Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ryssland - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1339
Ryssland (Historia)
1340
men landet härjades upprepade gånger av
nomadfolk, främst av kumaner (polovtser).
Jaroslavs sonson den statskloke Vladimir
Monom ach (storfurste 1113—25)
bekämpade med framgång kumanerna och
upprätthöll Kievs anseende, men under hans
efterträdare sjönk Kievs betydelse genom inbördes
strider och kumanernas härjningar.
Samtidigt framkommo i periferien nya centra. I
Galizien-Volynien uppstod ett furstendöme,
som dock snart gick under genom
grannarnas anfall och dess egen oligarkis oförmåga.
I n. samlade handelsstaden Novgorod (se d. o.)
ett betydande välde med lydstäder och
han-delskolonier långt bortåt Volga. I n. ö.
utbredde sig slaverna utan större motstånd över
de förut finska, områdena, vilkas befolkning
delvis assimilerades, och här uppstod ett
betydande furstendöme, Suzdal-Vladimir, vars
härskare ej som i Kiev och Novgorod hade
att strida mot mäktiga bojarer el.
folkförsamlingar. A n d r e j Bogoljubskij, son
till storfursten Jurij Dolgorukij (d.
1157), yngste son till Vladimir Monomach,
blev 1157 furste i Suzdal och Rostov, bosatte
sig i Vladimir, som förblev hans huvudstad
även sedan han 1169 plundrat Kiev. Han
mördades 1174, men hans verk fortsattes av
hans bror V s e v o 1 o d (reg. 1176—1212).
Efter dennes död delades dock även
fursten-dömet Vladimir; ingenstädes fanns en stark
statsmakt, som kunde ena riket inför en
hotande fara: tatarernas invasion. Djingis-kans
härar besegrade 1224 kumaner och sydryska
furstar vid Kalka men drogo sig därefter
tillbaka till Asien. Rivaliteten mellan
småfurstarna fortsatte likväl, och R. blev därför
ett lätt byte vid tatarernas förnyade infall,
som 1237—40 ledde till fullbordande av både
Volgalandets och Dnjeprlandets erövring.
Tatartiden (1240—1480). R. kom att
lyda under kanatet i Kiptsjak, Gyllene
hordens rike, med residensort i Sarai vid nedre
Volga. Tatarernas erövring ledde icke till
upprättandet av ett ordnat rike med fasta
gränser. Själva förblevo de länge krigiska
nomader, kringströvande på Sydrysslands
stäpper, vid behov översvämmande upproriska
landsändar. Av de kuvade ryssarna
utpressades tryckande skatter, men furstarna fingo
behålla el. förändra sina områden under
fortsatta inre strider, i vilka tatarerna emellanåt
ingrepo. Kanatet försvagades snart genom
inre strider, och skatteindrivningen ersattes
av tribut från furstarna. Kyrkan åtnjöt skydd
och skattefrihet. Böndernas ställning
försämrades, och vid mitten av 1400-talet började
deras fria flyttningsrätt inskränkas.
Tatarväldet bidrog att avskära R. från
Västeuropas kulturutveckling och satte många spår i
seder och språk; flera tatarsläkter ingingo i
el. blandades med den ryska överklassen.
Tatarkanen avgjorde vanl. vem som skulle
bli storfurste, och trängtan efter värdigheten
föranledde upprepade strider mellan furstarna
i Vladimir, Tver och Moskva. Genom sitt
avskilda men ur handelssynpunkt förmånliga
läge och sina furstars relativa duglighet fick
Moskva snart övertaget. Storfursten och
folkhjälten Alexander Ne v ski ja (se d. o.;
d. 1263) sonson Ivan Danilovitj
(Kalita; d. 1341) förmådde metropoliten att
flytta till Moskva, erhöll 1328
storfurstetiteln av kanen och fick som dennes ombud rätt
att insamla de övriga furstarnas tribut. Ivan
Kalitas sonson Dimitrij Ivanovitj
(Donskoj; reg. 1359—89) besegrade 1380
de dittills som oövervinnliga ansedda
tatarerna på Kulikovo polje (Snäppfältet) vid
Don, men 1382 härjades Moskva och tvangs
att åter betala skatt. Den nya polsk-litauiska
stormakten trängde ung. samtidigt fram till
Svarta havet genom det tidigare av
tatarerna grundligt härjade Kievlandet, erövrade
västra R. och kom snart i kontakt med
stor-furstendömet Moskva. Detta utbredde sig i
Volgalandet och fick även inflytande över
Novgorod, som ej ockuperats av tatarerna
men ansatts av svenskarna och Tyska orden
och försvagats genom inre klasstrider.
Dimitrij Donskojs sonson Vasilij V a s i 1 j
e-v i t j (reg. 1425—62) förde en stormig
regering i kamp mot sina fränder och fick
ögonen utstungna av en rival om makten. Hans
son Ivan III Vasiljevitj (reg. 1462
—1505) underkuvade 1478 Novgorod, slöt
förbund med Krimtatarerna och kunde 1480
motstå ett anfall av Gyllene horden, varefter
storfurstens formliga vasallskap under
tatarerna upphörde.
Den moskovitiska tiden (1480—
1700). Det moskovitiska riket uppkom genom
föreningen av Volgalandet med Novgorods
besittningar under samme självhärskare
(samo-derzjets), som betraktade sig som arvtagare
till tatarkanernas oinskränkta makt. Den
politiska sammanslutningen förvandlades först
långt senare till en organisatorisk enhet. Med
våld och väld införlivade den trolöse Ivan III
med sitt rike Jaroslavl, Rostov, Tver, Vjatka
m. m. Efter sitt giftermål med en brorsdotter
till den siste grekiske kejsaren, Sofia,
betraktade han sig som arvtagare till de
bysantinska kejsarna och upptog den bysantinska
dubbelörnen i R:s vapen. Ivan förde flera
misslyckade fälttåg mot tatarkanatet Kazan
men hade större framgångar i v., anlade 1492
Ivangorod vid Finska viken och vann från
Polen-Litauen Tjernigov m. m. (1503).
Boja-rerna hade ännu stort inflytande, och vid
utdelande av ämbeten ansågs storfursten
bunden av en hävdvunnen rangordning. För att
frigöra sig från bojarrådet, ett slags riksråd,
inrättade Ivan egna ämbetsverk, prikazy.
Kyrkan hade att kämpa mot inflytanden
utifrån och kätterska rörelser, bl. a. en
judai-serande sekt i Novgorod. Dess intressen
sam-manföllo alltmer med självhärskardömets. —
Vasilij III Ivanovitj (reg. 1505—33),
Ivans och Sofias son, slöt sig nära till
hierarkien. Under storfurstens välde indrogos Pskov,
Rjazan och Sjeversk, och därmed försvunno
de sista återstoderna av politisk autonomi
inom riket. Med den från Litauen avfallne
magnaten Michail Glinskijs bistånd
förvärvades bl. a. Smolensk (1514), men försök att
utvidga Moskvas inflytande över Kazan ledde
till härjningståg av Krimtatarerna.
Ivan IV Vasiljevitj (reg. 1533—84)
var vid faderns frånfälle endast tre år, och
under hans minderårighet vansköttes
regeringen av det storfurstliga husets
anförvanter under våldsamma strider mellan
rivaliserande bojarätter. Den kraftfulle metropoliten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
