Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ryssland - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ryssland (Historia)
1345
Alexander I (reg. 1801—25), Pauls son,
hyllade i början en moderat reformpolitik. De
av Peter I organiserade kollegierna ersattes
med ministerier (1802), och till statens
högsta konsultativa korporation bestämdes
riksrådet. R. deltog i kriget mot
Napoleon, men efter nederlagen vid Austerlitz
(1805) och Friedland (1807) slöt Alexander
i Tilsit (s. å.) fred och förbund med
Frankrike; detta gav R. Galizien och fria händer mot
Sverige och Turkiet, varpå Finland och Åland
erövrades 1809. Efter den franskvänlige
Spe-ranskijs råd fullbordades den centrala
administrationens ombildning. En brytning med
Napoleon vållades snart av dennes polska
politik, yrkanden på kontinentalsystemets
obetingade tillämpning och invändningar mot R:s
orientaliska planer. Alexander närmade sig
England och slöt 1812 fred med Porten,
varvid R. erhöll Bessarabien. Efter Napoleons
misslyckade tåg till Moskva intog Alexander
en ledande ställning i den nya koalitionen
mot Frankrike men sökte förgäves på
Wien-kongressen (1814—15) av Polen skapa en
konstitutionell monarki i union med R. Galizien
återlämnades nu till Österrike. Alexander
hängav sig alltmera åt religiösa grubblerier,
lät gunstlingen Araktjejev föra en reaktionär
inrikespolitik och strävade i spetsen för
Heliga alliansen att kväva alla frihetsrörelser i
Europa. Bland de officerare, som där fått
smak för de revolutionära grundsatserna,
upp-stodo emellertid hemliga sällskap med syfte
att i R. införa en konstitutionell författning,
ja, dynastiens störtande och republik.
Alexanders bror Nikolaus I (reg. 1825—
55) måste, sedan den äldre brodern
Konstantin med Alexanders samtycke avsagt sig
arvsrätten, med vapenmakt tillkämpa sig tronen.
Vid truppernas svärjande av trohetseden
utbröt ett av frihetssvärmare anställt myteri.
Upprorsledarna (d ekabristerna)
straffades synnerligen strängt, och Nikolaus
betonade med skärpa enväldets och
konservatismens principer. Som statsinkvisition
tjänstgjorde den beryktade »tredje avdelningen» av
kejsarens kansli. Livegenskapen rubbades ej,
och valrätten till adelsförsamlingarna
inskränktes genom förmögenhetscensus (1831).
Mot Europa uppträdde Nikolaus som det
be-ståendes förkämpe men främjade även R:s
utvidgning genom en aktiv utrikespolitik.
»Västerlänningarna», vilka ivrade för
sambandet med den europeiska bildningen, fingo
allt radikalare språkrör i den växande ryska
emigration, som i Västeuropa lärde känna
den främmande revolutionspropagandan.
Persien råkade i allt större beroende av R., och
dettas välde utvidgades betydl,igt i
Centralasien. Den turkiska flottan krossades vid
Navarino (1828), och genom freden i
Adrian-opel (1829) avträdde Turkiet ytterligare
områden vid Svarta havet. Resningen i Polen
(1830—31) nedslogs utan hänsyn till europeisk
opinion. Fördraget i Hunkjar-Iskelesi (1833)
ställde Turkiet under R:s protektion: under
krigstid skulle Dardanellerna spärras för . Ila
andras flottor. Sultanens konflikt med
Egypten nyttjade Nikolaus för att isolera
julimonarkien från övriga makter, men han måste
1841 dela förmynderskapet över Turkiet med
1346
övriga stormakter. R. ingrep energiskt för
ordningens återställande i Ungern 1849,
medlade 1850 mellan Österrike och Preussen samt
bidrog 1852 till räddandet av den danska
monarkiens integritet. Med ovilja såg R.
Frankrikes och Österrikes inblandning i sitt sedan
freden i Kütschük Kainardscha bestående
protektorat över Orientens kristna, och Nikolaus
föreslog England en delning av »den sjuke
mannens» kvarlåtenskap samt besatte 1853
Donauprovinserna. England förband sig
emellertid med Frankrike. Om det därpå följande
Krimkriget se d. o.
Nikolaus’ son Alexander II (reg. 1855
—81) slöt freden i Paris, varigenom R.
avträdde Donaumynningarna oeh en del av
Bessarabien. Svarta havet förklarades neutralt
och öppet för alla handelsfartyg men stängt
för örlogsfartyg. Sålunda förlorade R. sin
övermakt i s. ö. Europa. Efter fredsslutet
yrkades från alla håll på inre reformer.
»In-telligentsian» svärmade för en
folkrepresentation, och bland studenterna vunno
socialistiska teorier ökat insteg. Förtäckt agiterades
bland allmogen för dessa läror, och man vände
sig mot den bestående ordningen (nihilister).
Jäsningen tilltog under Alexander II :s hela
regering och ledsagades av än brådstörtad, än
hämmad el. vacklande reformpolitik. Efter
grundliga förberedelser utfärdades 1861
manifestet om livegenskapens upphävande. De
frigivna (över 22 mill.) tilldelades lotter av den
jord de brukat, och den adlige godsherren
remplacerades av det solidariska byalaget
(mir, se d. o.). Näringslivet blev rörligare;
fabriker och järnvägar anlades i stor skala,
men en stor del av adeln ruinerades, och
allmogen fick svårt att reda sig med sitt
självständiga jordbruk. En ny
domstolsorganisa-tion med offentlig och lika rättskipning för
alla klasser infördes 1866. Ombud från de
olika stånden erhöllo rätt att vid landsting
(zemstvo) behandla ortsangelägenheter (1864).
Kommunalförfattning infördes i städerna.
Polisen fortfor dock att godtyckligt förfölja
misshagliga riktningar och personer, och
tryckfriheten förblev beroende av tillfälliga
inskränkningar. Utvecklingen av de 1864
inrättade folkskolorna försvårades av brist på
medel och lärarkrafter. Efter resningen i
Polen 1863—64 infördes där ett strängt
förrysk-ningssystem. I Finland åter sammankallades
f. ggn efter 1809 en lantdag (1863). Under
Peter I fick R. fast fot i Kaukasien; det
vann stora landsträckor genom frederna i
Kütschük Kainardscha (1774) och Adrianopel
(1829) och tog Georgien i början av
1800-talet. 1859 fullbordades erövringen av
Kaukasien. Den ryska diplomatien tävlade i
Afga-nistan och Persien framgångsrikt med den
brittiska. Tasjkent och Samarkand
erövrades, kanaten Kokand och Bochara blevo ryska
vasaller (1865—68), Chiva måste erkänna
tsarens överhöghet (1873). Amur, Ussurilandet
och ön Sachalin förvärvades, men
besittningarna i Alaska såldes till Förenta staterna
(1867). Under skydd av R:s vänskap kunde
Bismarck genomföra Tysklands enande, och
R. bragtes även närmare Österrike
(»tre-kejsarförbundet» 1872). Samtidigt ökades
härstyrkan genom införandet av allmän värn-
XVI. 43
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
