Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rynge - Ryning, släkt - Ryning, Axel Nilsson - Ryning, Erik Eriksson - Ryningsnäs - Ryolit - Ryr - Rysch - Rysensteen - Ryska baletten - Ryska Centralasien - Ryska katekesen - Ryska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1291
Ryning—Ryska litteraturen
1292
betydande. Tillhör sedan 1853 släkten Kurck;
1916 frånsåldes större delen av jorden.
Ryning, svensk, urspr. dansk adelssläkt. I
Sverige är ätten säkert känd från början av
1400-talet. Riksrådet Bengt Eriksson
(d. 1505) var fader till riksrådet Erik R.,
som avrättades i Stockholms blodbad 1520.
Dennes son Nils R. (d. 1578) var i
beskickning till Ryssland 1561 och 1563, blev hertig
Karls råd 1570 och en av Erik XIV:s
fångvaktare 1573. Om Nils R:s son Axel R. och
dennes brorson Erik R., som blev frih.
1651 och slöt ätten på manssidan 1654, se
nedan. B. H-d.
Ryning, Axel Nilsson, krigare,
ämbetsman (1552—1620); se släktart. Var en
av hertig Karls mest betrodda män,
ståthållare på Stockholms slott 1593—98, deltog i
befrielsekriget 1598—99 och blev sedan
ståthållare på Viborgs slott. R. utnämndes till
riksråd och riksamiral 1602, ledde flera
sjötåg och deltog i försvaret av
östersjöprovinserna 1605—06, blev riksmarsk och
ståthållare på Nyköpings slott 1611 samt ståthållare
över hela Karl Filips hertigdöme. Wdt.
Ryning, Erik Eriksson, frih.,
krigare, ämbetsman (1592—1654); se släktart.
Utbildades i nederländsk krigstjänst,
befordrades sedan raskt i svensk tjänst, blev överste
1627 och guvernör i Elbing s. å. 1627—28
deltog R. i underhandlingarna med Polen,
blev befälhavare för flottan i Preussen 1629
och i Stralsund 1630, viceamiral s. å., sändes
1632 som ståthållare till Älvsborg för att
avvärja väntade spanska företag i Nordsjön.
1633 blev han riksråd och konvojerade s. å.
Gustav II Adolfs lik från Tyskland till
Sverige, deltog sedermera flitigt i
rådsförhandlingarna. Efter Clas Flemings död förde R.
ånyo befälet över flottan 1644—50, intog under
kriget med Danmark Visby och blockerade
Köpenhamn 1645. Efter fredsslutet blev han
guvernör över Gotland. R. blev frih. 1651. Wdt.
Ryningsnäs, förr östranäs, gods i
Mör-lunda socken, Kalmar län, nära Emmåns
utlopp i numera sänkta sjön Ryningen samt
vid R. station på Nässjö—Oskarshamns
järnväg; 2,595 har, därav 345 har åker;
tax.-värde 620,000 kr. (1930). Tillhörde på
1600-talet Jakob Skytte och hans arvingar, från
1747 till slutet av 1800-talet släkten von
Baumgarten, därefter C. F. Lundström (se
d. o.) m. fl. och äges numera av a.-b.
Skogs-egendomar.
Ryobushinto [rjåbojintå],se Japan, sp. 988.
Ryolit, petrogr., se A n d e s i t och
Kvarts-porf y r.
Ryr, socknar, se L a n e-R yr, Sundal
s-R y r, V a 1 b o-R y r och Vän e-R y r.
Rysch (fr. ruche, eg. bikupa), tätt veckad
el. rynkad tygremsa el. spets, använd på
kvinnodräkten.
Rysensteen, se Ruse, H.
Ryska baletten, en av ryssen Sergej
Djagi-lev (1872—1929) i Paris 1908 bildad berömd
balettensemble, med vilken han under
medverkan av bl. a. balettmästaren Michail Fokin
(se d. o.) samt målarna Bakst och Golovin
praktiskt tillämpade de reformidéer, som han
alltsedan 1890-talet framlagt i sin av
teatermecenaten Mamontov i Moskva förlagda
tidskrift Mir Iskusstva (Konstens värld).
Bland dess berömda medlemmar märkas, utom
Fokin, damerna Anna Pavlova (se d. o.) och
Tamara Karsavina samt herrarna Nizinskij
och Maxim. G. K-g.
Ryska Centralasien, förr vanlig benämning
på det till Ryssland hörande landområdet
mellan Kaspiska havet och Kina, ung. motsv.
ry. Turkestan (Västturkestan).
Ryska katekesen, se C o n f e s s i o, sp. 23.
Ryska litteraturen. Rysslands äldsta,
tidigt till rik mångsidighet och stort
konstnärligt värde utvecklade litteratur var en
muntligt fortplantad folklitteratur. Hit hörde
bl. a. visor, knutna antingen till årets
lantliga fester och genomsyrade av delvis
urgammal argrarmystik el. till familjelivets
tilldragelser, t.ex. bröllops- och begravningsfester;
vidare hjältedikter (byliner), som väl urspr.
stammade från vid furstehoven anställda
(från början helt visst varjagiska) sångare
men som sedan, i hundratals år levande på
folkets läppar, därivd fingo sin typiska
utformning; främst voro de koncentrerade kring
furst Vladimir i Kiev och hans kämpar, Ilja
av Murom o. a. Hit hörde också sagor,
somliga av mycket hög ålder, andra undan för
undan hämtade ur den intenationella,
särskilt österländska, sagorepertoaren men snart
färgade av specifik rysk psykologi och rysk
kompositionsteknik. I jämförelse med denna
av friskhet och fantasirikedom
karakteriserade, tydligen redan på 1000—1100-talet i
fullt flor stående folklitteratur var den
skriftliga litteratur, som småningom började
framväxa på det samtidigt med kristendomen i
Ryssland introducerade fornbulgariska
kyrkospråket (kyrkslaviska), till en början torr och
ensidig. Länge bestående endast av
översättningar och bearbetningar av bysantinsk
klosterlitteratur, fick den småningom även
självständigare ingredienser. På det religiösa
området uppväxte dels en rik skörd av legendära
berättelser, apokryfiskt bibelstoff, som med
rik fantasi omdiktades till spännande
under-hållningslitteratur, dels helgonlegender, ett
slags med allsköns rafflande detaljer
späckade religiösa hjälteepos. På det världsliga
området uppstod dels en vaken och målerisk
krönikeskrivning (bl. a. den s. k. N e
storskrönikan, se d. o.), dels en tydligen vid
furstehoven utvecklad konstepisk diktning;
utom en del fragment har av denna endast ett
alster bevarats, den fornryska litteraturens
pärla. »Kvädet om Igors härfärd» (se I g o
r-k v ä d e t); bysantinskt inspirerad men
personligt färgad är furst Vladimir Monomachs
»Förmaning» till sina söner. Från Kiev, som
varit medelpunkten för denna fram mot
1200-talet ganska långt komna litterära
utveckling, flyttades efter tatarinvasionen — vilken
icke utgjorde den katastrof för det ryska
kulturella livet, som man vanl. föreställer sig,
och som, vad litteraturen beträffar, rent av
gav inspiration till fortsatt historisk
diktning — samtidigt med det politiska även det
litterära centrum till Moskva. De
jäsnings-fyllda årh., under vilka den moskovitiska
staten växte fram, återspeglas sedan i en
mångsidig litterär alstring. Den nygrundade
självhärskarstatens politiska problem sattes
under debatt — tsar Ivan den förskräcklige
diskuterade dem själv i en berömd
brevväx
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
