Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rot - Rota (domstol) - Rota (mytologi) - Rota, Giuseppe - Rotacism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1117
Rota—Rotacism
1118
kunna rötterna bli uppsvällda, köttiga och
knölformiga (knölrötter, amrötter)
och ha då till uppgift att magasinera
reservnäring. Om andningsrötter se d. o.,
om assimilationsrötter se Bi-rot,
om svamprot se Mykorrhiza. — Jfr även
Rotstock, som till skillnad från rötter är
en jordstam. G. M-e.
2. (Mat.) Den storhet, som, upphöjd till en
viss dignitet, ger som resultat en annan
storhet. Om digniteten är 2, kallas r. kvadratisk,
om den är 3 kubisk, om den är 4 4:e roten o.
s. v. Så är t. ex. 2 kubikroten ur 8, enär 2,
upphöjt till 3:e digniteten, ger 8. För att
beteckna r. brukas rottecknet \/ med
vederbörlig index; kubikroten ur 8 tecknas
3_________
alltså \jS. Rottecknet utan index anger
alltid kvadratroten; så är 025 = 5. Den
operation, varigenom r. till en storhet beräknas
kallas rotutdragning och grundar sig
på en omvändning av tillvägagångssättet vid
utvecklingen av (a+b)m enl.
binomialteore-met. En storhet har 2 kvadratrötter, 3
kubikrötter etc. Om exponenten är jämn, äro två
av rötterna till en positiv kvantitet reella,
eljest endast en. — En storhet, som är
framställd under formen av en rot till en annan
storhet, kallas radikal. Sålunda äro a
3_________
och \/b+c2 radikaler. T. B.
3. (Språkv.) Det element i ett ord el. i en
viss grupp av ljudligt och semasiologiskt
sammanhängande ordformer, som återstår, sedan
man borttagit alla avlednings- och
bildningselement. Om man utgår från åsikten om
böjningsformernas uppkomst genom
sammansättningar av vissa enklare element, som man
kallar rötter, så måste ju r. som sådan ha
funnits till, innan det böjda ordet uppkom. Att
r. en gång ägt fullt självständig tillvaro är
dock icke antagligt. R. är endast ett ur en
bestämd ljudligt och semasiologiskt besläktad
ordgrupp abstraherat ljudkomplex, som för
språkmedvetandet är bärare av den
ursprungliga, ur hela ordgruppen abstraherade
betydelsen. R. är sålunda en ren abstraktion,
företagen a) av den talande i språk- och
ordbildningens intresse som grund för nya ord
enl. gällande mönster el. b) endast i rent
vetenskapligt syfte, i det att man ur en grupp
besläktade ord i flera genealogiskt
sammanhörande språk utskalar en ljudgrupp som
gemensam för hela ordfamiljen och återför
denna ljudgrupp till dess för alla de
ifrågavarande språken nödvändiga grundform.
Sålunda säger man, att den gemensamma
indo-europeiska r. för alla de ord i de
indoeuro-peiska språkfamiljerna, som äro besläktade
med sv. veta, är *veid-, emedan de i de
särskilda språken befintliga rotformerna
endast kunna förklaras ur en sådan rotform.
Huruvida sedan veid- i det indoeuropeiska
urspråket haft karaktär av r., d. v. s.
abstraherat ljudkomplex el. individuellt ord, kan ej
med säkerhet avgöras. Skillnaden mellan
»rot» och »stam» är den, att stammen i regel
består av r. + ett i bestämd funktion använt
bildningselement, men när detta sedan, som
ofta sker, fördunklas, kan stammen övergå
till att bli en r. R:s form är naturligen i olika
Bild 2. a rotknippe hos en monokotyledon, b och c
tidiga stadier i rotsystemets utveckling (groende
vetekorn), d groddplantor av ek med huvudrot och
sidorötter, e och f tvär- och längdgenomskärning av en
rot, visande sidorötternas endogena uppkomst.
språkstammar olika; de semitiska språken
äga ett ganska enhetligt rotsystem, i det att
r. i regel där bestå av tre konsonantljud.
Med avseende på arten av de olika slag av
ord, ur vilka r. kunna abstraheras, har man
indelat r. i verbalnominalrötter
(pr e d i k a ti va) och
pronominalröt-ter (demonstrativa), men därmed
följer ingalunda, att dessa båda slag av r. från
allra första början varit grundväsentligt
skilda. Jfr A. Noreen, »Vårt språk», VII (1906),
s. 92 ff. K. F. J. (J. Ch-r.)
Ro’ta, eg. sa’cra romäna ro’ta, påvlig
domstol, se K u r i a.
Rota, nord, myt., en av valkyjjorna (se d. o.).
Rota [rå’ta], G i u s e p p e, italiensk målare
(d. trol. 1821). Kom 1806 till Stockholm och
blev 1807 led. av Konstakad., där han flera
gånger utställde miniatyrer; antagl. lämnade
han Sverige 1817. Målningar av R. finnas i
Nationalmuseum i Stockholm och på
Konstakad. (självporträtt, 1806). -rn.*
Rotacfsm (av grek, rho, r) betecknar nu i
allm. den inom flera språks utveckling
iakttagna fonetiska företeelsen, att ett s (via ett
mellanstadium z) övergår till r. I latinet
förekommer r. allmänt mellan vokaler, t. ex.
gen. sing. generis av *genesis av genus. Of la
kan man, särskilt i germanska språk, iaktta
en växling inom samma ordgrupp mellan s
och r, beroende på urspr. växlande tonvikt:
sv. frysa men ty. frieren. K. F. J.*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
