Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Romano, Giulio (Giulio Pippi) - Romanones, don Alvaro Figuere de - 1. Romanos I Lakapenos (östromersk kejsare) - 2. Romanos II (östromersk kejsare) - 3. Romanos III Argyros (östromersk kejsare) - 4. Romanos IV Diogenes (östromersk kejsare) - Romanos (hymndiktare) - Romanov, ätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1003
Romanones—Romanov
1004
Pippi, italiensk målare och arkitekt (1492
—1546). Var Rafaels främste lärjunge och har
medarbetat i flera av mästarens stora verk,
icke minst i Vatikanens stanzer, där
utsmyckningen av Sala di Constantino efter
Rafaels död ägde rum under R:s ledning. R.
avslutade Rafaels sista, ofullbordade målning,
»Kristi förklaring» (Vatikanens pinakotek),
och utförde under sin romerska tid
madonnagrupper o. a. altartavlor samt dekorativa
målningar (t. ex. i Villa Madama), allt i Rafaels
anda. Efter sin överflyttning till Mantova
(1524) utvecklade R. särskilt det dramatiska
draget i Rafaels konst. Hans fresker i
Palazzo del Te i Mantova ha därför blivit
nästan karikerat Rafaeliska med sina
överdrivna rörelsemotiv och sin till grimaser
övergående mimik. Redan i Rom verkade R. som
arkitekt dels under Rafaels ledning, dels mera
självständigt. I Mantova har han bl. a. byggt
Palazzo del Te i en storvulen romersk stil
med mäktiga former och kraftig rustik. Litt.:
H. Voss, »Die Malerei der Spätrenaissance
in Rom und Florenz» (2 bd, 1920). H. C-l.
Romanones [råmanå’nes], don
AlvaroFi-g u e r e, greve de, spansk politiker (f. 1863).
Invaldes i cortes som liberal deputerad och
utverkade som justitieminister 1905—06 ett
(på klerikalt initiativ sedermera upphävt)
kungligt dekret om giltighet av
civiläktenskap, som ingåtts mellan katoliker. Efter
mordet på Canalejas var R. 1912—13 liberal
konseljpresident, störtade dec. 1915 den
konservativa ministären Dato och var till april
1917 konseljpresident med neutralitet i
världskriget på ministärens program. Han var april
—nov. 1918 justitieminister i Mauras
nationella samlingsministär, därefter nov.—dec. s. å.
utrikesminister i en liberal ministär samt dec.
1918—april 1919 ånyo konseljpresident och
därjämte utrikesminister. I en ny liberal
ministär var R. dec. 1922—sept. 1923
justitieminister, avgick, när Primo de Rivera
upprättade sin diktatur, påyrkade under denna
återgång till parlamentariskt styrelsesätt och
var febr.—april 1931 utrikesminister i
Spaniens sista monarkiska ministär (Aznar). Vid
revolutionen april 1931 tillrådde R. konung
Alfonso att lämna landet. Han var därefter
den ende öppet monarkistiske medlemmen av
de författningsgivande cortes och vågade vid
behandling av frågan om åtal mot
exko-nungen hålla ett försvarstal för denne.
Personligen var R. under världskriget
entente-vänlig, och han lyckades 1919 vid ett besök
i Paris tillförsäkra Spanien en plats i den
första uppsättningen av Nationernas förbunds
råd. V. S-g.
Romanos (grek. Romano’s), östromerska
kejsare.
1. R. I Lakapenos (från orten
La-kape i Armenien) vann i strid med Leo
Fokas ledningen av riket under kejsar
Konstantin VII:s minderårighet. 919 förmälde
han den 14-årige kejsaren med sin dotter
Helena och lät s. å. upphöja sig till
basileo-pator (kungafader), caesar och augustus. I
25 år styrde han så gott som enväldigt
Bysantinska riket med stor skicklighet. Han
bekämpade de mäktiga storgodsägarna och
sökte avhjälpa de fattigas svårigheter.
