Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ryssland - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1353 Ryssland
Aleksandra Fjodorovna, vilken alltmer lade sig
i styrelsen, kommo de egendomligaste
figurer upp till makten, bl. a. utrikesminister
Stürmer, som juli 1916 ersatte Sazonov, och
den fnoskige strebern Protopopov, som hösten
1916 blev inrikesminister — krafter, vilkas
planlösa reaktionspolitik väckte indignation
t. o. m. långt ut på högerkanten och som
särskilt voro maktlösa mot den upplösning, som
spritt sig till alla förvaltningsområden,
främst till folkhushållningen. Sedan kring
nyåret 1917 varje utsikt, att tsaren skulle
kunna bringas till förnuft, måst uppges och
mordet på Rasputin endast visat sig leda till
ökad maktställning åt den värste inom »de
mörka makternas» krets, Protopopov, skedde
på olika håll i samhället revolutionär
uppmarsch. Dels förbereddes en palatsrevolution,
varvid en del bemärkta arméspetsar och
du-mamän deltogo i planer att avlägsna
tsarparet från makten föT att hindra
separatfred och genom tsarismens nödtorftiga
modernisering förebygga folkresningen. Dels
mognade revolutionära stämningar inom
proletariatet, underblåsta av administrativt förtryck,
oblyg exploatering från de i väldiga
krigs-vinster vadande kapitalisterna och, särskilt
i huvudstaden, skärpt hungersnöd. Även
inom den krigströtta armén spred sig snabbt
en jäsning, som redan yttrade sig i alltmer
svårartad upplösning av disciplinens band
och gjorde den mottaglig för revolutionär
propaganda.
Innan ännu några omvälvningsplaner
mognat, kom helt spontant revolutionsutbrottet.
På »kvinnornas dag» torsdagen 23 febr. (8
mars) igångsatte en del av huvudstadens
arbetarkvinnor livsmedelsdemonstrationer och
textilarbeterskestrejk. Rörelsen spred sig med
jättefart. På lördagen var strejken i Petrograd
total, och väldiga demonstrationer, nu av rent
revolutionär karaktär, anordnades. De
bekämpades av regeringen först med polis, sedan
med kosacker, som dock från början intogo
en mot massorna vänskaplig neutralitet,
slutligen med vissa delar av den till Petrograd
förlagda garnisonen. Sedan tsarismen på
söndagen tycktes ha fått övertaget över
folkrörelsen — i sin segervisshet upplöste den
då riksduman, till vilken den i första
nervositeten sökt närmande för att få dess hjälp
med rörelsens avveckling —, kom på
måndagen avgörandet. Under dagens lopp
övergick praktiskt taget hela garnisonen på
revolutionens sida, det motstånd, som gjordes från
enskilda truppavdelningars och polistruppers
sida, bröts av myterister och arbetare i
förening, och på kvällen var huvudstaden nästan
helt i de revolutionäras händer. Någon
centralledning ägde revolutionen ända fram till
måndagseftermiddagen ej; riksduman hade
på måndagsmorgonen beskedligt fogat sig i
upplösningsukasen, och dess medl. höllo sedan
under dagens lopp förvirrade överläggningar,
medan dumapresidenten Rodzianko
bombarderade tsaren med telegram för att utverka
sådana eftergifter, som troddes kunna hejda
revolutionen. På måndagseftermiddagen
bildades efter mönster av 1905 för revolutionens
ledning en arbetarsovjet och ett verkst.
sov-jetutskott inom denna. Då duman därigenom
riskerade att bli försatt utanför spelet och då
(Historia) 1354
samtidigt tsaren alltjämt visade sig
oresonlig, slog en av dumamännen tillsatt kommitté
äntligen till och tillkännagav sin avsikt att
bilda en regering, som kunde »tillfredsställa
nationens önskningar och vinna dess
förtroende», ett beslut, som respekterades av
Sovjeten, med vilken sedan dumakommittén
träffade formligt avtal om villkoren för
samarbete. Under de följ, timmarna
stabiliserades revolutionens seger genom arméns och
landsortens anslutning, försiggången i täml.
fredliga former. Därpå konstituerades en
»in-terimsregering» med furst Lvov som
ministerpresident, Miljukov som utrikesminister,
Gutj-kov som krigsminister och
socialrevolutionären Kerenskij som justitieminister. Trots
sov-jetens motstånd planerade de borgerliga
konstitutionell monarki med tronföljaren Aleksej
som tsar och storfurst Mikael som regent.
Planen, som bland massorna väckte oerhörd
indignation, förföll, då tsar Nikolaus, som efter
ett dygns fåfänga försök att nå huvudstaden
begivit sig till general Russkij i Pskov, 15
febr, abdikerade till förmån för Mikael och
då denne sedan (16 mars) trädde tillbaka,
varvid avgörandet av styrelseformen
hänvisades till en blivande konstituerande församling.
Interimsregeringen visade sig snart ur stånd
att etablera en lugn samhällsutveckling. I
någon mån berodde detta på att dess
handlingsfrihet bands av nödvändigheten att för
alla åtgärder få sanktion av den med
soldatrepresentanter utökade »arbetarnas och
soldaternas sovjet». I det hela gav dock det
ganska moderata sovjetutskottet regeringen
ett gott stöd; ett ödesdigert undantag var den
av soldaterna i sovjeten framtvingade »ordern
n:r 1» med uppmaning till armén att
organisera soldatråd för val av officerare och
hand-havande av den inre disciplinen, något som
gav ytterligare fart åt disciplinupplösningen
i armén. I högre grad vållades regeringens
misslyckande av dess egna felgrepp. Dels
försummade den att gripa sig an med de inre
frågor, vilkas lösning massorna nervöst
väntade på: jordfrågan, 8-timmarsdagen etc.
Själva förberedandet av den konstituerande
församling, till vilken den hänsköt alla
dylika frågor, förhalades. Dels och framför allt
uppkallade den mot sig massorna, vilka som
vinst av revolutionen först och sist väntade
sig freden, genom att trots bearbetning från
sovjetutskottet, som självt i ett upprop till
alla världens folk som R:s mål proklamerat
en fred utan annexioner och skadestånd,
öppet inrikta sig på krigets fullföljande för
uppnående av de tidigare nationalistiska
an-nexionsmålen (Konstantinopel etc.). I början
av maj exploderade det allmänna missnöjet
i ett särskilt mot Miljukov och hans
an-nexionsdeklarationer bakom sovjetens rygg
riktat folkupplopp. Sedan detta, efter en för
Miljukov förödmjukande överenskommelse
mellan sovjetutskottet och regeringen, bilagts,
fordrade den i sin auktoritet svårt försvagade
regeringen maktdualismens avveckling genom
sovjetledarnas inträde i ministären. En
koa-litionsministär, där (mot villkor av Miljukovs
avgång) sovjeten insatte fyra representanter,
bl. a. Tjernov och Tseretelli, kom också till
stånd. Utan att äga större handlingskraft i
inre frågor inriktade sig även denna
rege
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
