Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ryssland - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1341
Ryssland (Historia)
1342
Makarij krönte 1547 Ivan till tsar och omgav
honom med dugliga rådgivare, bl. a. popen
Silvester och adelsmannen Aleksej Adasjev.
En ny världslig lagbok, sudebnik, tillkom
1550, en ny kyrkoordning, »Stoglav», 1551.
Ett fotfolk av värvade musketörer, streltsy,
upprättades, och adelns rusttjänst skärptes.
Den förstärkta krigsmakten användes till
erövringen av Kazan (1552) och Astrachan
(1557), varigenom Volga blev en rysk flod.
Ett krig om den i upplösning stadda
liv-ländska ordensstatens besittningar (delvis ett
uttryck för R:s trängtan till havet) ledde i
början till framgångar, erövring av Narva,
Dorpat m. m. men invecklade R. i krig med
Sverige och Polen, vilket i freden 1583
tillerkändes största delen av Livland. Efter
framgångarna mot Kazan och Astrachan hade
Ivan även kommit i konflikt med
Krimtata-rerna, och dessa härjade 1571 Moskva.
Omkr. 1560 skedde ett omslag i Ivans lynne;
han blev en patologisk despot och fick
tillnamnet groznyj, den bistre, förskräcklige.
Förbittrad på bojarerna, sökte han genom
våldsamma reformer förvandla R. från ett av
många feodala enheter bestående rike till en
enhetsstat, skapade en ny tjänsteadel med
livstidsförläningar och rasade mot städernas
relativa självständighet (blodbad i Novgorod
1570). Ivan avsade sig 1564 makten men
återtog den på folkets begäran och delade sedan
R. i opritjnina (se d. o.) under tsarens egen
förvaltning och zemsjtjina under bojarerna;
1575 lät han en tatar en tid vara storfurste.
Inom riket försiggick en betydande
flyttning från de centrala delarna till periferien,
dels till den fruktbara jorden i s., dels till
Sibirien, där Jermak Timofejevitj (se d. o.)
gjorde stora erövringar; många flydde undan
förtrycket till de fria kosackerna,
gränsvakter på stäpperna mot turkar och tatarer.
Bonden var ännu i princip fri, hade rätt att
flytta, om han betalade vad han var skyldig
godsägaren, men blev svårt skuldsatt, även vid
koloniseringen av nya områden, och snart
faktiskt livegen.
Under Ivan IV:s degenererade son Fedor
(Fjodor) Ivanovitjs regering (1584—
98) fördes styrelsen av tsarens svåger Boris
G o d u n o v, som sökte ge det under Ivan IV
utpinade landet fred och lugnare
förhållanden. Ryska kyrkan gjordes 1589 oberoende
av Konstantinopel genom att R. fick en egen
patriark. Genom en ukas 1597 fingo
godsägarna rätt att inom fem år återkräva
bort-lupna bönder, ett stort steg på vägen mot
fullständig livegenskap. Fedors bror Dimitrij
hade 1591 ljutit en våldsam död, och då Fedor,
den siste Rurikättlingen av den moskovitiska
ätten, avlidit, valdes Boris (1598) till tsar.
Han sökte vinna olika folkklasser genom illa
beräknade eftergifter och förföljde sina
rivaler bland stormansätterna. Med stöd av
polacker och kosacker uppträdde 1604 en
tron-krävare, som utgav sig för att vara Dimitrij,
Fedors bror, och nu uppstod en allmän
villervalla, smutnoje vremja. Stormännen voro
avundsjuka på Boris, bönder och kosacker
revolterade mot förtrycket, och snart blandade sig
polacker och svenskar i leken för att vinna
R:s tron, i varje fall gränsprovinser. Boris
avled plötsligt 1605, hans begåvade son
Fe
dor mördades s. å., Dimitrij maj 1606. En
bojar, furst Vasilij Sjujskij, utropades
1606 till tsar, men hans myndighet sträckte
sig ej långt. Aug. 1607 uppträdde en ny
Dimitrij, som dödades 1610, och 1611 en
tredje, som ihjälslogs 1612 (se vidare
Dimitrij, sp. 935—938). 1610 avsattes Vasilij, och
bojarrådet lät hylla Sigismund Vasas son
Vladislav som tsar, medan Sigismund krävde
R:s tron för egen räkning; 1610—12 hade
Moskva en polsk garnison. A andra sidan
hade Karl Filip av Sverige flera förespråkare,
särskilt i det av svenskarna erövrade
Novgorod. Mot främlingsväldet och den allmänna
anarkien uppstod en nationell samling under
ledning av slaktaren Kuzma Minin och furst
Dimitrij Pozjarskij. På en allmän
valförsamling 1613 utsågs bojaren Mikael (M
i-c h a i 1) Fedorovitj Romanov,
befryn-dad med den gamla ätten, till tsar, och
småningom inträdde lugnare förhållanden. På
dyra villkor slöt R. fred med Sverige i
Stol-bova 1617 och stillestånd med Polen (1618),
avskars från Östersjön och förlorade till Polen
det strategiskt viktiga Smolensk.
Mikael (reg. 1613—45) och hans son
Aleksej Michajlovitj (reg. 1645—76) voro
veka, religiösa män, som ej satte någon
personlig prägel på styrelsen. Under Mikaels
regering var hans fader, patriarken Filaret (se
d. o.), från 1619 till sin död 1633 medregent
och R:s faktiske styresman. I början av
Aleksejs regering tillkom en ny lagbok (1649),
som bl. a. band bonden fastare vid torvan
och gjorde bondekommunen, miren, ansvarig
för skatterna, övergrepp och korruption inom
förvaltningen gåvo upphov till upprepade
oroligheter; genom de breda lagrens svåra läge
kunde kosacken Stenka Razins uppror 1667
-—71 gripa vida omkring sig. Riket led av
kronisk finansnöd, som man sökte avhjälpa
genom olika pålagor, monopol och
myntförsämring. Handeln hämmades bl. a. av dåliga
kommunikationer, låg levnadsstandard och
dålig rättssäkerhet. R. hade blott två hamnar
för handeln med utlandet, Archangelsk i n.
och Astrachan vid Kaspiska havet, och över
den förra gick sedan Ivan IV :s tid en rätt
livlig handel med England. Under 1600-talet
började förbindelserna med utlandet bli
livligare. Allehanda utländska hantverkare
samlades i Moskvas för utlänningar avsedda
förstad, vissa medlemmar av överklassen
tillägnade sig någon västeuropeisk civilisation, och
krigsväsendet reformerades delvis under
ledning av utländska äventyrare.
Främlingsvä-sendet möttes dock även av gammalrysk
reaktion; de av patriarken Nikon (se d. o.)
införda kyrkliga reformerna ledde till en
ödesdiger schism (se R a s k o 1 n i k e r).
Efter tatarernas förödande härjningar i
Kievlandet hade detta koloniserats på nytt,
dels av ryssar, dels av bönder från
Polen-Litauens ö. delar. Genom unionen i Lublin
kom detta gränsland, Ukraina, under
Polens välde, och efter religionsfreden i
Brest-Litovsk 1596 utsattes dess befolkning för
polska magnaters förtryck och katolikernas
omvändelseiver. Polackerna kommo även i
kontakt med de självständiga, oroliga
kosackerna vid Dnjepr, och dessa besegrades
slutligen 1638. Bohdan Chmielnicki (se d. o.)
bör
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
