Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Riksbanken - Riksbanksdaler - Riksbankshuset - Riksbibliotekarie - Riksbokslutsbyrån - Riksbokslutskontoret - Riksbyggnader - Riksdag (Sverige) - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
825
Riksbanksdaler—Riksdag
826
4. Från 1897 har r. i huvudsak haft samma
karaktär som nu. Den fick då sedelmonopol
(fullständigt genomfört vid 1903 års slut). Då
de privata bankerna sålunda tvingats att
avstå från sin sedelutgivningsrätt, avstod r.
från att bedriva vanlig bankrörelse. Dess
rätt att mottaga räntebärande insättningar
upphörde (med ett oväsentligt undantag), och
ehuru r. 1920 återfick denna rätt, har den
icke gjort bruk därav. Dess utlåning till
allmänheten består huvudsaki. i
växeldiskontering, dock i obetydlig omfattning. Se även
Avbetalningslån. I huvudsak är r.
numera en »bankernas bank», där de privata
bankerna vid behov kunna få sedlar genom
rediskontering el. belåning av obligationer.
Dess sedelutgivningsrätt uppgår till ett
belopp, motsv. dubbla guldkassan+ 250 mill. kr.
Vid krig el. svår kris kan detta belopp ökas
med ytterligare 125 mill. kr. Landets behov
av en reserv av utländska betalningsmedel
tillgodoser r. genom att hålla ett vanl.
mycket betydande förråd av utländska valutor.
Ledningen av räntepolitiken ligger helt i
dess händer, då affärsbankerna i regel
automatiskt rätta sina räntor efter dess diskonto.
R. äges av staten och står helt under
riksdagens förvaltning. Regeringen tillsätter ordf,
i bankofullmäktige (se d. o.); de övriga sex
utses av riksdagen. Av dessa är en förste
deputerad, d. v. s. direktör; han
biträdes av två andre deputerade. De deputerade
utses av fullmäktige. Av de båda andre
deputerade har den ene överinseendet över
huvudkontoret och den andre över
avdelningskontoren. Avdelningskontorens antal uppgår
till 25, av vilka alla utom kontoren i
Norrköping och Sundsvall ligga i residensstäderna.
Under r:s förvaltning står en särskild fond
för smärre borgenslån (»avbetalningslån»), som
löpa med relativt låg ränta. — Litt.:
»Sveriges riksbank 1668—1924» (5 bd, 1918—
31). Sv. B-n.
Riksbanksdaler, se M y n t, sp. 528.
Riksbankshuset, se Riksdagshuset.
Riksbibliotekarie, sedan 1910 titel för
chefen för Kungliga biblioteket (se d. o., sp. 284).
Riksbokslutsbyrån, se
Riksräkenskaps-verket och Statskontoret.
Riksbokslutskontoret, se Statskontoret.
Riksbyggnader, se Riksdagshuset.
Riksdag, benämning på
folkrepresentationen i Sverige och Finland, i Danmark
(rigs-dag) och i Tyskland (Reichstag).
I Sverige betecknade ordet r. urspr. endast
själva sammankomsten av svenska folkets
ombud (ordet r. f. ggn använt 1544), men
efter införandet av 1866 års nya R. O.
nyttjas det även om representationen, vilken
tidigare kallats riksens ständer.
Riksdagens historia. I det statsskick, som
till en början utvecklade sig i det till ett
rike vordna Sverige och som fick
sammanfattande utformning i konungabalken (se d.
o.) i Magnus Erikssons landslag, förekom
ursprungligen ej någon representation av det
slag, som enl. vedertagen svensk terminologi
kallas r., d. v. s. en representation för hela
riket, vilken i sig innefattar ombud för
landets olika samhällsklasser, alltså under
ståndssamhällets tid såväl för det världsliga
och det andliga frälset som för köpstäder
och menig allmoge, och som äger att besluta
i riksangelägenheter. Visserligen stadgades
i konungabalken en riksrepresentation, i
det att vid konungaval lagmannen och
12 »vittre och snälle» män från varje
lagsaga skulle samlas och förrätta
valet, men denna valförsamling synes, i den
mån den verkligen fungerat, ha haft sin
uppgift begränsad till själva konungavalet och
saknade garantier för en allsidig
ståndsrepresentation. Den kan därför knappast
betecknas som en r. i ovan angivna mening,
även om den ej varit utan betydelse för
utbildandet av r. Även herredagen (se d. o.)
och riksrådet (se d. o.) utvecklade sig i sitt
slag till en riksrepresentation. Men denna
var språkrör för stormannaintresset, som
tidtals stod i opposition mot konungamaktens
utövare. För att bryta detta motstånd
tillkallade då denne även representanter för
köpstäderna och allmogen till de möfen, där
rikets angelägenheter avgjordes. Dessa
vidgade herredagar blevo de första r., och
herredagarna kunna därför måhända i första hand
anses som den svenska r:s ursprung, ehuru
det ej får förbises, att de flesta av de
tidigaste r. sammankallades i första rummet
för att utse riksstyrelsens främste
innehavare, för att alltså fullgöra den ovannämnda
valförsamlingens uppgift. Det är ovisst om
något möte, som kan göra skäl för namnet
r., verkligen ägt rum under 1300-talet (en
kallelse till ett dylikt från 1359 finnes
bevarad, men om detta kommit till stånd känner
man ej). Den första verkliga r. anses vara
det möte, som på Engelbrekts kallelse
samlades 13 jan. 1435 i Arboga och där denne
erkändes som rikshövitsman (jfr de ovan nämnda
valförsamlingarnas uppgift) samt andra
beslut om rikets styrelse fattades. Denna
första r. följdes snart av andra, och de
kom-mo till flitigt användande under Sturarnas
kamp mot unionssträvandena. Ju mer
politiskt oroliga tiderna äro, dess talrikare äro
riksdagskallelserna under de närmast
följande årh. Gustav Vasas tidigare regeringstid
är fylld av möten, av vilka många kunna
göra anspråk på namnet r. Under Sigismunds
och Karl IX :s stormiga regeringstider
inkallades r. mycket ofta. Några fixerade
uppgifter för eller någon regelmässig inkallelse
av r. förekomma dock ej ännu på länge.
Endast långsamt utbildades en praxis
beträffande vilka som skulle kallas eller utses att
deltaga. Allmogens deltagande och politiska
betydelse äro dock särskilt värda att
uppmärksammas. Härigenom skiljer sig den
svenska r. från de ständerförsamlingar, som
utbildas på Europas kontinent. Ehuru r.
under senare delen av 1400-talet och under
1500-talet alltså spelar en mycket stor roll i
svenskt statsliv, utfärdas inga förordningar
el. dyl. för att legalisera och normera dess
verksamhet förrän i början av 1600-talet. Ej
heller är den under denna tid den enda
formen för konungens förhandlingar med
inbyggarna, ty ofta anlitas härför dels de av
ålder brukade landstingen (se Landsting
1), dels provinsialmöten (se d. o.) med
representanter för ett eller flera stånd.
Allteftersom riksenheten inom förvaltningen gjorde
sig mera gällande, kommo provinsialmöten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
