Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Riksråd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
855
Riksråd
856-
överskreds ofta, och man iakttog ej alltid
förbudet att insätta utlänningar. Ett bevis
på rådets ökade inflytande är, att rätten att
utse rådsherrar enl. vissa
konungaförsäkring-ar i strid mot gällande lag fick utövas
endast under rådets medverkan. Bland rådets
led. intogo de andliga på grund av sitt
anseende och sin bildning ett framstående rum.
Lagmännen sutto vanl. i rådet men blevo
aldrig självskrivna. Rådet var ej ständigt
samlat utan kom tillsammans på särskild
kallelse. Rådets befogenheter uppräknas i den ed,
som är intagen i landslagen. Det skulle råda
konungen efter bästa förmåga, hemlighålla
det konungen ville hålla lönligt och »styrka
honom till riksens rätt med all sin makt, att
han må hålla de eder han riket svurit och
allmogen honom». Genom sin mäktiga
samhällsställning och genom de försäkringar, som
avtvungos konungarna, utvidgade emellertid
rådet sin verksamhetskrets. Höjdpunkten av
rådets makt emot konungen betecknas av
Kalmar recess (1483). Kring rådet som
medelpunkt utbildade sig redan under
medeltiden herredagen och riksdagen. Genom
Kristian II :s våldsamma framfart mot
aristokratien minskades naturligtvis också rådets
betydelse. — Sedan Vasaätten kommit på
tronen (1523), tillsattes rådet av konungen
ensam och förlorade genom prelaternas
uteslutande (till följd av reformationen) sitt
kunskapsrikaste och mest bildade element. Dess
verksamhet bestämdes av konungen, men
under Johan III och Sigismund växte
aristokratiens makt så, att den såsom under
medeltiden blev farlig för konungens myndighet.
Hertig Karl kväste med blodig stränghet
dessa maktsträvanden och återinsatte 1602
rådet i dess ställning enl. landslagen.
Under Gustav II Adolf ombildades
rådet till en ständig rådskammare
med säte i huvudstaden därigenom, att rådet
fördelades på de kollegiala ämbetsverken och
under konungens frånvaro i fält måste sköta
regeringen, en utveckling, som lagfästes i
1634 års R. F. Vid denna tid började vid
rådssammanträdena föras protokoll (de äldsta
rådsprotokollen äro från 1621). I 1634 års
R. F. bestämdes r:s antal till 25 ord. led., de
5 höga riksämbetsmännen inberäknade, och
enl. 1660 års additament kunde antalet
ökas till högst 40. I sistnämnda urkund
stadgades även, att ej flera än tre av
samma släkt på samma gång fingo sitta i
rådet. De bägge långa förmyndarstyrelserna
för Kristina och Karl XI utvecklade rådets
makt betydligt. 1660 års additament till R. F.
bestämde sålunda, att medlemmarna i rådet
skulle utses med dettas vetskap och samtycke
och att, om regeringen i någon fråga ginge
rådet förbi, vilken rådsherre som helst ägde
att av drottningen eller kanslern begära
rådets sammankallande. På grund av rådets
inre misshushållning och vacklande
utrikespolitik var Karl XI besluten att krossa
rådets makt. På 1680 års riksdag anställdes
sträng räfst med förmyndarregeringens
förvaltning. Det nyss så mäktiga riksens råd
förvandlades till en huvudsaki. med
rättegångsmål i sista instans sysslande
församling, det kungliga rådet, vilket Karl
XI hörde, när han fann för gott. Karl XII:s
experimeni rika inrikesförvaltning försvagade
ytterligare rådets myndighet. Med
enväldets-fall inträdde även i rådets historia ett nytt
tidsskede. Antalet medl. i rikets råd — dennas
titel hade nu de kungliga råden återtagit —
bestämdes 1719 till 24, presidenterna i
kollegierna inberäknade, och 1720 till 16, till vilka,
icke hörde presidenterna (kanslipresidenten
var dock medlem av rådet). Tillsättningen
skedde under frihetstiden så, att en nämnd
av de tre högre stånden vid varje ledighet
satte tre på förslag, och sedan detta
granskats av stånden, utnämnde konungen en av
de tre. Genom förordningen om lagarnas
verkställighet 1766 bestämdes, att den, som
tre gånger stått på rådsförslag utan att
utnämnas, fjärde gången skulle ensam
presenteras konungen och sålunda vara
självskriven. Rådet arbetade på två avd., i början en
för justitie- och utrikesärenden och en för
inrikes- och krigssaker men efter 1727 en för
justitie- och inrikesfrågor och en för
krigs-och utrikesärenden. I viktigare frågor
samlades hela r. I allmänna riksvårdande
ärenden skulle rådet omrösta med konungen,
varvid han ägde endast två röster samt
ut-slagsröst vid lika röstetal. Även utnämningen
av ämbetsmän blev med tiden helt beroende
av rådets samtycke. Hur mäktigt än rådet
var i förhållande till konungen, var dock
dess-myndighet obetydlig vid sidan av ständernas.
Dessa tillsatte i själva verket riksråden och
hade rätt att granska deras förvaltning samt
avsätta dem på grund av brottsligt
förfarande genom dom eller ock till följd av
allmän misskötsel av ämbetet genom s. k.
licen-tiering (se d. o.). Med skäl kunde därför
rådet kallas »ständernas fullmäktige». — Efter
1772 års statsvälvning fick konungen själv
utse sina r., vilkas antal skulle vara 17, och
dessa voro endast honom ansvariga för sina
råd; av r. skulle 7 lagfarna ledamöter bilda
Justitierevisionen och utöva högsta
domsrät-ten. Rådets ämbete var att råda, ej regera,
och konungen fattade själv besluten,
undantagandes vid högsta domsrättens utövning,
varvid konungen ägde 2 röster, samt vid
beslut om fred, stillestånd och förbund eller om
utrikes resa, då ett enhälligt råd kunde
överrösta monarken. Utvecklingen under Gustav
III ledde till ärendenas handläggning i
växlande »kabinett» vid sidan av r., och genom
1789 års Förenings- och säkerhetsakt tog
konungen steget fullt ut: det urgamla r.
upplöstes och ersattes med Högsta domstolen och
en godtyckligt sammansatt konselj, som
hördes endast när konungen fann för gott att
inhämta dess råd. R. ersattes i 1809 års R. F.
av statsrådet (se d. o.).
Litt.: O. Alin, »Bidrag till svenska rådets
historia under medeltiden» (1872) och »Om
svenska rådets sammansättning under
medeltiden» (1877); E. Hildebrand, »Svenska
statsförfattningens historiska utveckling» (1896);
K. G. Westman, »Svenska rådets historia till
år 1306» (1904); S. Tunberg, »Till den svenska
ständerstatens historia», II (i Hist. Tidskr.
1917); L. Stavenow, »Om riksrådsvalen under
frihetstiden» (1890); A. B. Carlsson, »Den
svenska centralförvaltningen» (1913); N.
Her-litz, »Grunddragen av det svenska
statsskickets historia» (1928); med litt.-anv.). — Riks-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
