Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rim (ljud) - Rima (anatomi) - Rima - Rimbaud, Arthur - Rimbault, Edward Francis - Rímbegla - Rimbert (Rembert) - Rímbeygla el. Rímbegla - Rimbo - Rimbobanan - Rimestad, Christian (politiker) - Rimestad, Christian (författare) - Rimestad, Christian Vilhelm (politiker)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
875
Rima—Rimestad
876
niskornas ögon»). Betydelsen och verkan av
r. äro flerfaldiga: rytmisk, musikalisk och
stilistisk. Rytmiskt ha r. uppgiften att beteckna
versslut och att sammanfoga verser el.
versgrupper till enheter, strofer. Musikaliskt och
stilistiskt påverka de liksom övriga akustiska
medel känslan, stämningen, föreställningarna.
Fonetiska regler, de enda, som de gängse
verslärorna uppställa för r., äro därför
ingalunda tillräckliga för bedömandet av r.
Fonetiskt utmärkta r. kunna vara stilistiskt
dåliga, och tvärtom kunna fonetiskt svaga r.
ha en »betydelseverkan», som gör dem
fullgoda. R. —• liksom alla stilelement — kunna
rätt bedömas endast i samband med stilen i
dess helhet, ej blott individuellt utan i varje
dikt för sig. Olika versarter ha olika krav:
sonetten t. ex. fordrar vanl. starkt
framträdande r.; i en ostrofisk reflexionsdikt med
föga markerade versslut el. en enkel visa
krä-ves i regel, att flertalet r. har en icke
påfallande akustisk karaktär.
R:s ursprung och äldsta historia äro dunkla;
regelbundna r. finnas i kristna latinska
me-deltidshymner, som möjl. upptagit bruket från
retoriska predikningar. I tysk poesi finns
det fullt utbildat på 800-talet, i svensk på
1200-talet. — Litt.: B. Risberg, »Den svenska
versens teori» (1905—07); N. Beckman, »Den
svenska versläran» (3:e uppl. 1918); avh. i
Språk och Stil 1902, 1915 och 1919 av R.
G:son Berg och O. Gjerdman. R-n B.
Rima, lat., anat., springa, t. ex. rummet
mellan röstbanden (rima glottidis).
Rima, se R i m o r.
Rimbaud [råbå’], Arthur, fransk skald
(1854—91). R., ett poetiskt underbarn, som
utövat ett bestämmande inflytande på nyare
fransk lyrik, knöt 1871 ett ödesdigert
vänskapsband med Paul Verlaine, upplöst genom
en katastrof, som förde den äldre skalden i
fängelse, medan R., ännu icke 20-årig,
definitivt övergav poesien och drog i landsflykt.
Han dog i Marseille efter att under mer än
ett årtionde ha idkat köpenskap i
kustländerna kring Röda havet. Verlaine tryckte
hans bästa dikter i sin essäsamling »Les
poö-tes maudits» (1884) och utgav en samling
visionär prosalyrik under titeln »Les
illumina-tions» (1886). Själv befordrade R. till
trycket endast »Une saison en enfer» (1873).
Flera uppl. av R:s samlade verk ha utkommit
efter hans död, även rymmande en intressant
korrespondens från den långa Orientvistelsen.
— Se monogr. av P. Berrichon (1897), E.
De-lahaye (1906), M. Coulon (1923), J.-M. Carré
(1926), F. Ruchon (1929) och R. Clauzel (1931)
samt O. Levertin, »En föregångare till
symbolismen» (i »Essayer», II, 1907). Kj. S-g.
Rimbault [ri’mbäult], Edward
Francis, engelsk musikforskare (1816—76),
organist i London. Grundade 1841 Musical
anti-quarian society, som utgav verk av äldre
engelska tonsättare, grundade även Motett
society. R. redigerade uppl. av valda verk av
Palestrina, Lasso m. fl. samt skrev det
historiska verket »The pianoforte» (1860). T. N.
Rimbegla, se Rfmbeygla.
