Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Roman - Roman, Johan Helmich - Romana, Pedro Caso y Sylva - Romancement - Romancero - Romanesk - Romani (Rommani) - Romania - Romanino, Girolamo - Romanisera - Romanist - Romano, Giulio (Giulio Pippi)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1001
Roman, J. H.—Romano
1002
jöroman o. s. v. I England verkade under
1800-talet som romanförfattare bl. a. Dickens,
Thackeray, Bulwer, Disraeli, Marryat,
Charlotte Bronte, George Eliot, G. Meredith, Th.
Hardy, R. L. Stevenson, R. Kipling, i
Frankrike Stendhal, George Sand, E. Sue, A. Dumas
d. ä., H. de Balzac, Flaubert, Daudet, Zola,
Maupassant, Huysmans, Bourget. I bägge
dessa länder, vilka i huvudsak bestämde den
europeiska r:s utveckling, gick denna från en
realism, som i England på det hela taget
snarast konventionaliserades, genom franska
initiativ över till en alltmer betonad naturalism,
vilken eg. först på 1900-talet slog igenom i
England och Förenta staterna. En stark
insats gjorde den ryska r., vars mästare
Tur-genjev, Leo Tolstoj och Dostojevskij utövat
ett stort inflytande, icke minst på de
skandinaviska litteraturerna. Naturalismens
välde förblev ej alldeles dominerande; först
symbolismen, sedan även andra idéströmningar ha
gjort sig gällande, ehuru de ej påverkat
helhetsbilden. Formellt ha såväl
impressionismen som expressionismen sökt skapa nya
romantyper, dock synas dessa experiment ej ha
lett till några bestående vinningar.
Förklaringen till att r. fått en sådan härskande
ställning inom den moderna litteraturen
ligger naturligtvis i dess utomordentliga
bruk-barhet för olika ändamål, dess outtömliga
möjligheter att omfatta skilda områden, dess
mångformighet eller brist på form. Versen
ger inte utrymme för samma detaljrikedom
el. exakthet, dramat inte för samma omfång.
R. ansågs länge och anses på många håll
ännu som en lägre, mindre konstnärlig art;
Schiller kallade romanförfattaren för
skaldens halvbror. Romanformen är av alla
litterära typer lättast att missbruka och
svårast att helt hålla estetiskt ren. Men den
erbjuder också stora fördelar, särskilt genom
sin förmåga att upptaga intellektuellt stoff.
I den kunna ingå både versifierad och
prosalyrik, dramatisk dialog, alla slags epik,
av-handlingsprosa, journalistik, den kan förena
de största motsatser i såväl innehåll som
form, den kan behandla alla spörsmål och
välja vilket ämne som helst. — Jfr art. om
de olika nationallitteraturerna. J. M.*
Roman, Johan Helmich, tonsättare
(169 4 28/io—1758 19/io). Född i Stockholm,
erhöll R. sin första utbildning av fadern, som
var violinist i hovkapellet. 1710 inträdde
sonen som violinist i samma kapell och fick
1714 på hovets bekostnad resa till England
för musikstudier. Chr. Pepusch förde honom
särskilt in i de äldre mästarnas stil, och
Lasso, Carissimi samt Palestrinaskolan blevo
hans ideal. Händeis verk har R. sannolikt
lärt känna i London. 1717—20 var R. anställd
som violinist hos hertigen av Newcastle, 1720
återkallades han och blev vice kapellmästare
samt 1729 ord. hovkapellmästare. Tiden 1720
—35 är R:s egentliga stora verksamhetstid,
då han ej blott gav svenska hovkapellet en
rangställning i Europa utan även lade
grunden till offentliga konserter i huvudstaden.
Det var också under denna tid han ivrigt
verkade för Händel och själv komponerade
sina stora vokalverk i dennes anda. 1735—37
företog R. en resa till Italien, där han lärde
känna dåtidens stora mästare. Efter
återkom
sten deltog han mindre i ledningen och
ägnade sig mest åt den kyrkliga tonkonsten.
1745 trädde han på grund av sjukdom
definitivt tillbaka och bosatte sig på sin egendom
Haraldsmåla i Kalmar län. Han fortsatte även
här att komponera och erhöll ofta uppdrag att
skriva musik för fester vid hovet. — R:s
produktion omfattar flera större körverk,
däribland 15 för hovet (Fredrik I:s kröning,
Ulrika Eleonoras begravning, prins Gustavs
födelse m. m.). Jämte 13 smärre kantater
komponerade han instrumentalmusik för hovet (en
svit för stråkorkester för ryske ministern), 21
symfonier, flera uvertyrer och kammarmusik,
klaverstycken och solosånger. För
gudstjänstbruk sammanskrev han ett verk med valda
körer för årets större kyrkliga högtider. Han
utgav även några litterära verk. R:s stil är
närmast den engelsk-italienska från
1720-talet med denna tids starka intresse för
restitution av kyrkomusiken i gammal anda.
Någon nydanare på konstformernas område blev
R. ej. Vad som dock ej kan frånkännas
honom är den egna stilen, det alltid solida
innehållet och den fullständiga behärskningen
av de yttre medlen. Något porträtt av R. är
ej känt. — Monogr. av P. Vretblad (2 bd,
1914). T. N.
Romana [råma’na], Pedro Caso y
Sylva, markis, spansk general (1770—-1811).
R. var 1807 chef för en spansk kår på 16,000
man, som skulle användas av Bernadotte mot
Sverige och Ryssland. Kåren förlädes i
Jylland och på danska öarna. Då underrättelse
kom om upproret i Spanien, samlade R. större
delen av kåren på Fyn och avseglade på
engelska fartyg med 9,000 man till Spanien,
där han deltog i kampen mot Ney. 1810 blev
R. överbefälhavare och förenade sig hösten
s. å. med Wellington.
Romancement, se Gemen t, sp. 786.
Romancero [råmanpä’rå], sp., se Romans.
Romane’sk, romanaktig; svärmiskt
överdriven.
Ro’mani (R o m m a n i), se Z i g e n
arspråket.
Romänia, namn på det romerska språk- och
kulturväldet; jfr Romanska språk.
Romänia, den äldsta och alltjämt förnämsta
vetenskapliga tidskrift, som särskilt ägnats
studiet av de romanska språken och
litteraturerna, började utges 1872 i Paris, med 4 h.
årl., av Gaston Paris och Paul Meyer. Från
1912 redigeras R. av Mario Roques.
Romanino [råmani’nå], Girolamo,
italiensk målare, verksam i Brescia (omkr. 1485
—omkr. 1566). Skiljer sig avsevärt från sin
hemstads i allm. på en lyrisk stämning
riktade måleri. R. förbinder en förkärlek för
massiva figurer, mäktiga former och kraftig
färg med en utpräglat realistisk uppfattning.
Sitt bästa har han kanske givit i sina
fresker, ss. i en serie med ämnen ur Kristi
lidandes historia i domen i Cremona (1519—
20) el. i San Giovanni Evangelista i Brescia.
Ett av hans mest dekorativa altarverk är den
nu i galleriet i Padova befintliga »Madonnan
med helgon». H. C-l.
Romanisèra, göra romansk.
Romanfst, forskare i romanskt språk el.
filologi.
Romano [råma’nå], G i u 1 i o, eg. Giulio
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
