Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
879
Rimlexikon—Rindö
880
dikten, som tillkommit för att bilda
mellanlänken mellan de båda större
krönikever-ken och alltså avser tiden 1319—89; härvid
har Erikskrönikan försetts med en ny
inledning, vars avsikt varit att bevisa Karl
Knutssons härstamning från Erik den helige.
Slutligen avhandla Sturekrönikorna (se
d. o.) fortgången av unionsstriderna under
Karl Knutsson och Sturarna, 1452—1520.
De nämnda krönikeverken kallas med ett
gemensamt namn Stora rimkrönikan,
till skillnad från Lilla rimkrönikan.
Denna senare krönika är skriven ung.
samtidigt med och möjl. av samme författare som
Prosaiska krönikan (sed. o.), alltså
vid 1400-talets mitt. Till Lilla
rimkrönikan finnas åtskilliga tillägg om Karl
Knutsson och Sturarna. Varken historiskt el.
synnerligen stort poetiskt värde kan
tillerkännas Lilla rimkrönikan. En samlad uppl.
av alla r. med tillägg och varianter föreligger
i G. E. Klemmings »Svenska medeltidens
rimkrönikor» (1865—68). En bearb. av r. på
modern svenska är utg. av A. Rydfors (2 bd,
1925). R. G. (S. K-ft.)
Rimlexikon, förteckning på rimgrupper i
ett språk. Svenska r. äro utg. av Chr.
Man-derström (1779), L. J. Leksell (1907) och A.
Hammarlöw, I (1920).
Rimor (isl. rimur), isländsk episk diktart,
odlad trol. fr. o. m. omkr. 1300 (den äldsta
daterbara riman, »Ölåfsrima», härrör från
mitten av 1300-talet) ända till modern tid. R.
består vanl. av flera sånger med växlande
strofformer. Stilistiskt har den bibehållit
mycket av den äldre »skaldediktens»
egenheter, t. ex. kenningar och stavrim, men
f. ö. står den formellt på modern,
allmäneuropeisk ståndpunkt; den har genomgående
slutrim. Innehållet är sällan originellt. De
flesta r. äro parafraser av prosaberättelser,
vanl. av romantiskt innehåll; ej sällan äro de
ett slags »fabliåer» el. »conter». Till det episka
innehållet fogas ofta en lyrisk inledning,
kallad m a n s p n g r, d. v. s. kärleksdikt.
Diktarten har varit oerhört populär på Island (jfr
Isländska litteraturen, sp. 788, och
Isländsk musi k). Det litterära värdet
är i allm. ringa. — Samlingar av äldre r.
äro utg. av Th. Wisén, »Riddararimur» (1881),
och F. Jönsson, »Rimnasafn» (2 bd, 1905—22).
— Litt.: E. Noreen, »Den norsk-isländska
poesien» (1926). E-k N-n.
RFmskij-Korsakov [-kå’rsakef], N i k o 1 a j
Andrejevitj, rysk tonsättare (1844—
1908), marinofficer, inom musiken autodidakt;
prof, i komposition vid konservatoriet i
Petersburg. R. slöt sig till de nationella
nyromantikerna och
blev snart den ledande
i ungryska skolan.
Hans symfoniska verk
vunno livligt
beaktande överallt i
Europa, däribland
särskilt »Scheherazade»,
»Antar», »Sadko»,
»Capriccio espagnol».
Även operorna
uppfördes med stor
framgång: »Snöflickan»
(1882), »Sadko» (1897),
»Vojvoden» (1904), »Mozart ooh Salieri»
(1898) och »Guldtuppen» (komponerad 1908).
R:s kammarmusik har likaledes blivit
mycket omtyckt. Han redigerade verk av Glinka,
Musorgskij m. fl. och utgav 1883 en
harmonilära. Hans verksamma arbete för rysk
tonkonst blev epokgörande. R:s självbiogr. utgavs
på ryska 1908 (övers, till ty., eng., fr.). —
Biogr. av N. Findeisen (1908; på ry.) och N.
Gilse v. d. Pals (1914). T. N.
Rimtursar (isl. Hrimpursar), »frostjättar»,
namn i eddakväden och hos Snorre på
jättarna såsom köldens demoner. Se Jättar.
Rfmur, se Rimor.
Rin, japanskt mynt, se Japan, sp. 987.
Rinascimento [-Jime’ntå], it., renässans.
Rinck, Christian, tysk orgelspelare (1770
—1846), organist i Darmstadt. Utgav en
orgelskola och en stor samling orgelverk (7
årg.). Var mycket anlitad orgellärare, ansågs
som en av sin tids främsta orgelspelare och
utbildade många sedan berömda elever. T. N.
RFnckart, Martin, tysk präst och skald
(1586—1649), poeta laureatus, 1617
ärkedia-kon i Eilenburg. Han hörde till Gustav II
Adolfs varmaste beundrare och lovsjungare.
Utom en mängd dramatiska o. a. nu glömda
dikter har han utgivit andaktsböcker och
skrivit psalmer, av vilka en sjunges i hela
den protestantiska världen: »det tyska Te
Deum», sv. ps. 272, »Nu tacker Gud allt folk»,
urspr. en bordsbön (byggd på Syr. 50: 24—26),
avsedd för R:s barn och husfolk. Li.
Rind, nordisk gudinna, omtalad i
Balders-myten. Med trolldom vann Oden hennes
kärlek, och hon blev moder till Vale, Balders
hämnare. R. är urspr. en jordgudinna.
Hennes namn ingår i ortnamnet Vrinnevid (nära
Norrköping), fsv. Wrindawi, »Vrinds
helgedom». Se E. Brate i »Arkiv för nordisk
filologi», 29 (1913). E.W-én.
Rindell, Arthur, finländsk
jordbruks-forskare (f. 1852 Vio). Blev lektor vid
Mus-tiala lantbruksinstitut 1878, disputerade 1881
och var 1900—19 prof, i agrikulturkemi och
-fysik i den
nyinrättade agrikultur-eko-nomiska sektionen vid
Helsingfors univ., om
vars utveckling och
organisation han
inlade stora förtjänster.
R. har anlitats för
talrika kommittéuppdrag och outtröttligt
arbetat inom
försöksverksamheten (särskilt
jordanalys och
moss-kultur). Han har
författat ett stort antal
vetenskapliga och populära arbeten, bl. a.
avsnittet om Finland i »Lantbruket i Norden»
(1926). 1918—28 var han ordf, i Finska
hushållningssällskapet. R. hörde till de första
ivrarna för en svensk högskola i Äbo och är
prokansler för Äbo akad. från 1918. H. E. P.
Rindö, ö inom Vaxholms stads område, ö.
om staden; 446 har. Upptages i ö. av
Oskar-Fredriksborgs kustbefästningar samt
kasernerna för Vaxholms kustartillerireg:te och
Göta livgardes fästningsbataljon (jfr
Vaxholms fästning).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
