Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Robespierre, Maximilien - Robida, Albert - Robilant, Carlo Felice Nicolis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
931
Robida—Robilant
932
han alltid förblev. Som advokat i Arras blev
R. bemärkt som småfolkets försvarare
gentemot de maktägande. 1789 invaldes han i
riksständerna som medlem av tredje
ståndet. Då
nationalförsamlingen efter
rät-tighetsförklaringens
antagande (aug. 1789)
tog itu med
författningsarbetet, påyrkade R. ett radikalt
genomförande av
folksuveränitetens principer. En fast grund
för sin blivande makt
lade R. genom att
politiskt organisera
småfolket i huvudstaden,
vars idol han såsom
»den omutlige» (1’incorruptible) blev. Hans
största framgång i nationalförsamlingen var
det famösa beslutet 17 maj 1791, som uteslöt
konstituantens medlemmar från valbarhet till
lagstiftande församlingen. Den allt starkare
spänningen mellan konstitutionsvännerna
(»triumvirerna» samt La Fayette) och R.
jämte hans »demokratiska sekt» föranledde
jakobinklubbens sprängning (16 juli 1791), då
de förra utträdde och grundade
feuillant-klubben. Genom R :s energiska
motåtgärder utstod jakobinklubben krisen och
bevarade sin makt över filialerna i landsorten.
Sedan konstituanten efterträtts av
lagstiftande församlingen, stannade R. i Paris,
där han valts till åklagare vid
kriminaldomstolen. Ett ögonblick syntes hans politiska
stjärna fördunklas genom girondisternas
nationalistiska krigshets, som ryckte massorna
med sig. Hans motstånd mot kriget härrörde
av fruktan för hovets förbindelser med
fienden. Efter de franska vapnens olyckliga
debut krävde R. konungens avsättning och
ett nationalkonvent på grundval av allmän
rösträtt. Revolutionen 10 aug. 1792 blev en
triumf för R., vilken jämte Danton varit en av
ledarna. Vid de samtidigt förrättade valen till
konventet blev R. den förste bland
huvudstadens representanter. Ilan bekämpade
girondisternas krav på räfst med septembermördarna
och försvarade morden såsom en oundviklig
följd av händelserna 10 aug. I processen mot
konungen yrkade han på dödsstraff.
Giron-disterna, komprometterade genom Dumouriez’
förräderi, störtades 2 juni 1793. Kort därefter
ombildades regeringen (välfärdsutskottet),
varvid Danton avgick. Samtidigt befriades R.
genom Charlotte Cordays dolk från den
kanske farligaste medtävlaren, Marat (13 juli
1793). 27 juli invaldes R. i välfärdsutskottet,
där han kvarstannade till sin död. Ingen
bestrider R:s framstående del i den
maktkoncentration, som räddade republiken 1793, då
andra invasionen och federalistresningen
hotade den med undergång. Däremot gå
meningarna vitt isär beträffande R:s
»diktatur». Gentemot Michelet, Aulard m. fl.
förnekar Mathiez denna och låter
välfärdsutskottets övriga medl. ävensom allmänna
sä-kerhetsutskottet med R. dela ansvaret för
skräckväldet. Varken Héberts el. Dantons
fall kan enl. Mathiez tillskrivas R. i främsta
rummet. På R:s förslag antog konventet
la
gen om Högsta väsendets kult, vari Guds
existens och själens odödlighet erkändes (7
maj 1794). På R:s initiativ tillkommo
»ven-tösedekreten» (mars 1794), som stadgade, att
»de misstänktas» konfiskerade egendom skulle
fördelas bland de fattiga. R:s fall
åstadkoms genom en sammansvärjning av hans
motståndare i de regerande utskotten, som
vunno talrika anhängare i konventet, där
stark oro väckts av »prairiallagen» (10 juni
1794) ang. revolutionstribunaleis
omorganisation. R:s oförsiktiga uttalande 26 juli om en
önskvärd förnyelse av säkerhetsutskottet och
en rensning av välfärdsutskottet och
konventet kom minan att springa. Följ, dag, 9
ther-midor, beslöt konventet hans häktning och,
sedan en resning av hans anhängare befriat
honom, att ställa R. »utom lagen». R. och
hans anhängare överrumplades i Hotel de
ville, och sårad i käken, möjl. från egen
pistol, fördes han i fängelse och blev följ,
dag, utan rannsakning, avrättad.
Mot den uppfattning, som i R. sett den
grymme och blodtörstige demagogen, som
hycklade demokratiska ideal för att nå högsta
makten, har en viss reaktion inträtt, f. n.
ledd av prof. A. Mathiez. Denne hävdar,
att nämnda »skräckbild» är vanställd och
falsk såsom vilande på tendentiösa källor
från thermidorepoken, då R. gjordes till
huvudsyndabock för terrorns blodsorgier.
Litt.: »Oeuvres» och »Correspondance»,
utg. av E. Lesueur och G. Michon (1912 ff.,
1926); A. Aulard, »Aux apologistes de R.»
(»Études et legons», I, 1893); E. Hamel,
»Histoire de R.» (1865—67; 2:a uppl. 1878);
G. Lenotre, »Le mysticisme révolutionnaire.
R. et ’La mère du Dieu’» (1926); A. Mathiez,
»Études robespierristes» (1917), »Autourde R.»
(1925), »Girondins et montagnards» (1930)
samt en mängd uppsatser i Annales
Révolu-tionnaiies (1908—23) och Annales Historiques
de la Révolution Fran^aise (från 1924), båda
organ för det av Mathiez dirigerade Société
des études robespierristes; A. Ording, »Le
bureau de police du comité du salut public»
(1930; rec. av G. Lefebvre i Revue Historique
1931). A. G-de.
Robida [råbida’], Albert, fransk
konstnär och författare (f. 1848). Gjorde sig tidigt
bemärkt som humoristisk tecknare i
skämttidningar, uppträdde senare som författare
(»Les vieilles villes dTtalie», 1878,
»d’Es-pagne», 1880, m. fl.) och utgav fantastiska
skildringar: »Les voyages très extraordinaires
de Saturnien Farandoul» (1879), »La guerre
au vingtième siècle» (1887) m. fl. R. var
specialist på medeltiden och renässansen. Han
utförde illustrationer till Rabelais,
Shakespeare m. fl. samt arkitekturteckningar. Efter
R:s kartonger byggdes »det gamla Paris» vid
världsutställningen 1900. G-g N.*
Robilant [råbilä’], Carlo Fe 1 ic e
Nico-1 i s, greve, italiensk officer och diplomat (1826
—88). Avancerade till general men övergick
till den diplomatiska banan och blev 1871
envoyé, 1876 ambassadör i Wien. Delvis
under kritik mot sin regering förde R. de
förhandlingar, som ledde till trippelalliansen (se
d. o.). När denna 1887 förnyades, lyckades R.,
som då (sedan juni 1885) var utrikesminister,
få till stånd ett par tillägg till Italiens
för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