Rimbert (R e m b e r t). 1. Ärkebiskop i
Bremen (d. 888 11/e), blev som gosse
omhändertagen av Ansgarius och småningom dennes
trogne vän och andlige arvtagare. Möjl.
följde han Ansgarius på dennes andra resa
till Sverige. Efter Ansgarius’ död 865 blev
R. hans efterträdare som ärkebiskop och
visade i detta kall mycket nit; hans fromhet
och välgörenhet prisas. Missionen låg honom
varmt om hjärtat; han besökte själv Sverige
och Danmark. Från omkr. 880 blev emellertid
missionen ödelagd genom nya utbrott av
nordmannatågen. Sin största betydelse har R.
genom sin utmärkta levnadsteckning över
företrädaren, »Vita Anskarii» (bästa uppl. av
G. Waitz, 1884; sv. övers, av G. Rudberg med
hist. inl. av N. Ahnlund, 1926). R:s egen
levnadsteckning (»Vita Rimberti», utg. av
Waitz tills, m. den förra) är däremot mycket
obetydlig. — 2. Dansk missionär, som
Ansgarius under de senare åren av sitt liv sände till
Sverige som föreståndare för församlingen i
Birka. R. blev väl mottagen av konungen
och folket och fick fritt utöva sin verksamhet,
fortsatt även efter Ansgarius’ död. K. B. W-n.
Rfmbeygla [rFmbÖIgla] el. Rimbegla,
gemensamt namn på fornisländska
kalendervetenskapliga avh., särskilt den äldsta, redan
från 1100-talet härrörande (»R. minor»). Om
ock utländska källor använts, är dess innehåll
väsentligen originellt, och arbetet utgör
sålunda ett intressant vittnesbörd om den
vetenskapliga odlingen på Island. Samlad uppl.
av den isländska kalenderlitt. av N. Beckman
och K. Kålund i »Alfræöi islenzk», II (1914—
16; med inl. av Beckman). Jfr vidare
Beckman, »Rimbegla» (i Studier i Nordisk
Filologi, 4, 1913). E-k N-n.
Rimbo, socken i Stockholms län (Roslagen),
Sjuhundra härad, v. om Norrtälje; 77,70 kvkm,
2,056 inv. (1932). Kyrktrakten är en odlad
slättbygd, omgiven och uppdelad av bergiga,
blockrika skogsmarker och sjöar. 1,766 har
åker, 4,233 har skogsmark. S. v. om kyrkan
ligger vid Norrtäljeån Rimbo
municipalsam-hälle och järnvägsknut (för
Stockholm—Roslagens järnvägar); 89 har, 671 inv. (1932);
tax.-värde å fastighet 1,650,500 kr. (1930), tax.
inkomst 617,350 kr. Egendomar: Ekebyholm
(se d. o.), Ekeby m. fl. Ingår i R. och Rö
pastorat i Ärkestiftet, Sjuhundra kontrakt.
Rimbobanan, se Stockholm —
Roslagens järnvägar.
Rimestad, Christian, dansk politiker
(1830—94), bror till Chr. V. R. Blev jur.
kand. 1851, assessor i Overretten 1861 och i
Höjesteret 1878. R. var medlem (höger) av
folketinget 1861—84. P. E-t.
Rimestad, Christian, dansk författare
(f. 1878), son till politikern Chr. R. Tog
magisterkonferens i litteraturhistoria 1903 och
har sedan verkat som journalist i olika
tidningar, längst i Politiken. R. blev fil. dr 1927
på en avh. om Baudelaire. Han har
skrivit några böcker om fransk litteratur och
»Fra Stuckenberg til Seedorff» (2 bd, 1922—
23) om dansk lyrik. R. har även utgivit
flera diktsamlingar, bl. a. »Kærlighedsdigte»
(1920) och »Elegier og hymner» (1926). Här
och i sin kritik visar han sig som en av dansk
och utländsk symbolism påverkad, sensitiv
och fint förstående natur. P. E-t.
Rimestad, Christian Vilhelm, dansk
politiker (1816—79), bror till politikern Chr.
R. Han var föreståndare för
Borgerdydsko-len 1846—53, red. för Dags-Telegrafen 1864
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
