Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ryssland - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1347 Ryssland
plikt (1874). Jäsningen på Balkan
underblåstes, och jämsides med den panslavistiska
agitationen växte den nihilistiska,
organiserad i hemliga sammansvärjningar. Slutligen
drevs tsaren att förklara Turkiet krig (1877;
se Rysk-turkiska kriget 1877 —
7 8), men de för turkarna hårda villkoren i
preliminärfreden i San Stefano (1878)
mildrades på Berlinkongressen (se d. o.). Missnöjet
inom R. eggade den revolutionära
terrorismen, vilken nu vändes mot tsaren själv.
Förgäves sökte denne med liberala löften lugna
sinnena; han mördades 1881.
Alexander III (reg. 1881—94)
förklarade sig ämna bevara självhärskardömet
orubbat och styrde under Pobjedonostsevs m. fl:s
inflytande i den ortodoxa kyrkans och
äkt-ryskhetens tecken. De revolutionära
sammansvärjningarna motarbetades omsorgsfullt, och
judeförföljelser tjänade att till en del avleda
den inre oron. En planmässig
förrysknings-politik tillämpades alltmera i icke-ryska
riks-delar. Fördrag med Tyskland och Österrike
om ömsesidig neutralitet vid angrepp från en
fjärde makt (Frankrike, England 1884)
utövade för någon tid ett lugnande inflytande.
Framryckandet fortsattes i Centralasien, och
i Afganistan visade England stor
eftergivenhet mot R. Genom Bulgariens egenmäktiga
emancipation försvagades R:s inflytande på
Balkan, och förhållandet till Tyskland,
vilket misstänktes för att i egna syften
underblåsa dessa förvecklingar, försämrades. R.
höll dock till godo med det hemliga treåriga
separatfördraget om neutralitet vid anfall
från en tredje makt (alltså även Österrike,
»återförsäkringsfördraget»). Efter Vilhelm
II:s tronbestigning fick emellertid detta
fördrag utlöpa. Sedan de ryska
statsobligationerna avvisats från Berlinbörsen (1887),
lyckades R. i Frankrike upptaga betydande
lån, rådplägningar mellan ryska och franska
militärmyndigheter inleddes, och
sammanslutningen påskyndades av Englands och
Tysklands inbördes vänskapliga uppgörelser samt
av trippelalliansens förnyande (1891). Först
1894 stadfästes dock den rysk-franska
»en-tenten» i en förbundstraktat, som innehöll
allmänna försäkringar om samverkan för fred
och jämvikt. Med Frankrikes bistånd
strävade R. efter bästa förmåga att motarbeta
Tysklands ekonomiska insteg i Orienten, men
främst riktades R:s utvidgningsplaner mot
Asien. Tyngdpunkten i R:s planmässigt
organiserade ekonomiska utveckling överflyttades
från agrarförhållandena till storindustriens
befordran genom prohibitiva åtgärder och
ofantliga militära statsbeställningar;
statskrediten höjdes genom upplånade guldmassors
deposition i riksbanken. I samband härmed
stodo djupgående inskränkningar i
kommunalförvaltningen (ny lag om landstingen 1890)
och i den enskilda ekonomiska verksamheten
(brännvinshandelsmonopol för staten 1894).
Ett rörligare affärsliv, upprepad hungersnöd
på landsbygden och hårdnackat tullkrig med
Tyskland blevo de närmaste följderna härav.
Spänningen med Tyskland föranledde en
kraftig ökning av fälttrupperna, väldiga
fäst-ningsbyggen i Polen samt anläggandet av en
flottbas i Libau (1893). C. F. P-a.
Nikolaus II : s tronbestigning (1894),
(Historia) 1348
snart följd av ett slags (av Pobjedonostsev
författad) regeringsförklaring, vari tsaren
varnade för alla »dåraktiga drömmar» om
moderation av självhärskarmakten, gav [-signa]-] {+sig-
na]+} till ett återupptagande av den under
Alexander III nästan kvävda
oppositionsrörelsen. Icke blott intelligensen utan även de
delar av borgarklassen, som dittills varit
reaktionens stöd, började frondera.
Godsägarklassen, uppretad av en industristödspolitik,
vilken svårt tyngde det med rekordartat låga
sädespris kämpande jordbruket, började i
zemstvoerna ge sitt missnöje luft; då i början
av 1900-talet svår kris hemsökte den med
osunda medel framdrivna ryska industrien,
började även industriidkarna kräva sådan
reformering av de antikverade
samhällsförhållandena, som kunde göra R. till en
industriellt bärkraftig stat. Samtidigt steg missnöjet
inom bonde- och arbetarklassen. En
ytterligare skärpning av böndernas jordbrist,
vållad av att godsägarna, då kring sekelskiftet
sädesprisen åter stego, blevo allt ovilligare
att lämna bönderna jord i arrende, ledde
efter 1900 till häftiga bondeoroligheter. I
samband därmed skedde en renässans av den på
1880-talet krossade narodnikrörelsen, nu
reorganiserad i det 1902 bildade
socialistrevolutionära partiet. Liksom tidigare anknöt
man här förhoppningar om socialismens
genomförande i Ryssland till bondeklassen, som,
sedan jorden socialiserats och utdelats till
bönderna, skulle kunna vinnas för
socialismen, och liksom tidigare räknade man för
åstadkommande av den politiska omvälvning,
som först måste ske, främst på effekten av en
av partiets kamporganisation (snart ledd av
Azev, se d. o.) praktiserad terror (bland dess
första offer var inrikesminister Sipjagin 1902).
1890-talets hektiska industriuppblomstring,
under vilken arbetarklassen snabbt tillväxte,
gav arbetarna impulsen till en med framgång
förd ekonomisk kamp; försämringen i deras
villkor under industrikrisen och de
repressa-liemetoder, varmed de maktägande sökte
kväva arbetaroron, beredde snabbt jordmånen
för revolutionär propaganda bland arbetarna.
1898 bildades det ryska socialdemokratiska
partiet; dess program utformades under
1900-talets första år i den i utlandet utgivna
partitidskriften Iskra (Gnistan). I strid mot en
småningom uppväxande opposition hävdade
här Lenin (se d. o.), att vid den borgerligt
demokratiska revolution, som närmast
förestod och som först senare skulle avlösas av
proletariatets diktatur, arbetarklassen måste
spela den ledande rollen dels gentemot de
borgerliga, som proletariatet visserligen skulle
utnyttja och tvinga framåt men med vilka
det ej, som Lenins motståndare ville, finge
associera sig, dels gentemot bönderna, som
Lenins motståndare icke ville erkänna som en
revolutionär kraft men som enl. Lenin måste,
även till pris av ett stödjande av deras
småborgerliga krav på jordens utdelning bland
dem, vinnas som arbetarklassens
bundsförvant. Samtidigt fastslog han, att
arbetarpartiets nödvändiga organisatoriska styrka
måste vinnas icke, såsom motsidan menade,
genom en organisering på bred front i
demokratiska former utan genom en organisering
av arbetarklassens elit, som skulle bilda en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
