Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ryska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1295
Ryska litteraturen
1290
batt, och Dostojevskij, som, alltifrån
sina första arbeten besjälad av samma sociala
humanism som en god del av samtidens r.,
sedan med blottade nerver reagerade ej blott
för det ryska livets utan för hela
mänsklighetens tragedi, därvid djupare än någon
författare före honom trängande ned i
människosjälarnas avgrunder. Den alltifrån
1800-talets sista årtionden alltmer forcerade
upplösnings- och omdaningsprocessen fick sedan
i r. ett rikt ackompanjemang. Röster av
olika slag gåvo uttryck åt de i och med den
politiska utvecklingen skiftande
samhälls-stämningarna: än åt den depression, som de
gamla förhållandenas tryck alstrat, så
framför allt Tjechov i av sordinbelagd
pessimism behärskade ryska skildringar från
1800-talets slut, sedan också Andrejev i
hysteriska nödrop över livets ohygglighet och
människornas hjälplöshet; än åter åt det friska,
av nya lösensord, inte minst marxismens,
inspirerade kamphumör, som ibland fyllde
sinnena, främst mötande hos Maxim G o
r-k i j i hans barfotingsnoveller. Större balans
och objektivitet utmärkte en lång rad
författare, ibland kallade nyrealister, som —
särskilt under åren närmast före världskriget —
utan starkare temperamentsutbrott belysa den
pågående politiska och sociala processen och
dess återverkan på samhället el. delar därav,
så t. ex. godsägarmiljön (B u n i n, A. T o
1-s t o j), intelligensen (Veresajev) och
småborgerligheten (S j m e 1 j o v). Å andra
sidan framträdde också alltsedan sekelskiftet
en diktarskola, delvis avläggare av »den rena
konstens» diktarfalang. delvis och framför
allt inspirerad av den franska
dekadentdikt-ningen, med krigsförklaringar mot den
jordbundna realismen; proklamerande sin
upphöjdhet över verkligheten, ville den söka
skönhet och harmoni i en värld bakom
realiteternas förlåt och i konstnärliga symboler
ge uttryck åt sina upptäckter där. Lika litet
som sina ryska föregångare kunde dock dessa
»dekadenter» (B a 1 m o n t, B r j u s o v, urspr.
också M e r e z j k o v s k i j, se d. o.) el.
»sym-bolister» (Bjelyj, B 1 o k) i sin i fråga om
innerlighet och musikaliskt välljud enastående
poesi bevara sin programenliga isolering från
dagens strider, i vilka alltså flertalet av dem
snart tog aktiv del, proklamerande, att »den
som kämpar för poesiens frihet också måste
kämpa för den politiska friheten».
Den efterrevolutionära litteraturen knyter
delvis an till den förrevolutionäras linjer. Den
ryska symbolismens fortsättning blev därvid
en rad ultramoderna skaldeskolor, som under
revolutionsåren sköto upp som svampar ur
jorden; åberopande sin estetiska radikalism,
krävde de att litterärt få företräda det
revolutionerade Ryssland. Viktigast bland dessa
skolor med delvis högst kuriösa namn och
ännu kuriösare program (biokosmism,
lumi-nism, passeism, centrofugism, nitjevokstvo
etc. — i allt närmare ett tjugutal) var
futu-rismen (f. ö. introducerad i Ryssland redan
före världskriget), vars smutskastning av all
borgerlig kultur och krigsförklaring mot
tidigare litterära normer, även
interpunktio-nen, ett ögonblick tilldrog sig aktningsfull
uppmärksamhet. Även sedan har den vunnit
en visst gehör för sin poesi, särskilt sedan
dess representanter under ledning av den
talangfulle Majakovskij (d. 1930) och
med tidskr. Lev (levyj front, vänsterfronten)
som centrum i stället för att experimentera
med ett »över förståndet stående språk»,
d. v. s. meningslösa ljudkombinationer,
övergått till en täml. rakt på sak gående
agitatorisk deklamation. En fortsättning av den
förrevolutionära nyrealismen representeras
åter av den ganska stora, delvis av mycket
framstående krafter sammansatta grupp unga
skriftställare, huvudsaki. utgångna ur f. d.
bourgeoisien, som betecknas med den av
Trotskij präglade termen poputjiki
(medlöpare). I det hela behärskas dessa författare av
äldre litterära traditioner, om de också i
stilistiskt avseende i viss mån äro nyskapare
(bl. a. i fråga om litteraturspråkets förnyelse
genom upptagande av provinsiella
ingredienser) ; i politiskt avseende visserligen
accepterande bolsjevismen men dock, enl. Trotskij,
»främmande för dess mål», inrikta de sig på
att studera revolutionens omgestaltande
återverkningar på olika sidor av ryskt liv, främst
livet långt borta från centrum och särskilt
i den ryska byn (P i 1 n j a k, V. I v a n o v,
Jakovlev, L e o n o v, Seifulina,
Romano v, Babel, Fedin, Zostjenko
o. a.). Vid sidan av denna litteratur, som än
häftigt angripes av bolsjevikerna, än tolereras
som en »bro, som leder över från den gamla
konsten till morgondagens konst», söker man
uppamma en från de revolutionära klasserna
själva utgången litteratur, som skall ge
medvetet uttryck åt den revolutionära
världsåskådningen och för detta skapa nya, därtill
ägnade former. En del ansatser därtill
anser man sig också kunna inregistrera.
Alltifrån revolutionens första år har man haft
en täml. riklig produktion, stammande från
bondeklassen. Frånräknar man en alltjämt
fortgående, anonym, muntligt fortplantad
folkdiktning, vilken numera främst
frambringar s. k. tjastusjki, fyrradiga, rimmade,
ofta epigrammatiskt tillspetsade versstumpar,
än lyriska, än hänförande sig till dagens
händelser, under första bolsjeviktiden
överflödande av grova smädelser mot
bolsjeviksyste-met, representeras bondelitteraturen av en
rätt lång rad mer el. mindre självlärda
bondeskriftställare. Främst må nämnas två
diktare: K 1 j u j e v, vars av folksaga och folklig
religiös tro inspirerade, utomordentligt
färgrika och melodiösa diktning dock eg. tillhör
den förbolsjevikiska tiden och snart efter
revolutionen tystnade, och Jesenin, som dock
från primitiv, utomordentligt talangfull
bondelyrik småningom, förflyttad till Moskva,
övergick till »imaginistisk»
konstbesynnerlighet. Till bondelitteraturen hör också en del
genreprosaister ur bondeklassen (V o 1 n o v,
Neverov, Podjatjev etc.),
sammanslutna i Allryska förbundet av
bondeförfattare, vilket för sin blivande verksamhet
(hittills har det icke presterat märkligare ting)
1929 uppställde det rättesnöret, att
medlemmarna hädanefter »strängare än förr skola
hålla sig till den proletära livsåskådningen».
Betydelsefullare än bondelitteraturen är den
egentliga proletära litteraturen. Influerad av
äldre litterära mönster, särskilt Krylov, och
av traditionell rysk folkpoesi är ännu bolsje-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
