Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Romersk-katolska kyrkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Romersk-katolska kyrkan
1025
av skriftens utsagor. Blott en del av den
uppenbarelse, som kyrkan förkunnar, är off.
definierad. Dogmat är emellertid till sitt
innehåll oföränderligt och kan endast bli
föremål för tolkning, vilken tillkommer kyrkans
läroämbete.
Den katolska trosläran vilar på den
naturliga gudskunskapen, d. v. s. den genom
förnuftet vunna kunskapen om Guds existens
och själens odödlighet. Att bevisa dessa
grundläggande fakta och påvisa deras
sammanhang med uppenbarelsen (i Kristus och i
kyrkan), tillkommer apologetiken. Denna är
alltså en förberedelse för dogmatiken, som
har att positivt framställa den övernaturliga
uppenbarelsen oöh utreda dess uppkomst ur
de båda nämnda kunskapskällorna. Inom
rom.-kat. dogmatiken ha de
patristisk-augus-tinska elementen alltmer undanträngts av
Tomas’ skolastiska system, vilket också enl.
Codex juris canonici är normgivande för både
filosofien och teologien.
Det rom.-kat. trossystemet präglas helt av
dess treenighetslära, som är mera metafysiskt
än frälsningshistoriskt färgad och därför icke
endast är en teologisk formulering utan
betraktas som uppenbarelsens högsta hemlighet.
Människan ägde i urtillståndet som en
förlänad gåva gudslikhet och gudsbarnaskap.
Genom syndafallet förlorade hon dessa
övernaturliga egenskaper, och samtidigt
försvagades hennes naturliga förmåga att göra det
goda. Att återställa detta gudsbarnaskap och
den eviga saligheten är frälsningens
innebörd. Med läran om Guds inkarnation i
Kristus är nära förbunden den höga
uppskattningen av Maria (jfr M a r i a k u 11).
Alltsedan Augustinus’ dagar har r. ivrigt
sysselsatt sig med nådeproblemet. Nu skiljer
man mellan en förberedande nåd (gratia
actualis) och den nåd, som skänkes i
rättfär-diggörelsen (gratia habitualis). Den
förberedande nåden är verksam först om viljan
medverkar men åstadkommer sedan ånger, längtan
efter bot samt merita e congruo (d. v. s. goda
gärningar, som Gud av billighet räknar som
förtjänst). Rättfärdiggörelsens nåd, som icke
blott medför syndaförlåtelse utan en reell
förändring av människan (infusio gratiae,
nådens ingjutande), är beständig och verkar
goda gärningar, vilka genom Kristi förtjänst
bli värda sin lön (merita e condigno). Dessa
förtjänstfulla verk betraktas dock djupast
sett som en Guds gåva. Någon absolut
fräls-ningsvisshet kan ej ernås teoretiskt sett; i
det praktiska fromhetslivet förekomma
emellertid spontana uttryck därför.
Liksom rättfärdiggörelseläran har
sakra-mentsuppfattningen på grund av
motsättningen mot den reformatoriska åskådningen blivit
dogmatiskt formulerad. Sakramenten
meddela liksom »kanaler» och föröka den
rättfärdiggörande eller heliggörande nåden.
De verka ex opere operato, d. v. s. de äro
oberoende av sakramentsförvaltarens personliga
värdighet och mottagarens subjektiva
tros-ställning. De bero på Kristi objektiva
åter-lösargärniijg; prästen handlar blott som
Kristi verktyg. Till antalet äro de 7: 1) Dopet,
som innebär ett realt inlemmande i Kristi
kropp, renar från arvsynden och meddelar
1026
den heliggörande nåden. 2)
Konfirmationen, som förökar den heliggörande nåden
och meddelas av biskopen genom krisma
(bestående av olivolja och balsam). 3) E u c
ha-r i s t i e n (altarets sakrament, nattvarden),
som är det centrala sakramentet. Det
väsentliga i den är a) Kristi reala och substantiella
närvaro i de genom konsekrationen
förvandlade brödets och vinets gestalter
(transsub-stantiationen), b) uppfattningen av
eucha-ristien som ett oblodigt upprepande av Kristi
offerdöd på Golgata (mässoffret). Vid
kom-munionen, som måste föregås av bikt,
hjärtats rening och fasta från föreg. midnatt,
undfå lekmän endast brödet, för att icke
Kristi blod skall kunna spillas ut och vanhelgas.
4) Bo ten, som är det sakrament, i vilket
prästen i Guds ställe förlåter de efter dopet
begångna synderna, eftergiver det eviga
straffet och åtm. en del av de timliga straffen
samt förlänar nådegåvor till ett fromt liv.
Härför krävas a) ånger, helst fullkomlig
(contritio) men eljest ofullkomlig (attritio),
b) bikt, på vilken följer absolutionen,
uttalad av prästen som domare å Guds vägnar,
c) tillfyllestgörelsen (satisfactio), som
innebär utförandet av den av biktfadern ålagda
boten. På Kristi bud eftergiver kyrkan i
kraft av hans och helgonens
överloppsför-tjänst, varöver den förfogar, timliga straff
för lättare synder (se Avla t). De synder,
vilka icke sonats genom avlat el. egna goda
gärningar, måste gottgöras genom lidanden i
skärselden (se d. o.). 5) Sista s m ö r j e
1-s e n, som blott ges åt dödssjuka och
omedelbart bör föregås av bot och nattvard. 6)
Prästvigningen, genom vilken kyrkans
tjänare meddelas både myndigheten och
nåden att giltigt och rätt förvalta
prästämbetet, d. v. s. frambära mässoffret och
meddela sakramenten. En romersk präst kan
mista sin tjänst men aldrig i kyrkorättsligt
avseende återgå till lekman, ty han har
genom prästvigningen erhållit en outplånlig
karaktär (character indelebilis). Prästvigningen,
som förberedes genom sex olika vigningar,
förrättas av biskopen i kraft av den
apostoliska successionen (se d. o.). 7) Gifterm
å-1 e t, vars sakramentskaraktär mest
framträder i äktenskapets oupplöslighet. — Vid sidan
av sakramenten finnas s. k.
sakramentali e r (exorcism och benediktion), vilka ej som
sakramenten vila på Kristi stiftelse utan äro
anordnade av kyrkan. Bland så helgade
föremål är vigvattnet det mest kända, bland
handlingar korstecknet.
Kyrkan är såsom sakramentsförvaltare en
synlig nådesanstalt. Representerad av påven,
företräder den Gud själv. Därför är den en,
helig, katolsk och apostolisk samt ofelbar
och allena saliggörande (d. v. s. utanför
kyrkan som en gudomlig frälsningsanstalt
ges ingen salighet). Såsom en
hierarkiskprästerlig frälsningsanstalt har kyrkan
lämnat all makt åt klerus (potestas ecclesiastica).
Denna är dels sakramental makt (potestas
ministerii), dels läromakt (potestas magisterii)
och dels rättsmakt (potestas imperii).
Graderna inom klerus äro: präst, biskop,
ärkebiskop, metropolit, patriark och påve. Såsom
vicarius Christi äger nu påven full överhöghet
XVI. 33
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
