Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ryssland - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1349 Ryssland
av yttersta centralisation och obönhörlig
partidisciplin sammanhållen, konspirativt
arbetande kamporganisation. Vid partiets 1903 i
Bryssel påbörjade, i London avslutade
kongress, där de Leninska linjerna debatterades,
blevo Lenin och hans anhängare slagna i
principfrågorna men lyckades med ett par
rösters majoritet lägga beslag på platserna
i partiledningen och Iskras redaktion —
därav de sedan stereotyperade beteckningarna
bolsjeviker (majoritetsmän) och mensjeviker
(minoritetsmän) på de bägge först längre
fram fullt separerade partiflyglarna.
I utrikespolitiskt avseende
karakteriserades första årtiondet av Nikolaus’ regering av
påfallande passivitet i fråga om hävdandet
av R:s intressen i »den nära östern». I stället
vände man sig mot »fjärran Östern». Där
fullföljdes — med det originella intermezzo, som
bestod i tsarens inbjudan till en allmän
fredskongress (se Haagkonferenser) — den
aggressiva politik (se Kina, sp. 713, och
Japan, sp. 1004), som ledde till
rysk-japanska kriget (se d. o.).
Kriget, impopulärt från första stund, satte
ytterligare fart på oppositionsrörelsen. I
spetsen gick borgarklassen, indignerad över
regeringens lättsinniga och inkompetenta, för
landet ödesdigra krigspolitik. Sedan
inrikesminister Pleve, som sökt nedslå oppositionen
med repressalier, sommaren 1904 mördats,
gjordes en del ansatser att tillmötesgå
oppositionen, men mot slutet av 1904 begyntes en
beslutsam reaktionär kurs, särskilt influerad
av storfursten Sergej, Moskvas
generalguvernör. I början av 1905 ryckte även
arbetarklassen in i striden. I jan. utbröt strejk
inom Petersburgsproletariatet, vars av kriget
och dyrtiden stegrade missnöje dittills hållits
dämpat av den skicklige folkledaren,
prästenpolisagenten Gapon (se d. o.). Tack vare sitt
inflytande över massorna lyckades visserligen
Gapon ge arbetaraktionen en så oskyldig
karaktär som ett lojalt folktåg till tsaren;
detta möttes emellertid av tsarismen med
truppöverfall och massmord (»den blodiga
söndagen» 9 [21] jan. 1905). Ett våldsamt
uppflammande av revolutionsrörelsen i alla dess
former blev den omedelbara följden: väldiga
strejker, en serie av socialistrevolutionära
attentat (bl. a. mördades storfurst Sergej),
högröstade opinionsyttringar från den borgerliga
oppositionen, snart organiserad i
»kadettpar-tiet» (se d. o.), jäsning inom armé och flotta
och svåra agraroroligheter på landsbygden.
Små eftergifter av tsarismen (så löftet om en
dock endast rådgivande folkrepresentation)
kunde ej lugna stämningen. I mitten av okt.
utvecklade sig, inledd med en typografstrejk
i Moskva, en politisk strejkrörelse, som
snabbt utmynnade i en generalstrejk med
anslutning el. stöd från praktiskt taget hela
samhället. Inom proletariatet rådde stark
stämning för väpnat uppror, som dock
avstyrdes av den strejkledning, som spontant
kommit till, ett av Petersburgs arbetare valt råd
(sovjet), där mensjevikerna voro de
ledande (främsta rollen spelades av den dem
närstående Bronstein-Trotskij). Tsaren tvekade
länge mellan militärdiktatur (under storfurst
Nikolaj Nikolajevitj) för revolutionsrörelsens
kvävande med våld och kapitulation för
den
(Historia) 1350
samma; slutligen, på en tidpunkt, då i själva
verket massornas stämning redan börjat
sjunka och strejken börjat avvecklas,
undertecknade tsaren under storfurstens
påtryckning 30 okt. ett av den samtidigt till
premiärminister utnämnde Witte utarbetat
manifest, innehållande löfte om allmänt
medborgerliga rättigheter, utvidgad valrätt till
representationen, riksduman, och rätt för
duman att deltaga i lagstiftningsarbetet (det
s. k. oktobermanifestet). Den ett ögonblick
skakade tsarismen blev emellertid snart åter
situationens herre. Då arbetarna, utan
hänsyn till att deras krafter i det avgörande
ögonblicket visat sig betänkligt svaga, på
egen hand, utan de borgerligas stöd,
fortsatte kampen för långt gående politiska och
ekonomiska krav, ledo de eklatant nederlag.
Efter en rad misslyckade arbetaraktioner i
Petersburg kände sig Witte i dec. stark nog
att göra processen kort med sovjeten; ett
omedelbart därpå under dålig bolsjevikisk
ledning startat väpnat uppror i Moskva
kuvades av Moskvas generalguvernör Dubasov
med en kanoneld, som lade hela kvarter av
Moskva i aska. Arbetarrörelsens krossande
åtföljdes av bondeklassens; dittills
vanmäktiga emot de agraroroligheter, varmed
bondeklassen besvarat det i jordfrågan blanka
oktobermanifestet, genomförde de maktägande
nu med obönhörlig stränghet landsbygdens
pacificering. Stärkt genom denna seger över
massorna och konsoliderad genom anslutning
av samhällets moderata, av
ytterlighetspar-tiernas radikalism uppskrämda element, nu
sammanslutna i det s. k. oktobristpartiet, gick
tsarismen sedan till revolutionens
slutavveckling: uppgörelse med den genom revolutionen
skapade folkrepresentationen. Efter att utan
hänsyn till dumans lagstiftningsrätt ha
utfärdat nya grundlagar och efter att ha
skapat en motvikt mot duman genom omdaning
av riksrådet till ett pålitligt överhus sökte
de maktägande till en början nonchalera den
parlamentariska kampanj mot regeringen,
som öppnades av den i maj 1906
sammanträdande dumans dominerande parti,
kadetter-na, sekunderade av de under
socialistrevolutionär ledning i det s. k. trudovikpartiet
organiserade bönderna. Då effekten av
duma-aktionen på den alltjämt oroliga
folkopinionen ansågs farlig och då ett försök att för
en något modifierad regeringspolitik
engagera kadetterna uppgivits, blev duman på
initiativ av inrikesminister Stolypin, nu
premiärminister, upplöst (juli 1906). Genom en
terroristisk kampanj i stort, bl. a. genom av
ståndrätter avkunnade dödsdomar i massa,
bekämpade Stolypin revolutionens sista
efterdyningar.
Då trots ogenerad påtryckning vid valen
även den andra duman fick radikal
sammansättning, blev icke blott duman upplöst utan
en ny vallag i administrativ ordning
utfärdad, varigenom folkrepresentationen
omdanades, praktiskt taget, till en representation för
godsägarklass och storindustri. Stödjande sig
på den så beskaffade tredje duman, vars
kompakta oktobristmajoritet (under A. I.
Gutj-kov, se d. o.) blint lydde Stolypins minsta
vink och till gengäld fick sina klassintressen
i utsträckt grad tillgodosedda, satt Stolypin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
