Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ryssland - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1357
Ryssland (Historia)
1358
Ungern gåvo åter fart åt förhoppningarna på
världsrevolution. Men i början av 1919 ryckte
general Koltjak, som i Omsk upprättat en
kontrarevolutionär regering, fram från
Sibirien och hotade att förena sig med
entente-trupperna från n.; sedan hans frammarsch
stoppats vid Volga, nalkades fram på
sommaren Denikin söderifrån Moskva, under det
att Judenitj med en nordvästrysk armé
hotade Petrograd. Även dessa faror avvärjdes
emellertid; i slutet av 1919 lämnade
entente-trupperna Archangelsk; Koltjak led i början
av 1920 avgörande nederlag vid Krasnojarsk
och blev kort därpå dödad, Denikin flydde till
Konstantinopel; en sista vitrysk aktion på
Krim under Wrangel misslyckades. Ett av
polskt angrepp våren 1920 inlett krig med
Polen (se d. o., sp. 1169) slutades med fred
1921, vari Polen visserligen fick en långt mot
ö. framskjuten gräns men erkände Ukraina
och Vitryssland såsom självständiga
sovjetrepubliker. 1920 slöts fred med Estland,
Finland och Lettland (se dessa ord), med Litauen
först 1922. I Kaukasien återförvärvades de
från R. 1917 frigjorda republikerna
Arme-nien, Aserbeidjan och Georgien, i det att i
dem 1920—21 sovjetsystem infördes. Därmed
hade bolsjevikerna stabiliserat sin makt inom
större delen av det gamla R., och den
närmare utformningen av de socialistiska
sovjetrepublikernas förbund (SSSR) kunde ske (se
sp. 1329).
Dessa års strid för existensen hade givit
bolsjevikerna anledning till att fullkomna de
bägge vapen, som i fortsättningen först och
främst skulle trygga deras makt, dels den
s. k. tjekan (sedan omdöpt till G. P. U.,
»statens politiska styrelse»), d. v. s. den politiska
polisen med dess särskilt från sommaren 1918
inaugurerade terroristiska metoder, dels den
av Trotskij organiserade röda armén.
Samtidigt hade dessa års svårigheter givit dem
impulsen till att, i hopp att därmed avvända den
hotande ekonomiska katastrofen, starta ett
socialistiskt nydaningsarbete. Under
»krigs-kommunismen», från hösten 1918, tog staten
i ständigt ökad grad om hand all produktion
och distribution. Undan för undan
nationaliserades industrien och ställdes under en del
statliga centralorgan (glavlci). Staten lade
genom sina organ beslag på böndernas
överskott av säd med nominell rätt för bönderna
att få industrialster i utbyte, varvid byarnas
fattigare skikt, som ingen säd hade att lämna,
organiserades till s. k. fattigkommittéer för
att hålla efter de rikare bönderna. Samtidigt
togo statsorganen (bland vilka de
kooperativa föreningarna tvångsinrangerades) i st. f.
den förbjudna privathandeln
varuförmedlingen om hand, strävande att därvid frigöra sig
från penningväsendet. Denna
krigskommu-nism gjorde emellertid bankrutt efter ett par
år. Den statsledda industrien gick snabbt
mot fullständig förintelse, och
sädesrekvisi-tionspolitiken besvarades av bönderna ej blott
med väpnat motstånd utan med en
odlings-strejk, som till slut berörde 40 % av den
ryska jorden och som året 1921—22
utmynnade i en fruktansvärd, endast genom
kapitalistvärldens, främst Amerikas, hjälp något
mildrad hungerkatastrof. Redan före dess
utbrott, under den upphetsade stämning den
ohållbara situationen fött (bondeuppror här
och var, flottmyteri i Kronstadt febr. 1921),
genomförde Lenin under mycket starkt
motstånd från partiortodoxien en reträtt i stort,
den »nya ekonomiska politiken» (»Nep»).
Bönderna fingo behålla och sälja avkastningen
av jorden, endast mot avstående av en del
därav som skatt, snart ersatt av
penningskatt. För industriens skötsel skapades ett
flertal truster, som affärsmässigt skulle
operera på egen risk och vilkas verksamhet
statens organ, särskilt »högsta ekonomiska
rådet», endast skulle övervaka och bringa i
inbördes samklang; i någon mån tilläts t. o. m.
privat industriell verksamhet. Vid sidan av den
statliga varuförmedlingen släpptes också
privathandeln lös;utrikeshandeln förblev däremot
i statens händer. Samtidigt med denna reträtt
hänemot kapitalistisk ekonomi gjorde R. en
rad ansatser att anknyta kontakten till den
kapitalistiska yttervärlden. För en tid framåt
reserverades det bolsjevikiska
underminerings-arbetet, vars organ från 1919 var den s. k.
Kommunistiska internationalen (Komintern;
se Internationalen, sp. 671), för de
asiatiska länderna (bl. a. Persien, Afganistan,
Kina). Med ett flertal europeiska stater
(England 1921, Tyskland 1922 o. s. v., med Sverige
1923) avslötos handelsfördrag. 1924 följde
sedan, försenat av resultatlösa diskussioner
beträffande den ryska statsskulden och
utlänningars skadeståndskrav, erkännande de
jure av Sovjetunionen från flertalet europeiska
länder.
Den så modererade bolsjevikpolitiken, som
även efter Lenins död jan. 1924 till en början
fortsattes av det triumvirat, Stalin, Kamenev
och Zinovjev, som närmast övertog ledningen
(Lenins efterträdare som ordf, i
folkkommissariernas råd blev Rykov), tillät landet att
åter i någon mån repa sig. Industrien kom
åter i gång, om den också genom tunga
byråkratiska driftformer och dålig
arbetsintensitet först fram emot 1926 nådde upp till
för-krigsnivå. Jordbruket gick likaså framåt,
särskilt sedan bolsjevikerna av bönderna tvingats
att i någon mån uppge försöken att å ena
sidan hålla sädesprisen våldsamt nere, å andra
sidan upprätthålla oerhörda priser på de
industrivaror bönderna måste köpa (den s. k.
saxen). Likaså kom det en viss fart i
varuförmedlingen, såväl utrikeshandeln som
in-rikeshandeln, inom vilken senare en täml.
livskraftig privathandel blomstrade upp. Ä
andra sidan började snart denna utveckling
i rent kapitalistisk riktning väcka
bolsjevi-kernas farhågor. Redan 1924 riktade man ett
slag mot den nybildade, redan med rätt stora
later uppträdande handelsbourgeoisien,
»Nep-männen», som i hundratal fängslades och
deporterades, och privathandeln trängdes
tillbaka till förmån för de nu nödtorftigt
upplärda statliga handelsorganen ocK
kooperati-verna. Däremot vågade man då ännu inte
röra »landsbygdens Nep»; den raskt
framväxande bondebourgeoisien, »kulakerna» —
den enda del av bondeklassen, som
producerade säd till avsalu —, fick ytterligare
rörelsefrihet: rätt att använda lejd arbetskraft,
att arrendera jord etc. Inför kapitalismens
snabba utveckling i byarna började
emellertid inom bolsjevikpartiet en allt starkare
op
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
