Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rumänska krigsskådeplatsen under världskriget - Rumänska språket och litteraturen - Rumänsk konst - Run - Runa (tidskrift) - Runa (Elisabeth Beskow) - Runamo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1207
Rumänska språket och litteraturen—Runanio
1208
nerna voro härmed för en lång tid avslutade.
Den rumänska arméns reorganisation stötte
på stora svårigheter. Dock samlade den sig
till en rumänsk motoffensiv i juli 1917; denna
blev tillbakaslagen, dock först sedan
rumänerna vid Märasesti (aug.) gjort segt och
ärofullt motstånd; vapenstillestånd slöts 6
dec. 1917. Se vidare Rumänien, sp. 1203.
Litt.: E. v. Falkenhayn, »Der Feldzug der
9. Armee gegen die Rumänen und Russen
1916—17» (1921); Generalstabens krigshist.
avd., »Några erfarenheter från fälttåget i
Rumänien 1916—17» (1924). M. B-dt.
Rumänska språket och litteraturen.
Rumänska språket (limba romåna, äldre
benämning valachiska) hör till de romanska
språken (se d. o.). Rumänska talas av omkr.
75 % av Rumäniens befolkning. Jämte
denna huvuddialekt (dacorumänskan)
finnas även mindre språköar i Makedonien (a r
o-mu n i sk an; jfr K u t s o - v 1 a c h e r), n. v.
om Saloniki (meglenitiskan) och i
Istri-en (istrorumänskan). Antalet
rumänsktalande uppgår till över 12 mill. Rumänska
språket går tillbaka på den romerska
koloniseringen av Dacia. Då de latintalande här
redan tidigt avstängdes från förbindelse med
moderlandet och utsattes för stark inverkan
från andra språkgrupper, skiljer sig
rumänskan i många avseenden från de övriga
romanska språken. De mest framträdande
egendomligheterna äro: i fonetiskt hänseende två
bakre vokaler utan läpprundning,
betecknade i (å) och ä. Formläran utmärker sig
för en mängd fonetiska förändringar i de
olika böjningsformerna (omljud,
palatalise-ringar). Egendomlig är vidare den efterställda
bestämda artikeln med skilda former för recta
och oblika kasus. Ex.: lup, bestämd form
nom. sing. lupul. Futurum bildas med
hjälpverbet a voi, vilja. Syntaktiska
egendomligheter äro användningen av prep. pe för att
utmärka det direkta objektet, när detta är
en person (jfr spanskan), samt tendensen att
ersätta infinitiven som komplement till ett
verb med en underordnad sats. — Till början
av 1800-talet användes för rumänskan det
cy-rilliska alfabetet, vilket off. avskaffades 1860.
Numera användes det latinska alfabetet med
tillfogade diakritiska tecken. Sedan
stavningsreformen 1904 är stavningen tämligen
strängt fonetisk.
De äldsta rumänska litterära
minnesmärkena äro från början av 1500-talet. Till början
av 1700-talet var emellertid bulgariskan det
härskande litteraturspråket i Rumänien. På
rumänska finnas endast övers, av
andaktsböcker jämte några krönikor. Det bulgariska
språkets välde efterträddes under 1700-talet
av grekiskans. Från denna tid äro de första
spåren av rumänsk konstdiktning (C o s t i n,
Dosofteiu). Först i samband med den
nationella pånyttfödelsen under 1800-talet får
dock den rumänska litteraturen någon
betydelse. Den tidigaste perioden var helt
beroende av utländska, särskilt franska,
förebilder. Bland de tidigare författarna kunna
nämnas Alecsandri (se d. o.) och D
i-mitrii Bolinteanu (1835—72). En ny,
mer nationell riktning inleddes genom
grundandet av det litterära sällskapet Junimea
(Ungdom) i lasi, vars ledare var T i t u
M a i o r e s eu (se d. o.). Till denna krets
hörde även Rumäniens störste lyriker, M i h a i 1
Eminescu (se d. o.). Bland senare
författare kunna vidare nämnas lyrikerna G h
e-orghe Cosbuc (1866—1918) och A1 e
c-sandru VI ahut a (f. 1859),
romanförfattarna lon Creangä (1837—89) och lon
Slavici (f. 1848) samt komediförfattaren
LucaCaragiale (f. 1854). — Utom
konst-litteraturen äger Rumänien en mycket rik
folklitteratur. Flera stora samlingar av visor
och sagor äro utgivna.
Litt.: J. A. Candréa-Hecht, »Cours complet
de grammaire roumaine» (1900); O. Densusianu,
»Histoire de la langue roumaine» (1901); G.
Weigand, »Rumänische Grammatik» (1903);
H. Tiktin, »Die rumänische Sprache» (i
»Grundriss der romanischen Philologie», 1,
1905); K. Sandfeld, »Balkanfilologien» (1926).
— H. Tiktin, »Rumänisches-Deutsches
Wör-terbuch» (4 bd, 1895—1925); Gh. Pop,
»Ta-schenwörterbuch der rumänischen und
deut-schen Sprache» (2 bd, 1911). — W. Gaster,
»Chrestomathie roumaine» (2 bd, 1891) och
»Geschichte der rumänischen Litteratur» (i
»Grundriss der romanischen Philologie», 2: 3,
1901); G. Alexici, »Geschichte der rumänischen
Litteratur» (1906); N. Jorga, »Istoria
litera-turii romänesti» (2:auppl. 1925 ff.). C. Bjm.
Rumänsk konst. På grund av sitt läge och
de politiska förhållandena har Rumänien
varit en skådeplats för olika, främmande
stilkretsars möte och blandning. Den
bysantinska konsten har betytt mycket, särskilt för
den kyrkliga konsten, icke minst under sin
senare blomstring, och den bildar den
betydelsefullaste grundvalen för den rumänska
bildkonsten långt fram i nyare tid (bild 1).
För arkitektur och ornamentik hämtades
under lång tid förebilder från muhammedansk
konst. Gotiken inträngde från Polen och
Ungern och framträdde icke blott i
monument av helt importerad form utan blandade
sig också med den bysantinska traditionen,
varigenom egendomliga stilkorsningar
uppstått (t. ex. kyrkan i Voronetu, slutet av
1400-talet; bild 2). Från Italien har r. även
mottagit impulser genom Venezia. Under
1800-talet kommer r. småningom närmare
den allmänna europeiska stilutvecklingen, i
vilken den i våra dagar måste inräknas, även
om den ej kan uppvisa företeelser av
betydelse. — Folkkonsten har liksom
högrestånds-konsten bevarat gamla ornamentformer långt
in i nyare tid. — Litt.: N. Jorga och G.
Bals, »Histoire de Fart roumain ancien»
(1922). H. C-l.
Run [ran], eng., stormlöpning mot bank för
att utfå insatta medel.
Runa, antikvarisk tidskrift, utg. av R.
Dybeck (se d. o.) 1842—50 och 1865—76. R.
innehöll bl. a. fornminnesbeskrivningar,
folkvisor, sägner och folkseder.
Runa, signatur för författarinnan
Elisabeth Beskow (1870—1928), som från 1895
utgav ett stort antal berättelser med
kristlig tendens, vilka vunnit vidsträckt
spridning.
Runamo, klippa på Mörtjuk utmark, 2,7
km från Bräkne-Hoby kyrka, Blekinge, som
under flera årh. sysselsatte de lärde, emedan
de i en förment runristning trodde sig se en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
