Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ryssland - Geografisk översikt - Geologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1313
Ryssland (Geologi)
1314
dets östligaste punkt. Fjärran österns s. gräns
bildas av Amur, den enda till Stilla havet
flytande större floden, och dess biflod Ussuri;
det sydliga kustlandet ö. om dem uppfylles av
bergskedjan Sichota Alin. S. F.
Geologi. (Se geologisk karta över Europa,
sp. 1163—64.) R. utgöres till sin huvuddel av
övervägande flackt liggande sedimentära
bildningar, genom Uralbergen skilda i två delar.
I s. gränsa dessa plattor mot veckade
bergskedjor, v. om Ural av tertiär ålder
(tillhörande det alpina bergskedjesystemet) och ö.
om Ural mot sådana övervägande av
varis-kisk ålder. I v. ansluter sig den ryska
plattan till det gamla urbergsmassivet
Fenno-skandia (se d. o.), medan den sibiriska
plattan i ö. ansluter sig till det gamla
Angara-landet (se d. o.). Längst österut, i
Kamt-sjatka och på Sachalin samt i områdena kring
Ochotska havet och Beringssund bestämmes
landets byggnad av tertiär
bergskedjeveck-ning, tillhörande det pacifiska (alpina)
systemet.
I Europeiska R. utgöres berggrunden i n.
delen av paleozoiska bildningar, silur, devon,
karbon och perm. Devonbildningarna äro
såväl marina som terrestra. De permiska
bildningarna bilda berggrunden inom stora
områden av norra R. mellan Uralbergen och Vita
havet, med såväl marina bildningar av olika
slag som terrestra bildningar. — Den ryska
plattans gräns i s. v. mot det nordtyska
blocklandskapet utgöres av förkastningszoner,
som kunna följas över Skåne och Bornholm
till bergstrakten Lysogöry i ,s. Polen (se P
o-1 e n, geologi) och till det podoliska
urbergsmassivet. — I södra R. förekomma
karbon-bildningar i Donetsbäckenet, vid floden Don
n. om Azovska sjön, där R:s rikaste
stenkolsfält äro belägna. I södra R. förekomma över
större områden yngre bildningar (jura), som
också intaga en del av det centrala R., krita
och tertiär, vilka senare särskilt förekomma
i trakten av Kaspiska havet och kring
Uralbergen; de tertiära haven fortsattes här
under kvartärtiden (se Aralo-kaspiska
inhavet). En stor del av den ryska
slätten har under kvartärtiden varit täckt av
den nordiska inlandsisen, och dennas
avlagringar ha stor betydelse för jordmånen i södra
R. och Ukraina. — Uralbergen, som i n.
fortsättas av Novaja Zemlja, bestå av veckade
paleozoiska sediment, såväl marina som
terrestra, med kärnzoner av urberg, och
innehålla i rik mängd malmer o. a. praktiskt
användbara mineralämnen. — Sibirien är i den
n. delen ett slättland med flackt liggande
sedimentära avlagringar, i v. huvudsaki.
marina paleozoiska lager och i mell. Sibirien
även mesozoiska av olika slag samt i
Angara-landet urberg, som överlagras av mesozoiska
terrestra bildningar.
Den sibiriska slätten täckes i det stora hela
av alluviala bildningar av olika slag, och
nedisning har där endast förekommit i
bergskedjorna i de olika delarna av landet. Som
särskilt anmärkningsvärda må framhållas de
ismassor, som ligga kvar mångenstädes sedan
äldre skeden av kvartärtiden och innehålla
väl bevarade rester av mammut (se d. o.),
t. ex. vid floden Berezovka. K. A. G.
Bild 1. Jordmånsregionerna i Europeiska Ryssland.
Jordmån. Det ryska låglandets jordmån
är mera beroende av klimatet än av de
geologiska avlagringar, som utgöra dess
underlag. R. indelas i klimatiska jordmånsregioner
(se karta), som i sin tur sönderfalla i olika
zoner med speciell karaktär.
Längst i n. ligger den trädlösa
tundraregionen med på djupet ständigt frusen mark. I
tundrajorden träda på grund av den låga
temp. de kemiska processerna tillbaka, och
mekanisk vittring överväger. S. om
tundrorna träffas den väldiga podsolregionen, där
marken kännetecknas av stark urlakning av
lösliga ämnen och anrikning av vissa
kolloi-der (se P o d s o 1). Inom podsolregionen
härskar skogen i omväxling med myr och odlad
mark. Ännu längre mot s. vidtager den
svarta jorden, tjernozem, R:s berömda
vetejord. Den kan kännetecknas som en djup
(ofta omkr. 70 cm), lucker mylla, rik på
kalk och växtnäringsämnen, vilka hållas
ad-sorptivt bundna, och har gynnsam reaktion.
Den svarta jorden har, åtm. till väsentlig
del, utbildats till en grässtäpp i kontinentalt,
ganska regnfattigt klimat, varigenom
urlak-ningen av de vid vittringen i marken
frigjorda salterna blir obetydlig. Numera är
den svarta jordens region så gott som helt
uppodlad. Mot s. och s. ö. övergår den svarta
jorden i s. k. kastanjefärgad jord, som är
humusfattigare, saltrikare och mindre lucker
än den svarta jorden. Den svarar mot ett
ännu nederbördsfattigare klimat och en
stäppvegetation av torrare karaktär. Den kan
odlas, men de ständigt återkommande
torkperioderna bereda jordbruket svårigheter. I
de s. ö., mycket torra delarna av landet
härska alkalirika, humusfattiga ökenstäpp-
XVI. 42
A.-B. KARTOGR. INST.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