Rikets fiender, i synnerhet kalifatet,
bekämpa
des med stor kraft. Men hård och svekfull,
blev R. aldrig populär. Hans ganska ohöljda
strävan att undantränga den legitima
dynastien misslyckades. R. störtades av sina
söner, Stefanos och Konstantin, som förde
honom till klostret Prote, dit de snart följde
honom, i sin tur fördrivna av Konstantin VII.
R. dog där 948; hans avkomlingar,
lakape-niderna, spelade en tid framåt en viss roll i
Östromerska rikets historia.
2. R. 1 1 (939—963), son till Konstantin
VII och Helena, gifte sig mycket tidigt med
Theofano, en skön flicka av ganska ringa
härkomst. Trol. på säkra grunder anses dessa
två ha förgiftat Konstantin VII. R. var en
begåvad men lastbar yngling; styrelsen av
riket överlämnade han åt Josef Bringas. Av
R:s och Theofanos barn blevo Basileios (II)
och Konstantin (VIII) östromerska kejsare,
Theofano blev g. m. kejsar Otto II (se d. o.)
i Tyskland och Anna med storfursten
Vladimir (se d. o.) i Ryssland.
3. R. III Argyros (968—1034), en
militär av storgodsägarnas klass, tvangs av
Konstantin VIII, då denne låg på sin
dödsbädd, att skilja sig från sin maka och gifta
sig med Konstantins dotter, den då 48-åriga
Zoe. Så legitimerades R. som kejsare. Hans
välmenande försök att sona Konstantin VIII:s
missgrepp och orättvisor misslyckades.
Åldrande och svag avled han, trol. mördad av sin
gemål och dennas älskare, den blivande kejsar
Mikael IV Paflagoniern.
4. R. IV Diogenes (d. 1071), en
militär av täml. låg härkomst, blev strax efter
Konstantin X:s död make till dennes änka,
Eudokia. Konstantins söner undanträngdes,
och R. blev kejsare (1067). R. kämpade med
tapperhet och framgång mot seldjukerna.
Men i saknad av verklig fältherrebegåvning
och förrådd av ämbetsmannapartiet under
familjen Dukas, blev han i grund slagen vid
Mantzikert. Trots Eudokias försök att rädda
honom blev R. insatt i ett kloster, där han
misshandlades till döds. S. Lm.
Romanos (grek. Romano’s), den grekiska
kyrkans störste hymndiktare. Om tiden för
hans diktning vet man intet med säkerhet.
Sannolikt tillhör han början av 500-talet.
Hans dikter bestå av vardera omkr. 20—30
strofer, var och en med omkväde. Varje
dikt föregås av ett kort prooemium.
Grekerna kalla en sådan dikt kontakion.
Strofernas begynnelsebokstäver kunna utgöras av
alfabetet el. av bokstäverna i en religiös
sentens el. dyl. (akrostikon). Innehållet är en
biblisk berättelse i ofta mästerlig dramatisk
stegring. R. var länge okänd; han
»upptäcktes» av J. B. Pitra (»Analecta sacra», I. 1876).
På spridda ställen utgåvos (efter 1898) 12
kontakier av K. Krumbacher. En fullständig
uppl. är under utarbetning av P. Maas; jfr
Byzantinische Zeitschrift, XXIV. S. Lm.
Romanov [rama’nof], rysk ätt,
härstammande från en bojarsläkt, vars anherre, Andrej
Kobyla. på 1340-talet var i storfursten
Si-meon den stoltes tjänst. En dotter till hans
sonsons sonson bojaren Roman Jurjevitj (d.
1543) blev g. m. Ivan IV, en son med en
dotter till furst Alexander av Suzdal. Roman
Jurjevitjs sonson Fjodor Nikititj
Rorna-nov (1553—1633) var Boris Godunovs
med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
