Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rinforzando - Ring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
881
Rinforzando—Ring
882
Bild 1—2. Grekisk ring från s. Italien. Nike med
fyra hästar.
Bild 6. Judisk vigselring.
1500-talet.
Bild 5. Romersk
glasring.
Rinforzando [-fårtsa’ndå], förk. rf, rfz (»med
ökad styrka»), it., mus., förstärkt crescendo.
— liinjorzato [-fårtsa’tå], kraftigt forte.
Ring. 1. Smycke att bära kring armen (se
Armband), foten, halsen, i näsan, örat eller
kring ett finger (sällan kring en tå).
Fingerringar har man funnit i
egyptiska gtavar, dels av guld, silver el. annan
metall, dels av sten, glas el. elfenben m. fl.
ämnen. Dessa ringar bära stundom sin ägares
namn el. annan inskription i något slags
infattning. Trollringar, ofta i form av en
ringlad orm, vilka skulle skydda mot ont el.
medföra lycka, voro kända hos många av
forntidens folk; igenkänningsringar, med
dyrbara stenar, buros ofta av sändebud som
legitimation. Sigillringar voro vanliga i
antiken; själva r. var enkel, men redan under
den mykenska tiden lades huvudvikten på
värdet och utförandet av den infattade
stenen (se G e m m e r). Även romarna buro
dyrbara ringar (se bild 4): kvinnorna hade t. ex.
en uppsättning av lättare r. för sommaren
och en av tyngre för vintern. Från romare
och judar upptogo de kristna seden att låta
r., som under medeltiden ofta pryddes med
kristna symboler och inskrifter, beteckna
trolovning och äktenskap (jfr Vigsel). I
Sverige betecknar en (slät) guldring på vänstra
handens fjärde finger (ringfingret)
förlovning för kvinna, förlovning el. äktenskap
för man, två sådana på detta finger hos
kvinnan beteckna äktenskap. I Danmark, Norge
samt n. och mell. Tyskland sättes
äkten-skapsringen däremot på högra handens
ringfinger. I de flesta nunneordnar brukade
noviserna vid klosterlöftets avläggande få en
silverring som tecken på sin förmälning med
Kristus. Staden Venezia förmäldes
sinnebild-ligt med havet varje år på så sätt, att dogen
kastade en ring däri (se Dog e).
Fingerringar användas i flera fall som utmärkelse-
Bild 3. Etruskisk ring.
Bild 7—8. Italiensk
signetring.
1400-talet.
Bild 4. Senromersk
ring. ■
Bild 9. Indisk ring av guld
med rubiner.
Bild 10. Påvering; har tillhört Innocentius VIII
(påve 1484—92).
tecken, t. ex. för att ange påvevärdighet (se
Fiskarringen); den r. påven ger
nyin-vigda kardinaler har en safir och den han
ger biskopar en rubin. Kyrkliga dignitärer
i skrud bära r. utanpå handskarna (se H a n
d-s k e, bild 1), varför dylika ringar gjordes
med större diam, än vanligt (bild 10). Ringar
bäras även som tecken på att viss akademisk
grad förvärvats (se Doktor, med bilder) el.
examen avlagts (t. ex. civilingenjörsexamen)
samt som medlems- el. gradtecken i en
förening eller orden. — Som smycken (se d. o.)
användas r. mycket allmänt, mest av
kvinnor. — Litt.: W. Jones, »Finger-ring lore»
(1877; 3:e uppl. 1898); British museums
kataloger över r. av F. H. Marshall (1907) och
O. M. Dalton (1912); G. F. Kunz, »Rings for
the finger» (1917); katalog över utställningen
av ringar i Pforzheim 1932. (E. L-k.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
