- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Tredje upplagan. 16. Posen - Ryssland /
873-874

(1929) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Riktning - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

873

Riktpunkt—Rim

874

sirlinjen. Det betraktades förr som ett
längdmått men har nu i samband med införandet
av moderna riktmedel övergått till
vinkelmått samt anger då den vinkel, vars båge är
O,ooi av radien. Hela omkretsen innehåller
alltså 2,000 n el. omkr. 6,300 streck, och på
1 grad komma omkr. 171/2 streck. Jfr
Kulbana och Riktmedel. G. af W-dt.

Vid sjöartilleriet nyttjas mot mål till sjöss
alltid direkt r., antingen från
kanonplatsen, kanonriktning, el. från
eldled-ningsstation, centralriktning (se
Centralsikte). I förra fallet håller
kanon-riktaren siktlinjen inriktad på målet genom
att manövrera artilleripjäsens höjd- och
sid-riktorgan så, att målet synes i siktkikaren.
I senare fallet manövreras artilleripjäsens
höjd- och sidriktorgan i enlighet med vad
centralsiktets rörelser genom elektrisk
överföring utvisa. ö-g.

Riktpunkt, krigsv., den punkt, mot vilken
syftningen sker vid indirekt
sidriktning. Jfr Riktning och Riktmedel.

Rikvasjön, se Rukvasjön.

Rllaks, fideikommiss i Tenala socken,
Nylands län, Finland, på en halvö n. ö. om
Hangö, innehas av grevliga ätten Aminoff
sedan 1720; på R. ett historiskt värdefullt
släktarkiv. På Rilaksfjärden utanför
egendomen förstörde ryska flottan 27 juli
1714 under tsar Peter I:s eget anförande
en avd. av skärgårdsflottan under Nils
Ehren-schiöld (se d. o.), som därvid efter tappert
motstånd tillfångatogs. (O. Brn.)

Ri’la planina’, bergmassiv på
Balkanhalvön, i n. v. delen av Rhodope (se d. o.). På
R :s s. sluttning ligger det berömda klostret
Rila (se bild på pl. vid art. Bulgarien).

Rilasciando [-a/a^då], it., mus., avtagande
i hastighet.

Rilassa’to [-tå], it., mus., slappt, löst.

Rflke, Rainer Maria, österrikisk
författare (1875—1926), f. i Prag av kärntisk
adelssläkt. Gick först i militärskola,
studerade i Wien och München, levde senare utan
fast vistelseort i
Italien, Ryssland,
Danmark, där han rönte
inflytande av J. P.
Jacobsen, och i
Frankrike; i Paris var han
en tid sekr. åt A.
Ro-din, om vilken han
skrev en monogr. (2:a
uppl. 1913; sv. uppl.
1920). R. började
tidigt som lyriker med
»Leben und Lieder»
(1894), »Larenopfer»
(1895) o. a. samlingar,

1913 förenade i »Erste Gedichte». Sin mognad
som lyriker nådde han i »Das Buch der Bilder»
(1902), »Das Stundenbuch» (1905), »Neue
Gedichte» (2 bd, 1907—08), varpå omsider följde
»Duineser Elegien» (1923) och »Sonette an
Or-pheus» (s. å.). På prosa skrev han »Am Leben
hin» (1898; noveller), »Geschichten vom
lieben Gott» (1900), »Die Weise von Liebe und
Tod des Cornets Christoph Rilke» (1906) och
»Die Aufzeichnungen des Malte Laurids
Brigge» (1910). R:s samlade verk utkommo
1927—28 i 6 bd. R. älskar och besjunger
en

samhet och stillhet; kontemplation fram till
mystik och allkänsla bildar huvudstämningen
i hans diktning. Han visar stor plastisk
förmåga i bilders och tavlors utformning. Hans
form är vald men ofta även pretiös och
svår-fattlig. Han har jämte Hofmannsthal ansetts
som Österrikes mest betydande diktare i
nutiden. — Se Ellen Key i »Verk och
människor» (1910), R. Faesi, »R. M. R.» (1919),
Geneviève Bianquis, »Poésie autrichienne de
Hofmannsthal ä R.» (1926), G. Buchheit, »R.
M. R.» (1928), och Lou Andreas-Salomé, »R.
M. R.» (s. å.). J. L-t.

Rim, meteor., dets. som rimfrost (se d. o.).

Rim, i vidsträcktaste bemärkelse, består i
att samma ljud (el. ljudförbindelse) på ett
bestämt sätt återkommer i två el. flera ord.
Under termen r. sammanfattas då såväl
stav-el. uddrim, allitteration (sed. o.), och
halv- el. inrim, assonans (se d. o.), som
slutrim, r. i inskränkt bemärkelse; blott
för sistnämnda slags r. i svenskan redogöres
i denna art.

R. består i fullständig el. väsentlig
samklang mellan ljudförbindelser fr. o. m. en —
i regel — starktonig vokal till
ljudförbindelsens slut. Absolut identitet mellan i ett
rimpar ingående ljud föreligger ej alltid (t. ex.
»sägen seglaren vägen)», där accenten är
olika), och även bitoniga stavelser kunna
stundom bilda r. (t. ex. danserskor —
pärlemor; krönifcan — kan). Efter det antal
stavelser, som ingår i r., indelas de i: enstaviga
(manliga): man — kan; tvåstaviga (kvinnliga):
kvinna — brinna; tog jag — slog jag;
tresta-viga (löpande): tjusande — rusande; tjocknar
nu — slocknar nu; fyrstaviga: innerliga —
evinnerliga; förstockade mig — bockade mig.
Bristfälliga i akustiskt avseende äro t. ex.
Karl — al, vecka — sticka, vilka ju blott äro
assonanser; hit höra sådana grupper som
1) traditionella r., som bero på äldre uttal
el. missförstådda språkformer (t. ex. for(d)na
— vordna); 2) r. för ögat el. ortografiska r.:
mans (genitiv av man = karl) —svans
(genitiv av svan), blomma — komma; 3)
dialektala r. (t. ex. fet — tät, blåst — frost); 4)
vulgärrim, där ett rimord har el. uttalas med
väsentligt lägre stilvalör än det andra (t. ex.
stadde — hade). Slöa r. kallas de på
1700-talet vanliga r. på tonlösa ändelser (t. ex.
rörelse—- klipporne/ skapelsen. — ögonen),
vilkas akustiska värde är minimalt. Även r.
på avledningar som -het, -dom, -inna göra ofta
ett otillräckligt intryck. Homonymrim, r. på
likalydande ord med olika betydelse (t. ex.
värden — världen, färga — färja), el. på
samma ord, enkelt och i sammansättning (t. ex.
satt — besatt, föremål — ändamål), äro ofta
otillfredsställande, medan upprepningsrim (t.
ex. Sveaborg i Talis Qualis’ dikt med detta
namn) sällan förekomma utan avsedd och
vunnen effekt. Det gäller även om dubbelrim
som tryggt håll — styggt troll, blånande
gryningen — dånande dyningen. — R. stå i allm.
vid versslut: stundom rimma led- och
versslut, t. ex. (första versen kan dock även
uppfattas som två verser):

Den höstnatt så lång i löndom en sång
sig stjäl mellan skurarna strida.

Stundom stå dock r. regelbundet på andra
ställen i versen (t. ex. i Bo Bergmans
»Män

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Jul 15 22:37:54 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfdp/0531.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free