Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Romerska riket - Litteratur - Romerska riket av tyska nationen - Romerska siffror - Romersk-katolska kyrkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Romerska riket av tyska nationen—Romersk-katolska kyrkan
1023
(utg. 1776—88), omfattande kejsartiden och
östromerska riket. Th. Mommsen, »Römische
Geschichte» (bd 1—3, som behandla
republiken, utkommo 1854—56, bd 5, provinsernas
historia, 1885), synes genom sitt stora rykte
länge ha avskräckt från större
framställningar. G. Ferrero, »Grandezza e decadenza
di Roma» (5 bd; sv. övers., »Rom, dess
storhet och fall», 1921—24), behandlar Augustus’
historia med en utförlig inledning i första
bandet om republikens senare tid. Ett
epokgörande arbete om kejsartiden är M.
Rostovt-zeff, »The social and economic history of the
roman empire» (1926; ty., revid. övers.,
»Ge-sellschaft und Wirtschaft im römischen
Kai-serreich», 2 bd, 1931). Om samma tid M. P:n
Nilsson, »Den romerska kejsartiden» (2 bd,
1921—22). Sammanfattningar: ett rikhaltigt
kompendium är B. Niese, »Grundriss der
römischen Geschichte» (5:e uppl., av E. Hohl,
1923); M. P:n Nilsson, »Rom och det romerska
riket» (i Norstedts »Världshistoria», bd III,
1929); H. Hagendahl i Bonniers »Illustrerad
världshistoria», I, II (1926—29); A. Boethius
och J. Sundwall i »Världshistorien», II: 1 och
2 (1931; utg. av H. Almquist). M. Pn N-n.
Romerska riket av tyska nationen, se II
e-liga romerska riket av tyska
nationen.
Romerska siffror, mat., se Siffra.
Romersk-katolska kyrkan kallas den del av
kristenheten, som styres av påven i Rom.
Själv betraktar den sig som en skapelse av
Jesus Kristus (jfr Påve). I den gamla
rikskyrkan framträdde redan på 200-talet en
bestämd motsättning mellan en västerländsk
(latinsk, romersk) och en österländsk (grekisk)
fromhetstyp, som sedermera närmare
utpräglades genom Tertullianus, Cyprianus och
framför allt Augustinus. Augustinus utformade den
västerländska typen genom att 1) skapa ett
verkligt katolskt kyrkobegrepp (kyrkan som
en synlig, hierarkiskt organiserad, allena
saliggörande frälsningsanstalt). 2) utbilda
sakra-mentsläran, 3) utgestalta dogmat och
därvid särskilt 4) fixera Västerlandets teologiska
huvudproblem: synd och nåd. Allt detta gav
uttryck åt Västerlandets praktiska läggning
och skärpte motsättningen mot österns
metafysiska spekulationer.
Denna av Augustinus’ mäktiga gestalt burna
nya fromhetstyp, på en gång sedligt stark
och utpräglat världsfientlig, utformades
ytterligare under medeltiden. Samtidigt
undanträngdes den gamla episkopalkyrkoidén av den
romerske påvens maktanspråk över hela
kyrkan. Från Gregorius den stores tid sökte man
målmedvetet undertrycka alla autonoma
nationalkyrkor, ss. den gammalbrittiska och den
iro-skotska kyrkan. Sedan detta lyckats,
strävade påvedömet att helt frigöra sig från den
världsliga makten. Samtidigt undanträngdes
de gamla västerländska liturgierna och
skapades en romersk normalliturgi. Ävenledes
centraliserades kyrkorätten. 1200-talet
betecknar den romerska enhetskyrkans
höjdpunkt och en allmän blomstring inom
fromheten, teologien och konsten. Franciscus
förenade en viss evangelisk frihet med lydnad
för den hierarkisk-sakramentala
kyrkoinsti-tutionen. Tomas från Aquino gav i sitt
teologiska system uttryck åt förnuftets och trons
1024
syntes. Dante skapade i sin »Divina
comme-dia» en fulltonig bild av enhetskyrkans
universalism. Under senare medeltiden inträdde
en allmän förflackning, i det att klerus
för-världsligades, teologien splittrades i olika
riktningar (s c o t i s m och n o m i n a 1 i b m),
den påvliga auktoriteten bestreds
(reformkonsilierna) och folkfromheten urartade
i magisk riktning.
Reformationen betydde en oerhörd yttre
och inre förlust för r. men gav samtidigt
impulsen till en väldig inre och yttre
konsolidering genom den s. k. mo t ref o rma ti
o-n e n (jfr d. o.). Tridentinska mötets (jfr d. o.)
viktiga beslut, genom vilka den rom.-kat.
läro-åskådningen närmare fixerades, visade
emellertid, att Luthers insats indirekt haft
betydelse även för r. Den eftertridentinska
romerska katolicismen präglas av en skarp
anti-protestantisk anda och saknar den
högmedeltida kyrkans omedelbarhet och universalitet.
Den har omedvetet påverkats av den
protestantiska individualismen, särskilt i den av
jesuitismen påverkade fromheten, men
samtidigt lyckats avvärja alla rörelser, som
hotade inkräkta på den romerska egenarten
(jansenism, gallikanism och f
e-bronianis m).
Efter en utpräglad nedgång under franska
revolutionens tid bragte 1800-talets
romantiska strömningar en ny blomstring för r.
Under inflytande av den ånyo livskraftiga
jesuitorden uppstod en starkt ultramontan
pa-palistisk strömning (ultramontanismen).
Genom Pius IX:s »Syllabus» (1864) fördömdes
all kyrklig och politisk liberalism och
sanktionerades det påvliga kravet på
universalherravälde. Vid Vatikankonsiliet fullbordades
1870 denna kyrkans centraliseringsprocess, i
det att påvens jurisdiktionsprimat,
summ-episkopat och ofelbarhet fingo dogmatisk
karaktär. Genom kurians omorganisation 1908
lades även i yttre hänseende all
kyrkorege-ring och dogmbildning i påvens hand, så att r.
nu förkroppsligas i påven. Under 1900-talet
har en stark liturgisk uppblomstring inträtt,
samtidigt som den 1918 utkomna Codex juris
canonici tillämpat Vatikankonsiliets dogmer
på kyrkans alla livsformer och givit dessa en
bestämd rättskaraktär. Sin exklusivitet och
sina absoluthetskrav har kyrkan visat genom
att med skärpa taga avstånd från nutidens
omfattande ekumeniska strävanden. Genom
Vatikanstatens upprättande har r. åter trätt
in i de världsliga makternas krets.
De unierade kyrkorna, vilka äro
en bastard mellan ortodox och romersk
kristendom, utgöra i själva verket endast ett
bihang till r. Detta gäller i ännu högre grad
om de rom.-kat. missionskyrkorna. Fullt
avsöndrade från r. äro däremot
gammalkatolikerna (se d. o.).
R. gör anspråk på att äga och företräda
den fulla, oförfalskade och slutgiltiga
uppenbarelsesanningen och fordrar, att denna skall
erkännas av varje människa. Bärare av
denna i Kristus uppenbarade sanning är kyrkan,
representerad av påven och biskoparna.
Uppenbarelsen vilar på skriften, som endast kan
tolkas av kyrkan, och på traditionen, som
utgör det levande andesammanhanget i kyrkans
tillvaro och som bildar normen för tolkningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
