Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Rikard II (engelsk konung) - 3. Rikard III (engelsk konung) - 1. Rikard av Cornwall (engelsk prins) - 2. Rikard av York (engelsk prins, tronpretendent) - 3. Rikard av York (engelsk prins) - Rikard (romersk-tysk konung) - Rikard av Bury, Richard de Bury
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
813
Rikard—Rikard av Bury
814
del och slöt 1396 stillestånd på 28 år med
Frankrike. 1397 tillerkände parlamentet R.
nära nog envåldsmakt, som han sedan
utövade på det godtyckligaste. Bl. a. drev
han sin kusin Henrik Bolingbroke, son till
John of Gaunt, i landsflykt, och då John
kort därefter avled, indrog han med
kränkande av Henriks rätt dennes fädernegods
till kronan. Då R. i maj 1399 företagit en
ny härfärd till Irland, återkom den
landsflyktige Henrik, samlade en här och tvang
R. till kapitulation (19 aug.). R. insattes i
Towern och undertecknade där 29 sept. sin
tronavsägelse. Han hölls därefter till sin död
i fängelse. —- R:s karaktär företedde en
blandning av mod och obeslutsamhet,
stränghet och vekhet, nöjeslysten slapphet och
uppblossande energi. — Litt.: C. Oman, »The
political history of England», IV (1906), och
»The great revolt of 1381» (s. å.). V. S-g.*
3. R. 111 (1452—85), son till protektorn
hertig Rikard av York och Cicely Neville.
R. fick 1461 titeln hertig av Gloucester och
var en av sin broders, Edvard IV :s,
dugligaste medhjälpare,
bl. a. från 1480 som
ståthållare i n.
England. Att R. skulle
haft direkt del i
dråpet på prins Edvard
av Wales (se Edvard,
sp. 327) och framför
allt i mordet på
Henrik VI (se Henrik,
sp. 859) är visserligen
troligt men ej fullt
utrett. Likaså
obevisat är, att R. varit
delaktig i sin äldre
brors, hertigens av Clarence (se d. o.), död.
Efter Edvard IV:s död 1483 skyndade R.
att bemäktiga sig dennes bägge
minderåriga söner men nöjde sig t. v. med
regent-skap och protektorstitel. 13 juni s. å. lät han
emellertid häkta den unge konungens främsta
anhängare inom rådet, lord Hastings, lord
Stanley och biskop Morton; den förstnämnde
avrättades s. d. Staden Londons befolkning
bearbetades till R:s förmån av dennes
förtrogne medhjälpare hertigen av Buckingham
(se d. o., sp. 169), och en prästman förmåddes
att (22 juni) vid S:t Paul’s Cross i sin
predikan förklara Edvard IV :s äktenskap
ogiltigt och dennes barn alltså illegitima. Ett
i hast sammankallat parlament tillbjöd (25
juni) R. som rättmätig tronarvinge kronan.
Efter låtsat motstånd mottog han
anbudet och kröntes 6 juli i Westminster. Om
det därpå följ, mordet på R:s bägge
brorsöner, från vilket det ej lyckats senare
apo-logeter att fritaga R., se Edvard, sp. 324.
I okt. utbröt en av Buckingham ledd resning
mot R., som dock snart kuvades; Buckingham
avrättades (nov.), och den i resningen
invecklade Lancasterättlingen Henrik Tudor måste
fly till Bretagne. På honom fäste snart alla
missnöjda sina förhoppningar, och sommaren
1485 landsteg han i Wales och mötte 22 aug.
s. å. på slagfältet vid Bosworth R. och
dennes numerärt överlägsna här. Lord Stanley
och dennes vänner intogo i det längsta en
avvaktande hållning men övergingo i det
avgö
rande ögonblicket till Henrik, och då R. såg
allt vara förlorat, störtade han sig med krona
på huvudet in i stridsvimlet och dog en
krigares död. R:s härskaregenskaper
fördunklades inför samtid och eftervärld av hans
blodsgärningar. — Litt.: Det grundligaste arbetet
om R. är J. Gairdners »History of the life
and reign of R. III» (2:a uppl. 1898). Sir C.
Markham (»Richard III.», 1906) har sökt
framställa R. i ljusare dager. V. S-g.*
Rikard (eng. Richard), engelska prinsar.
1. R. av Co rn wall, se Rikard,
romersk-tysk konung.
2. R. a v Y o r k, tronpretendent,
protek-tor (1411—60), härstammade genom sin
morfars mor, Filippa, från Edvard III:s andre
son, Lionel, hertig av Clarence. Han ärvde
1425 morbrodern Edmund Mortimers stora
jordegendomar och omtvistade arvsanspråk
på Englands krona. Som »lieutenant general»
(1436—37 och 1440—46) över de av
engelsmännen erövrade delarna av Frankrike visade
sig R. duglig och vann popularitet. Under
Henrik VI:s (jfr d. o.) sjukdom lyckades han
genom ett parlamentsbeslut få styrelsen i sina
händer i egenskap av »rikets protektor och
defensor» (mars 1454). Efter Henriks
tillfrisknande på nyåret 1455 förlorade han sitt
inflytande men grep till vapen, stormade 22 maj
1455 S:t Albans, där konungen slagit läger,
och blev vid dennes återfall i sjukdom ånyo
protektor (nov. 1455—febr. 1456). Efter
segern vid Northampton (10 juli 1460)
framställde R. öppet anspråk på kronan, och
överhuset tilldömde också honom och hans son
tronföljden. 8 nov. 1460 proklamerades R. som
tronföljare och protektor. Drottning
Margareta (jfr d. o., sp. 853) samlade emellertid en
här i n. England, och i strid mot denna
förlorade R. livet vid Wakefield (30 dec. s. å.).
— Litt.: J. H. Ramsay, »Lancaster and York»
(2 bd, 1892); C. Oman, »The political history
of England», IV (1906).
3. R. a v Y o r k (1472—83), yngre son till
konung Edvard IV och Elisabet Woodville.
R. blev 16 juni 1483 av sin moder utlämnad
till farbrodern Rikard av Gloucester (se R
i-k a r d, sp. 813) för att sällskapa med sin i
Towern internerade broder Edvard (V), och
han delade där dennes öde (se Edvard, sp.
324). V. S-g.*
Rikard (eng. Richard), romersk-tysk
konung (1209—72), yngre son till eng. konungen
Johan utan land. R. blev 1225 earl av
Corn-wall (R. av Cornwall), styrde 1225—27
Gascogne och företog 1240—41 ett
resultatlöst korståg till Akka. Hemkommen stödde
han sin bror Henrik III. R. valdes 1257 av
Kölns, Mainz’ och Pfalz’ kurstämmor, som
låtit köpa sig, till tysk konung. Gynnad av
kurian, kröntes R. s. å. i Aachen men lyckades
få fast fot blott i Rhenländerna och blev
aldrig allmänt erkänd. Han besökte Tyskland
fyra ggr 1257—68 men vistades mest i
England. — Litt.: Ty. monogr. av J. F. Bappert
(1905) och G. Lemcke (1909). (B. H-d.)
Rikard av Bury [-be’ri], Richard de
Bury, engelsk biskop, bibliofil och diplomat
(1287—1345), biskop i Durham 1333. R. är
bekant för sin delvis självbiografiska, av
eftervärlden som ett »bibliofilernas
evangelium» uppfattade latinska skrift »Philobib-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
