Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ryssland - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1343
Ryssland (Historia)
1344
jade 1648 ett uppror mot Polen, som snart
förvandlades till ett våldsamt religionskrig.
1654 underkastade sig Chmielnieki ryske
tsaren mot löfte om vidsträckt autonomi. S. å.
började R. krig mot det mot många fiender
kämpande Polen (se d. o., sp. 1164—65), och
Aleksej erövrade Smolensk och Litauen;
genom stilleståndet i Andrusovo 1667 behöll R.
tills vidare Smolensk och Ukraina ö. om
Dnjepr med Kiev.
Aleksejs två äktenskap ledde efter hans
död till stridigheter mellan familjerna
Milo-slavskij och Narysjkin. Under hans unge son
Fedor Aleksejevitj (reg. 1676—82)
avskaffades den gamla rangordningen (jfr ovan,
sp. 1340). Vid Fedors död genomdrevo
boja-rerna, att hans sinnesslöe helbror Ivan
förbigicks till förmån för hans då 10-årige
halvbror Peter Aleksejevitj (reg. 1682—
1725). Efter ett streltseruppror s. å. erkändes
dock Ivan som tsar jämte Peter. Ivans
helsyster Sofia tog makten och biträddes av
sin älskare den västeuropeiskt bildade,
reformvänlige furst Vasilij Golitsyn. 1686 slöts
varaktig fred med Polen, varigenom vinsterna
1667 blevo definitiva; R. inträdde i den stora
ligan (kejsaren, Polen och Venezia) mot
Turkiet, och Golitsyn företog 1687 och 1689 två
misslyckade tåg till Krim. Vid ett rykte att
Peter skulle mördas störtades Sofia 1689,
men regeringen fördes t. v. av Peters moder
(d. 1694), patriarken och bojarerna, medan
Peter fortsatte sin utbildning och Ivan till
sin död 1696 behöll tsartiteln. Efter ett
misslyckat anfall 1695 erövrade Peter 1696 Azov
med hjälp av kosacker och nybyggda
krigsfartyg. 1697 begav han sig på en studieresa
till Västeuropa, anställde efter återkomsten
1698 ett blodbad på de upproriska streltserna
och började sedan sin under ideliga krig
pågående omdaning av R. till en europeisk
stormakt. (A. A-t.)
Den petersburgska tiden (omkr.
1700—1917). Ansträngningarna i nordiska
kriget (se d. o.) nödvändiggjorde arméns
reorganisation, folkklassernas strängare
utnyttjande i skatteväg, kyrkans
underkuvande, de politiska korporationernas
sprängning och självhärskardömets stärkande efter
absolutistiska förebilder. Tyngdpunkten
flyttades till Östersjön, vid vars kust den nya
huvudstaden, Petersburg, anlades (1703), urspr.
blott avsedd till örlogshamn och för
Neva-mynningens skydd. R:s makt växte på
grannarnas bekostnad, men samtidigt
påverkade västeuropeiska samhällsidéer de högre
klasserna, och 1800-talets
nationalitetssträ-vanden, som gåvo ny färg åt
erövringspolitiken, syftade även till massornas frigörelse.
Rubbningarna i de ekonomiska underlagen,
nationella missräkningar och ökad bildning
väckte kraftigare reaktion mot det
administrativa tvånget, vars mildring måste
modifiera villkoren för R:s yttre storhet.
Om Peter I:s energiska reformverksamhet
på olika områden se Peter, sp. 908. Genom
freden i Nystad (1721) erhöll R. Livland,
Estland, Ingermanland och större delen av
Karelen med Viborg och Keksholm. Peter antog
nu kejsartitel. Därefter vände sig Peter
mot Persien och bemäktigade sig bl. a.
Dage-stan och Baku vid Kaspiska havet; under
nordiska kriget hade R. vunnit vidsträckta
områden i Centralasien, s. om Irtysj.
Tronföljden reglerades sålunda, att den regerande
kejsaren ägde utnämna vem han ville till
sin efterträdare. — Då uppbörden av den
personliga skatten anförtroddes åt godsägarna,
ökades dessas makt över de livegna, vilka
hädanefter behandlades som trälar.
Under Peters änka, Katarina I (reg.
1725—27), och sonson Peter II (reg. 1727
—30) återgick makten efter heta strider till
de mot reformerna avogt stämda bojarätterna.
Därefter utropades Anna Ivanovna, Peter
I:s brorsdotter (reg. 1730—40), till kejsarinna,
men hennes makt inskränktes till förmån för
»översta hemliga rådet». Anna återvann dock
snart enväldet och lämnade styrelsen åt tyska
uppkomlingar (Biron, Münnich). Efter Annas
död gjorde sig Biron till regent för
tronföljaren Ivan VI (reg. 1740—41) men
efterträddes av dennes moder, Anna av Braunschweig.
Under Sveriges revanschkrig mot R. svingade
sig Peter I:s dotter Elisabet (reg. 1741
—62) upp på tronen. Finland erövrades;
Elisabet nöjde sig dock med en obetydlig del
därav. Hon motarbetade senare det
uppåtsträvande Preussen och deltog med kraft i
sjuåriga kriget.
Peter III av ätten Holstein (reg. jan.—
juli 1762) slöt skyndsamt fred och förbund med
Preussen, men hans avoghet mot kyrkan och
iver för preussisk militarism medförde, att
hans gemål, Katarina, kunde störta honom.
Katarina • II (reg. 1762—96) fortsatte
med större smidighet makens politik, ville
bilda en stor nordisk allians som motvikt
till det bourbonsk-österrikiska systemet och
sökte befästa R:s inflytande i Polen och
Sverige. I sin inre styrelse påverkades
hon till en början av upplysningsidéerna,
men reformivern svalnade snart. Ett
ansträngande krig med Turkiet slöts av
freden i Kütschük Kainardsoha (1774), vari
Porten bl. a. avträdde Azov, tillät ryska
handelsfartyg att passera Dardanellerna samt
medgav R. ett visst inflytande över
Donaupro-vinsernas kristna undersåtar. Dessa
njugga fredsvillkor uppvägdes av att Katarina
vid Polens första delning (1772) förvärvat
några delar av Litauen. Sedan en
allvarlig bonderesning (se P u g a t j e v) kvävts,
började Katarina alltmera gynna de högre
klasserna; adeln erhöll personlig skattefrihet,
medan allmogens livegenskap skärptes. Ett
nytt krig med Turkiet, varunder R. anfölls
av Sverige, slöts 1792, och R. kom nu i
okvald besittning av det 1783 annekterade
Krim. Polens andra delning (1793) riktade
R. med större delen av Litauen, Volynien,
Podolien och polska Ukraina, den tredje (1795)
med Kurland samt återstoden av Litauen
oeh Volynien.
Katarina efterträddes av sin son Paul I
(reg. 1796—1801). Successionsordningen
grundades nu på den manliga linjens arvsrätt.
Livegenskapen mildrades, och
östersjöprovinserna återfingo sin inhemska förvaltning.
1798 biträdde R. koalitionen mot Frankrike,
men sedan ville Paul med Bonapartes stöd
angripa Englands makt i Indien. Den
ombyt-lige despoten föll offer för en med
tronföljarens vetskap ingången sammansvärjning. —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
