Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ritschl, Albrecht - Ritschl, Friedrich Wilhelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
911
Ritschl, F. W.
912
av R:s »Die Entstehung der altkatolischen
Kirche» (1850). Snart började R. dock gå
egna vägar, och han utarbetade en
självständig, karaktärsfull teologi med skarpt
markerade drag. Hans
teologiska huvudarbete
är »Die christliche
Lehre von der
Recht-fertigung und
Versöh-nung» (3 bd, 1870—
74; sista av R. själv
redigerade uppl.
utkom 1888). Bland hans
övriga många avh.
och skrifter märkas
främst »Theologie und
Metaphysik» (1881;
3:e uppl. 1902) samt
hans genomgående
po
lemiska »Geschichte des Pietismus» (3 bd,
1880—86).
R s teologi kan sägas vara den sista
ut-löparen av den under 1700- och 1800-talet
ledande teologi, som utgår från
upplysningstiden och som vid 1800-talets begynnelse på
en gång omformas och fortsättes av
Schleier-macher. R. riktar starka invändningar mot
Schleiermacher men är dock i högre grad
beroende av honom, än han själv förmenar.
R. anklagar Schleiermacher för att denne
alltför mycket knutit teologien samman med
immanensfilosofisk spekulation och metafysik
och vill själv radikalt utskilja allt vad
metafysik heter från teologien; han vänder sig
mot det romantiska draget i Schleiermachers
kristendomstolkning och vill i stället låta den
etiska synpunkten dominera. Han kräver
vidare i medveten motsättning till
Schleiermachers utgångspunkt i »det religiösa
medvetandet» en avgjord vändning till historien
och särskilt till Jesu historiska person och
hans förkunnelse. Och han vill slutligen på
ett helt annat sätt än Schleiermacher gjort
anknyta sin teologi till Luthers
reformatoriska huvudtankar, sådana han uppfattade
dessa. Bakom alla de här nämnda
tendenserna låg en uppenbar strävan att låta
kristendomens egenart med full tydlighet komma
till uttryck i teologien. Hos R. är
förhållandet trots allt dock detsamma som hos
Schleiermacher, så tillvida som även hos honom
kristendomen blir inställd i en för densamma
främmande ram. R. betraktar nämligen
religionen såsom medlet för att lösa den
motsägelse, som består däri, att människan å ena
sidan är ett led i natursammanhanget och å
andra sidan kräver andlig självständighet i
förhållande till detta. Denna tanke
kombineras med en halvt pragmatistisk religiös
kunskapsteori om de religiösa omdömena såsom
värdeomdömen: det visade sig, att R:s polemik
mot »metafysik» icke bara innebar en
välmotiverad opposition mot en för den kristna tron
främmande rationell metafysik utan i själva
verket ledde till ett misskännande av trons
utpräglat teocentriska karaktär. Denna
allmänna orientering lade ett starkt tryck på
R:s framställning av de kristna
huvudtankarna. Saken kan illustreras med den tanke,
som R. gör till sin teologis centrum,
guds-rikesbegreppet. Det visar sig, att den
guds-rikestanke R. utvecklar har sin grund vida
mindre i Jesu förkunnelse enl. evangeliet än
i tankar, som gå tillbaka på Kant, av vilken
R. över huvud är starkt beroende: gudsriket
fattas av R. väsentligen som ett etiskt
hu-manitetsideal. R:s teologi har dock i det
dåtida läget vunnit inflytande genom den kärvt
etiska hållning, som utmärkte den. Icke
minst betydelsefullt var det, att R. genom
sin energiska vilja att anknyta till Luther
gav anledning till en intensiv
Lutherforsk-ning. Visserligen var R:s egen
Luthertolk-ning i väsentliga avseenden föga kongenial
med föremålet — ett moderniserande drag är
omisskänneligt, men det reformatoriska
element, som icke desto mindre gjorde sig
gällande i R:s teologi, ägde en sådan kraft, att
det efter hand sprängde den ram, i vilken
den Ritschlska kristendomstolkningen var
inställd, och därmed förberedde den teologiska
nyorientering, som ägt rum under 1900-talet.
R:s teologi utövade ett utomordentligt
inflytande under 1800-talets senaste årtionden
och dominerade under en tid så gott som helt
det teologiska läget. Bland hans mest
betydande anhängare i Tyskland må nämnas A.
von Harnack, J. Kaftan, W. Herrmann, J.
Gottschick, F. Loofs, F. Kattenbusch (under
hans tidigare teologiska skede), M. Reischle,
O. Ritschl och H. Wendt. Också i Norden var
R:s inflytande avsevärt. I Sverige var F.
Fehr R:s förste deciderade lärjunge. P.
Eklund i Lund befruktades av hans tankar men
bevarade sin självständighet. N. J.
Göransson, S. A. Fries samt N. Söderblom började
alla sin teologiska skriftställarverksamhet
med starka intryck från R. men togo redan
från början avstånd både från R:s
kunskapsteoretiska orientering och från hans utpräglat
eticistiska kristendomstolkning. — Litt.: O.
Ritschl, »A. R:s Leben» (2 bd, 1892—96); C.
Fabricius, »Die Entwicklung in A. R:s
Theologie von 1874—89» (1909); F. Kattenbusch,
»Die deutsche evangelische Theologie seit
Schleiermacher» (4:e, omarb. uppl. 1924); G.
Wobbermin, »Schleiermacher und R. in ihrer
Bedeutung für die heutige theologische Lage
und Aufgabe» (1927); E. Bertrand, »R:s
åskådning af kristendomen» (övers, och bearb. av
N. Söderblom 1893); Hj. Danell, »A. R:s
lära om synden» (1892); T. Bosson, »A. R:s
teologi» (1895); G. G. Rosenquist, »Den
filosofiska grundvalen för A. R:s teologi» (1902);
G. Aulén, »Den kristna gudsbilden genom
seklerna» (1927). G. A-n.
Ritschl, Friedrich Wilhelm, tysk
klassisk filolog (1806—76), kusin till A. R.
Han var från 1865
prof, i Leipzig. R:s
forskningar på det
äldre latinets område,
särskilt hans
Plautus-studier, blevo
epokgörande. Mycket
berömda äro hans
»Prole-gomena» (med
kritiska. grammatiska,
pro-sodiska och metriska
utredningar) till hans
uppl. av Plautus’
»Trinummus». Hans
»Opuscula» i 5 bd ut-
gåvos 1867—79. De äldre romerska
inskrif
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
