Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Romains, Jules (Louis Farigoule) - Roma kloster - Roman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
999
Roma kloster—Roman
1000
na», 1919) är en praktisk illustration till
Bergsons frihetsevangelium, till formen en
filosofisk äventyrsberättelse liksom »Donogoo
Tonka» (1920; dramatiserad 1930). Mindre
intresse har hans erotiska spekulation i
romantrilogien »Psyché» (1923—29). Av R:s många
teaterstycken må nämnas bondetragedien
»Cromedeyre-le-vieil» (1920), på vers, av
klassisk hållning, den beska läkarsatiren »Knock»
(1923; sv. övers. 1925, uppf. i Sthlm 1924)
och det storpolitiska samtidsdramat »Le
dictateur» (1926; »Diktatorn», 1928). Som sitt
huvudverk betraktar R. en stort planlagd
Parisroman i flera delar, »Les hommes de
bonne volonté», varav två utkommit 1932. —
Monogr. av M. Courtois-Suffit (1927) och M.
Israel (1931). Kj. S-g.
Roma kloster, kungsgård i Roma socken,
Gotland; 455 har, därav 204 har åker;
tax.-värde 246,100 kr. (1929). Omfattar en del av
det gamla klostrets (se R o m a, sp. 997) ägor.
Huvudbyggnaden uppfördes på 1730-talet av
landshövding Grönhagen, som tog
byggnadsmaterial från klostret. I ö. flygeln finnas
portaler från 1200-talet, som även tagits från
klostret.
Romän betecknade urspr. i Frankrike
under medeltiden en skrift på folkspråket
(lin-gua romana) i motsats mot en skrift på latin
och nyttjades först om versifierade epos på
1100-talet; när de på 1200-talet skrevos om
på prosa, fick ordet sin nuv. betydelse: en
större episk prosaberättelse. R. har
emellertid funnits långt tidigare. Hos antikens
greker uppträder den alltifrån de första årh.
e. Kr. i flera former: äventyrsromaner,
skälmromaner, reseromaner, erotiska och heroiska
romaner o. s. v. Bland de mest kända må
nämnas Diktys’ från Kreta och Dares’ från
Frygien bearbetningar av Trojasagan,
Pseudo-kallisthenes’ skildring av Alexander den
stores krigarliv, Antonios Diogenes’ »Undren
bortom Thule», Heliodoros’ »Theagenes och
Charikleia» och Longos’ herderoman
»Daph-nis och Chloe» samt den blott i latinsk bearb.
bevarade »Apollonios av Tyrus». Av romarnas
r. märkas den realistiska sedeskildringen
»Sa-tirae» av Petronius och den på novellmotiv
rika »Metamorfoser» av Apulejus. Stoff från
dessa och likartade r. upptogos jämte motiv
ur medeltidseper, när det alltifrån 1200-talet
i Frankrike uppstod en livlig alstring av
prosaromaner, vilken småningom utbredde sig
till övriga europeiska länder; innehållet
ut-göres huvudsaki. av romaneska äventyr.
Denna karaktär av episodrik, romantisk
riddar-roman bibehålies under ett par årh.; ämnena
tagas dels från de antika sagorna, dels från
medeltidens bretonska romaner (se
d. o.). I Italien fick prosastilen tidigast en
högre konstnärlig utbildning i Dantes »Vita
nuova», Boccaccios romaner »Fiammetta»
och »Ameto» samt novellsamlingen
»Decame-ron». Populärast och inflytelserikast vart
dock den spanska »Amadis de Gaula» (tr.
1508; jfr A m a d i s r o m a n e r), urtypen för
flera senare årh:s litterära riddarideal.
Herderomanen, vartill ansatser givits av
Boccac-cio och Sannazaro, skapades också i Spanien,
av Montemayor med »Diana enamorada» vid
1500-talets mitt, och fick likaledes spridning
över hela världen. Samtidigt uppstod där
även en realistisk romantyp, den pikareska el.
skälmromanen, vars förstling var »Lazarillo
de Tormes» (1554) och som skildrade
äventyrare och miljöer ur samhällets lägre skikt,
satiriserande adeln. Riddar- och
herderomanernas irrealitet och svulst väckte även
opposition, så t. ex. i Rabelais’ burleskt
satiriska, av renässansens åskådning burna
skildringar av Gargantua och Pantagruel samt i
Cervantes’ »Don Quijote» (1605 ff.). Icke
dess mindre bibehöllo riddar- och
herderomanerna sin popularitet under 1600-talet;
berömda voro särskilt de franska, Honoré
dUrfés »Astrée» (1610 ff.), madame de
Scu-dérys »Artamène» (1849) m. fl.
samtidsskildringar i antik förklädnad, grevinnan La
Fayettes »La princesse de Clèves» (1678)
o. s. v. R. nyttjades även som inklädnad för
tendentiös förkunnelse, t. ex. i skotten John
Barclays »Argenis» (1621) och Fénelons
politiska uppfostringsroman »Télémaque» (1699).
Den pikareska romanen odlades också
(Scar-rons »Roman comique», 1651 ff., Le Sages
»Gil Bias», 1715—47); i tysken
Grimmelshau-sens »Simplicissimus» (1668) växte den ut till
mäktig samhällsskildring.
Trots allt hade r. alltjämt en underordnad
ställning som litteraturart. Först mot
1700-talets slut började den intaga den förnämsta
platsen inom vitterheten. Epokgörande för
r:s utveckling var den engelska realismen i
framställningssättet fr. o. m. Defoes
»Robin-son Crusoe» (1719) och Swifts »Gulliver’s
tra-vels» (1726). Richardsons r. (»Pamela» m. fl.)
ur det borgerliga livet införde i r.
familje-och medelklasskildringar och följdes av en rik
engelsk romanalstring (Fielding, Smollett, O.
Goldsmith, L. Sterne, Jane Austen m. fl.) och
påverkade även den franska r., Prévost och
framför allt J. J. Rousseau, vars subjektiva
kärleksroman »La nouvelle Héloise» (1761)
fick ett så stort inflytande. Icke mindre
betydelsefull var Goethes »Die Leiden des jungen
Werthers» (1774) genom sin suggestiva
psykologiska skildring. Med »Wilhelm Meisters
Lehrjahre» (1794—96) gav Goethe den första
personutvecklings- el. bildningsromanen, som
tagits till mönster för en mängd r., och hans
»Wahlverwandtschaften» (1810) är en urtyp
för idé- och äktenskapsromanen.
Familjeromanen urartade snart till schablonmässig
sentimentalitet; en egenartad form fick den
i Jean Paul Richters subjektiva folkliga
romantik. Nyromantikens r. voro dels
(särskilt i England och Tyskland) äventyrs- och
skräckhistorier, dels fantastiska berättelser
om människor med sammansatt el. abnormt
själsliv, dels återupplivanden av
medeltidssägnernas och folkböckernas motiv. Den
viktigaste fasen av nyromantisk r. bildade den
hembygdshistoriska r., som skapades av
Walter Scott, vilken återgav förgångna tiders liv
med utomordentligt illusorisk styrka och
friskhet i trogen detaljbeskrivning
(lokalfärg), så som Rousseau skildrat naturen och
Chateaubriand exotiskt och primitivt liv.
Scotts metod påverkade alla länders
romandiktning såväl genom sitt ämnesval som
genom sin realism, överallt får r. en
blomst-ringsperiod från 1830-talet, alla riktningar
och alla skolor äro representerade: historisk,
social, sensationspsykologisk, romantisk,
mil
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
