Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Romerska riket - Kejsartiden - Litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Romerska riket (Kejsartiden)
1021
ter. Under hans son Titus (reg. 79—81)
inträffade Vesuvius’ bekanta utbrott. Hans
andre son, Domitianus (reg. 81—96), var
en duglig förvaltare men misstänksam och
tyrannisk. Han blev slutligen mördad. Med
T r a j a n u s (reg. 98—117) uppsteg den
förste provinsialen på Roms tron. Han var en
dådkraftig härskare, god förvaltare och
skicklig fältherre; han erövrade och koloniserade
Dacien samt i slutet av sin regering
Mesopotamien, vilket emellertid åter uppgavs av
hans efterträdare Hadrianus (reg. 117—
138). Dennes betydelse ligger i hans reformer.
Legionerna rekryterades numera på
förläggningsorterna, varigenom hären
barbarisera-des, medan pretoriangardet, som
sammansat-tes av italiker, tjänade befälsutbildningen.
Kejsarens råd och ämbetsmannaväsendet
organiserades; riddarna utgjorde
ämbetsmanna-ståndet. Antoninus Pius (reg. 138—
161) har möjl. genom bristande energi
bidragit att lössläppa de olyckor, som bröto in
under Marcus Aurelius (reg. 161—180),
svåra krig med parter och med germaner
(markomanner och kvader) vid mell. Donau.
Till krigets härjningar kommo pestens.
Redan tidigare hade tecken till krafternas
avtagande visat sig; städernas finanser råkade
i olag, deras självstyrelse inskränktes. Nu
ansträngdes krafterna hårt; en
myntförsämring började och fortgick sedan i stigande grad.
Efter mordet på Marcus Aurelius’ oduglige
son Commodus (193) sålde pretoriangardet
tronen på auktion; olika häravd. utropade
sina kejsare. Ur inbördeskriget framgick
Septimius Severus som segrare (reg.
193—211). Han upplöste det gamla
pretoriangardet och bildade ett nytt av
legionssolda-ter. Till börden afrikan, var han en hård
kraftnatur, som gynnade soldaterna och
mili-tariserade byråkratien. Hans gemål, Julia
Domna, tillhörde en syrisk prästfurstesläkt
och spelade en stor roll; det orientaliska
inflytandet blev överväldigande. De följ,
kejsarna, Septimius Severus’ son Caracalla
(reg. 211—217), som gav medborgarrätt åt
alla rikets inv., Heliogabalus (reg. 218
—222) och Alexander Severus (reg.
222—235), härstammade från kvinnor ur den
nämnda syriska släkten, vilka utövade ett
stort inflytande på regeringen. Under den
sistnämnde ersattes det partiska riket av det
nypersiska (sasaniderna), och alemannerna
gingo över Rhen. Sedan kejsaren funnit
döden i ett soldatupplopp, upphöjdes den förste
barbaren, trakern M a x i m i n u s, på tronen.
Den följ, för litet kända tiden är den stora
omstöpningstiden; den kallas för
militäranarkien, därför att häravdelningarna utropade den
ene usurpatorn efter den andre och snart åter
dödade dem. I truppernas tygellöshet ser man
vanl. ett utslag av de av de föreg. kejsarna
bortskämda, barbariska soldaternas lidelser;
en betydande forskare uppfattar den som en
revolt av landsbygden, från vilken soldaterna
rekryterades, mot stadskulturen.
Förvirringens höjdpunkt inföll under Gallienus (reg.
253—268). Myntet försämrades så mycket som
möjligt. Hans fader och medkejsare,
Vale-r i a n u s, tillfångatogs av perserna och dog i
fångenskap. Goterna härjade vitt och brett.
Gallien och Orienten under Palmyra (se d. o.)
1022
blevo faktiskt självständiga. Kraftiga kejsare
av illyrisk börd gjorde slut på oredan, främst
Aurelianus (reg. 270—275), som återvann
de avfallna riksdelarna.
Den stora reorganisationen
företogs av Diocletianus (reg. 284—305).
Riket uppdelades mellan fyra kejsare, då en
ej räckte till; hären förstärktes och
omorganiserades; byråkratien utbyggdes, och
provinsförvaltningen gjordes effektivare.
Reformerna voro dyrbara, och då
penninghushållningen förstörts, pålades skatter in natura på
jorden och dess arbetskraft, för vilka
städernas råd och godsägarna gjordes ansvariga.
Tidens nöd orsakade och försvårade det
statliga tvånget. Människorna blevo i stor
utsträckning bundna vid stånd och yrke, och
staten måste taga hand om delar av
produktionen. Mot slutet av sin levnad igångsatte
Diocletianus en stor förföljelse av de kristna.
Under de följ, åren kämpade sig
Konstantin (reg. 306—337) fram till
allenaherraväl-de. Efter segern vid Pons Milvius (312)
gjorde han kristendomen till statsreligion; han
anlade en ny rikshuvudstad, K o n s t a
n-t i n o p e 1, samt utbyggde ämbetsmanna- och
rangväsendet. För att tillförsäkra jordbruket
arbetskraft bundos godsens bönder vid torvan
(livegenskapen). Hans son Co n stantiu 8
(reg. 337—361) förde krig med germaner och
perser. Dennes efterträdare J u 1 i a n u s (reg.
361—363) gjorde ett sista försök att
tillbaka-tränga kristendomen men fann snart sin död
i kriget med perserna.
Efter denna tid var riket delat i en
östlig och en västlig del. Klyftan
fördjupades av de ledande männens fiendskap.
Hun-nernas uppträdande framkallade nya
folk-vandringsstormar. Den första stöten träffade
det ö. riket (nederlaget vid Adrianopel 378
mot västgöterna). Därefter drabbades det v.
riket hårdast. Alaner, suever, vandaler och
burgunder gingo 406 över Rhen och slogo sig
ned i Gallien och Spanien, vandalerna gingo
över till Afrika. Rom plundrades av
västgöterna under Alarik 410 och av vandalerna
under Geiserik 455. ödesdigert var, att sedan
Konstantin rikets bästa trupper bestodo av
germaner. De erövrade riket också inifrån.
Härens överbefälhavare var vanl. en german
och kejsarmakare. Motvikten på den
romerska sidan utgjordes av byråkratien, vars
toppfigur var kejsaren. Motsatsen fick enl. tidens
kynne teologiskt uttryck, då germanerna voro
arianer, och ledde till revolter, men
germanernas vapen kunde icke undvaras.
Ekonomiskt upplöstes riket i självhushållande
storgods. Det västra rikets fall (476)
bestod däri, att den germanska hären, då
dess önskan om jord ej villfors, utropade sin
anförare Odo vak ar till konung och
avsatte kejsar Romulus Augustulus.
Nominellt övergick suveräniteten till den
östromerske kejsaren, östromerska riket
lyckades avvärja germanfaran, då det var mindre
utsatt och snart fann rekryteringsmöjligheter
i Mindre Asien. Det existerade ännu i nära
tusen år som Grekiska el. Bysantinska
kejsardömet (se östromerska riket).
Litt.: Det första kritiska arbetet om Roma
historia är E. Gibbons berömda »History of
the fall and decline of the roman empire»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
