Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ryssland - Geografisk översikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1311
Ryssland (Geografisk översikt)
1312
kan (stundom även Kaukasus). Den
förutvarande administrativa gränsen, som delvis låg
ö. om Uralbergen, existerar ej längre, då
ingen politisk åtskillnad nu göres mellan R:s
europeiska ocb asiatiska delar. Till R.
räknas även vissa ögrupper i Ishavet: Novaja
Zemlja, Frans Josefs land (ockuperat i juli
1929), det under senaste tid närmare
utforskade Nordlandet (ry. Severnaja Zemlja),
Nysibiriska öarna, Wrangels land samt isolerade
småöar. I nära politiskt beroende av
Sovjetunionen stå dessutom Yttre Mongoliet
(Mongoliska republiken) och andra, smärre, mer el.
mindre självständiga »republiker» i de
kinesiska gränsområdena, dock utan att
formligen utgöra delar av unionen. På
Bessarabien, som 1920 tillerkändes Rumänien av de
allierades högsta råd men aldrig formellt
avträtts, vidhållas alltjämt de ryska anspråken.
INNEHÅLL:
sp.
Geologi............ 1313
Klimat ............ 1316
Växtvärld......... 1317
Djurvärld.......... 1318
Befolkning ........ 1318
Näringar .......... 1319
Kommunikationer ... 1323
Mynt, mått och vikt... 1324
Finanser .......... 1324
Kyrkliga förhållanden 1325
Undervisningsväsen... 1326
Tidningspress........ 1326
Författning,
förvaltning och
rättskipning .............. 1329
Flagga ............ 1332
Förhistoria ........ 1332
Historia............ 1337
Litteraturanvisningar. 1359
Geografisk översikt. Det ryska väldet
upptages till övervägande delen av lågländer, och
med undantag för Uralbergen förekomma
mera betydande bergstrakter endast inom
dess asiatiska delar. Europeiska R.
omfattar största delen av det östeuropeiska
låglandet mellan Ishavet och Svarta havet,
Östersjön och Uralbergen. På kusten av
Ba-rents hav, d. v. s. Ishavet mellan Novaja
Zemlja och Spetsbergen, bildar det mellan
halvöarna Kola och Kanin djupt inträngande
Vita havet den största inskärningen. Ilär
utmynna Onega, Dvina (ry. Severnaja Dvina)
och Mezen, längre i ö. Petjora. Till
Östersjön, där R. numera blott har en kort
kustremsa vid Finska vikens innersta del,
avvattnas de stora sjöarna Ladoga, Onega,
Ilmen och Peipus; till Rigaviken flyter Düna
(ry. Zapadnaja Dvina). På Svarta havets
limankust bildar halvön Krim ett
framskjutande parti, i ö. flankerad av den grunda,
nästan avsnörda Azovska sjön. De
förnämsta i Svarta havet mynnande floderna äro
Dnjestr, Bug, Dnjepr och Don. Största delen
av det inre och östliga R. avvattnas genom
det väldiga, vittförgrenade Volgasystemet till
Kaspiska havet, dit även Uralfloden flyter,
östeuropeiska låglandet (motsv! den ryska
plattan, se nedan, Geologi) uppdelas genom
breda, platåartade landryggar (200—300 m
ö. h.), sönderskurna av de talrika floderna,
i större låglandsbäcken kring huvudfloderna.
Vattendelarna äro mångenstädes obestämda,
vilket gynnat samfärdseln mellan
flodsystemen. I n. ö. avskiljes Petjorabäckenet genom
Timanbergen (327 m), en n. v. utgrening från
Uralbergen. Dvinabäckenet begränsas i s. av
landryggen Severnyje Uvaly (210 m) och
ansluter sig på linjen Vita havet—Onega—
Ladoga till det sjörika Karelen, som jämte
Kolahalvön utgör Fennoskandias östligaste
delar. S. om Ladoga bilda Valdajhöjderna
(321 m) ett viktigt hydrografiskt centrum
och fortsättas mot s. ö. av den s. k.
