Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ryssland - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1351
Ryssland (Historia)
1352
sedan några år som rysk diktator,
konsekvent fullföljande en ibland med liberala
fraser smyckad reaktionspolitik. Såväl
arbetarklassen, bekämpad bl. a. genom ett
hänsynslöst ekonomiskt krig, som bondeklassen höllos
i hårda tyglar; för att möjliggöra
uppkomsten av ett konservativt skikt storbönder
sprängde Stolypin genom en ukas 1906,
stadfäst av duman 1910, det ryska mirsystemet.
Samtidigt gick Stolypin aggressivt fram mot
de icke ryska nationaliteterna, som under
revolutionsåren visat speciell aktivitet, Ukraina,
Polen och Finland. I utrikespolitiskt
avseende inriktade sig den ryska politiken åter på
sina gamla mål i s. (Konstantinopel och den
fria utfarten ur Svarta havet), utan att dock
kunna gå längre än till rent förberedande
diplomatiska rekognosceringar. Ett
förödmjukande nederlag led den, då den efter
Österrikes annexion av Bosnien och Hercegovina
nödgades lämna Serbien i sticket och mars
1909 erkänna annexionen (i samband därmed
blev Izvolskij, utrikesminister sedan 1906,
ambassadör i Paris och Sazonov
utrikesminister). Nederlaget gav anledning till
forcerat militärt reorganisationsarbete, livligt
befordrat av den nationalistiska
dumamajori-teten.
Sedan Stolypin 1911 mördats, gled makten
över till de mot honom fientliga
ultrareaktio-nära, före 1905 dominerande hov- och
byråkratkretsarna. Under ett intrigspel kring
tronen, som snart i ökad grad
började,bedrivas med utnyttjande av den erotiske
undergöraren Rasputin (se d. o.), började relativt
dugliga krafter ersättas av allt
undermåligare; ett utslag härav var det, då våren 1914
den relativt kompetente premiärminister
Ko-kovtsov ersattes av den hopplöst senile
Go-remykin. Samtidigt antog reaktionssystemet
en alltmer planlös och groteskt utmanande
karaktär. Oppositionen växte under sådana
förhållanden snabbt åter fram. Samtidigt som
de klasser, på vilka Stolypin stött sig,
började frondera (i den fjärde, 1912 valda
duman blevo oktobristerna ett oppositionellt
parti), reorganiserades arbetarrörelsen.
Gynnad av ett från 1910 börjande
industriuppsving, återupptog den en ekonomisk kamp,
som på grund av de maktägandes hårda
ingrepp snart övergick att i stället bli
politisk. Särskilt från 1912, då ett otroligt rått
truppöverfall på strejkande arbetare på
Lenafälten i Sibirien ägde rum, växte lavinartat
en strejkrörelse av alltmer utpräglat
politisk art. Rörelsen kulminerade julidagarna
1914 i Petersburg och lät redan ana en
under närmaste framtid förestående revolution.
I utrikespolitiskt avseende fullföljdes med
ökad målmedvetenhet den aktivistiska
kursen, icke minst sedan de för R:s sädesexport
katastrofala konsekvenserna av de
konstan-tinopolitanska sundens avspärrning under
Tripoliskriget aktualiserat nödvändigheten av
R:s fria utväg till Medelhavet. Under rysk
tillskyndan bildades mars 1912 ett
serbiskt-bulgariskt förbund, urspr. med spets mot
Österrike, av vars sönderfallande man
väntade Balkanfrågornas lösning efter ryska
linjer. Men då det ur detta förbund
utvecklade Balkanförbundet i stället vände sig mot
Turkiet, nödgades R. till värn för sina
aspi
rationer på Konstantinopel förena sig med de
andra stormakterna för att bromsa
Balkanförbundet. Och då R. mot såväl Italiens som
Österrikes gensagor ej kunde skaffa Serbien
dess åtrådda utvidgning till Adriatiska havet,
kunde det icke förmå Serbien att pruta av på
sina mot Bulgarien riktade
kompensationskrav i Makedonien och därför ej heller trots
bl. a. tsarens eget ingripande förhindra sina
skyddslingars inbördes uppgörelse genom det
andra Balkankriget. Detta bakslag för R:s
Balkanpolitik utlöste en rysk opinionsstorm,
som tvang den ryska utrikesledningen till
allt nervösare vakthållning kring de ryska
intressena där nere; planerna på en
framstöt mot Konstantinopel inom en nära
framtid började taga allt konkretare form.
Den tyske generalen Liman von Sanders’
anställning i Konstantinopel som ledare av det
turkiska härorganisationsarbetet gav redan
kring nyåret 1914 anledning till en spänning,
under vilken R. hos sina bundsförvanter
föreslog radikala åtgärder, som ofelbart skulle
ha lett till krigsutbrott. Även sedan denna
sak ordnats genom formella eftergifter från
tysk sida, stod den ryska utrikespolitikens
båge på helspänn, något som bl. a. tog sig
uttryck i krigsminister Suchomlinovs
hotfulla skryt i den tysk-ryska presspolemiken
mars 1914 om R:s fulla krigsberedskap. Med
en ängslig beslutsamhet att till det yttersta
hävda R:s intressen gingo de ryska
maktägande in i krisen efter Sarajevomordet.
Denna stämning förklarar deras andel (bl. a.
genom en i förtid given mobiliseringsorder) i
krigsutbrottet. Om kriget se Armeniska
krigsskådeplatsen och
Polsk-ryska fronten.
Världskrigets utbrott medförde avbrott i
de inre striderna. Den borgerliga
oppositionen, gripen av de första krigsdagarnas
nationalistiska stämningar (av vilka huvudstadens
omdöpning till Petrograd var en av de
originellare manifestationerna), slöt, utan att som
villkor betinga sig inrikespolitiska reformer,
borgfred med tsarismen. Även de
revolutionära partierna, svårt åderlåtna genom
mobiliseringen, delvis också gripna av fruktan
för att tysk seger skulle stärka även den
ryska reaktionens makt, nedlade vapnen. Då
1915 de väldiga nederlagen och den
begynnande inre upplösningen blottade tsarismens
inkompetens inför krigets uppgifter och då
dess benägenhet för separatfred skarpt
misstänktes, framträdde den borgerliga
oppositionen med krav på tsaristiskt samarbete med
samhället; i första förskräckelsen gingo de
maktägande verkligen till några eftergifter.
Snart började de emellertid åter, visserligen
med uppgivande av separatfredsplanerna (i
samband varmed tsaren själv övertog
överbefälet), rida spärr mot oppositionskraven,
varvid de borgerliga, som i skräck inför
tanken på en massornas resning ängsligt
undveko alla icke parlamentariska stridsmetoder,
spakt föllo undan. I fortsättningen tumlade
under sådana förhållanden den reaktionära
regimen fritt omkring i obunden
maktutövning, varvid samtidigt tsarismen nådde
kulmen av dekadans. Genom den av allehanda
suspekta äventyrare omgivne Rasputin, som
nu fullständigt behärskade särskilt tsarinnan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
