;
med bibliogr.), som utgår från hans och K.
Burdachs monumentala uppl. av R:s
brevväxling (5 bd, 1913—29). Om R:s ställning i
renässansidéernas utvecklingshistoria har under
senare år förts en livlig, ej avslutad
diskussion. — Den äldsta Rienzibiografien (från
1300-talet) är senast utg. av A. Ghisalberti
(1928). O. W-n.
Riera y Bertrån [rie’re i bertra’n], J o
a-q u i n, katalansk författare (f. 1848). Har
särskilt utmärkt sig såsom lycklig skildrare
av katalanskt folkliv, så i »Lo Rosari» och
»La Ermita»; bland hans sceniska verk må
nämnas »L’avi» (1875). K. A. H.
Ries [ris], ungtertiär kitteldal, av
vulkaniskt ursprung, i v. Bayern. Genomflytes av
Wörnitz och täckes av fruktbara
lössavlag-ringar. Huvudort: Nördlingen.
Riesa [ri’za], stad i n. delen av tyska
fristaten Sachsen, vid Elbe; 24,049 inv. (1925).
Järnvägsknut vid Leipzig—Dresdenbanan och
betydande flodhamn. Det forna slottet, som
en gång varit benediktinkloster (gr. på
1100-talet), användes nu till rådhus.
Riesener [ty. uttal rl’z-; fr, uttal risnä’r],
Jean Henri, fransk möbelkonstnär (1734
—1806), lärde hos J. F. Oeben i Paris,
samarbetade med denne bl. a. på Ludvig XV :s
skrivbord (1769, Louvre) och blev en av
tidens yppersta ebenister. Hans möbler
beteckna övergången till Ludvig XVI:s stil
och utmärkas av genomförd harmoni, elegant
marketeriarbete och fulländad
bronsornamen-tik. — R:s son Henri Frango is R.
(1767—1828) var porträttmålare
(representerad i Louvre av ett gemytligt porträtt av en
fetlagd fabrikant). Även dennes son Louis
Antoine Leon R. (1818—78) var målare
(»Backanal», Louvre). Jfr F. de Salverte, »Les
ébénistes du XVIIIe siècle» (1923). G-g N.*
XVI. 26
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