Centralryska platån, vattendelaren mellan Dnjepr
och övre Volga, övre Dnjeprs bäcken (n.
delen av Ukraina el. Lillryssland) begränsas i
s. av en markerad tröskel, som representeras
av Podoliens urbergsplatå, den av Dnjepr
genombrutna Sydryska platån samt
Donetspla-tån (361 m). Längst i s. bilda Jailabergen
(1,541 m) på Krim en forts, av Kaukasus.
Den stora Volgaplatån (353 m), som reser sig
brant på högra Volgastranden, utgör jämte
de sydligare Jergenikullarna
huvudvattende-laren mellan Volga och Don. — I Kaukasien
(se d. o.), som ofta helt el. delvis räknas till
Europa, bildar den mäktiga Kaukasuskedjan
(Elbrus 5,629 m) en i alla avseenden
markerad skiljemur mellan dess n. och s. delar. S.
om Kuradalen når R:s territorium in över
Armeniens bergland. — österut övergår
låglandet nästan omärkligt i Uralbergen, som i
sin ordning stupa brant mot ö.; nyupptäckta
toppar uppges nå över 1,800 m. Uralbergen
fortsättas i n. av bergen på Novaja Zemlja,
i s. av Mugodzjarbergen.
Även inom Asiatiska R. upptaga
lågländerna stora arealer. De största
inbukt-ningarna på Ishavskusten äro Obs och
Jeni-sejs mynningsvikar; Kap Tjeljuskin är
fastlandets nordligaste punkt. Kring Ob, Irtysj
och Jenisej med deras talrika tillflöden
utbreder sig det till stor del sumpiga Sibiriska
låglandet, i s. begränsat av Kirgisstäppens
höjdrygg mellan s. Uralbergen och Altaj.
österut avskiljes genom Viljujbergen och
Vi-timplatån det stora Lenabäckenet. Låglandets
s. delar (Västturkestan el. Turan) tillhöra
den stäpp- och ökenartade aralo-kaspiska
sänkan. Dess centrum upptages av Aralsjön, som
mottar Syr-darja och Amu-darja och skiljes
från Kaspiska havet av Ust-Urtplatån; bland
övriga stäppsjöar märkes den stora
Balkasch-sjön i öster. S. och ö. delarna av Asiatiska
R. bilda ett nästan sammanhängande
bergland från Afganistans gräns till östkap. Till
Pamirs högland, knutpunkten för de
centralasiatiska bergskedjorna, ansluter sig på ryskt
område det väldiga massivet Tien-shan (i
huvudkedjan på kinesiska gränsen når Chan
Tengri 7,310 m), som med sina västliga
ut-löpare (Ala-tau o. a.) omsluter
Ferganabäcke-net. N. om liisänkan följa kedjorna
Dsunga-riska Ala-tau och Tarbagataj, och n. om övre
Irtysj reser sig det mäktiga Altaj (med
Be-lucha, 4,542 m), varifrån riksgränsen följer
Sajanska bergen (3,490 m) österut. Från de
sistnämnda utgå de kedjor, som i v. och ö.
omsluta den djupa Bajkalsjön. Med
Jablonoj-bergen mellan Amurbäckenet och Bajkalsjön
börjar en väldig bergskedjebåge, som
fortsätter i Stanovoj-, Kolyma- och Anadyrbergen
och bildar en naturlig gräns för Fjärran
östern. En först nyligen närmare känd
parallellkedja, Tjerskijbergen, når över 3,100 m.
I ö. har R. kust vid tre av Stilla havets
inhav: Japanska havet, Ochotska havet och
Beringshav; de skiljas åt av den stora ön
Sachalin, vars n. hälft tillhör R., och den
bergiga, vulkanrika halvön Kamtsjatka (se
d. o.). Längst i n. ö. bildar östkap (Kap
Dezjnev) vid Beringssund asiatiska fastian-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
